så hamnar du i stort sett var som helst i värlen, det är bara att välja. det sjuder av liv men ett lugnt liv och ett lågmält ackompanjerat surr av människors tal. Låg musik i bakgrunden, oftast jazz. Gästerna talar med varandra, med personalen och då tas de tips varligt emot som personalen har om vad som ska ätas eller drickas.
Maten och kaffet är fantastisk, mazarinerna kan man äta när som helst... Före maten eller efter eller båda. Citrontarten, en liten godbit, är underbart himmelsk.
Personalen förresten var just de tre syskonen i början, nu räknar jag ett syskon vid varje besök samt ett femtal anställda. Det är just de anställda man noterar, syskonens förhållningssätt har spridits också till dem. Effektiva, lugna, det springs aldrig men alla har klipp i stegen. Alla. Och alla ler någon gång då och då.
Alla.
Det finns en puls på de ställen syskonen Seropian skapat som jag älskar, en nerv som nästan kan tas på. En åder av kärleksfullt liv. Ett stort stort hjärta genomsyrar hela lokalen.
Tillströmningen av kunder vekar inte avta under timmen - timmarna blev det - jag satt igår, inte heller idag. Snarare tvärtom, men också köns längd har en underlig förmåga att pulsera; ibland tomt på kö, ibland kö till ytterdörren. Ibland bara kö, som oavsett längd varsamt och precist betas av.
I lugn och ro. Hela hela tiden.
Pascal håller för trycket och det är en oasernas oas mitt i pulserande Stockholm. När man är här längtar man redan tillbaka med hela hjärtat.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar