Det tog mig mer än jag anade, ruskade om mig, det var ju ändå en massa år sedan jag mötte honom varje dag. Mötte honom en kort stund för 5-7 år sedan också. Men inte mer. I nutid.
Han vad en alternativ fadersfigur och tillika gestalt som danade mig en hel del under åren 1972 och fram till flytten 1976 men även efter det till 1980 sisådär. Men mest dock under de inledande åren i Rättvik som pappa till min första flickvän och sedermera första fru.
Vistades ofta där hos hennes föräldrar. Väldigt ofta och där lärde jag mig hur det är att leva ett vanligt familjeliv och inte ett restaurangliv - som det absolut inte är något fel på, inte alls - med middagar vid bord och samtal om ditt och datt. Där och då.
Hemma hos oss pratade vi mest när vi sågs på restaurangen.
Här, här var det något annat. En annan stans - som i ställe att stå på - och jag gillade honom mycket. Nära till skratt och alltid alltid lugn. Alltid trygg. Har en hel del minnen när jag i saknad parkerade mig utanför deras hus sent en kväll. Han kommer ut och säger "det är nog lika bra du går hem nu, hon kommer inte hem idag...". Nä, hon gjorde inte det tror jag.
Han lämnar en ensam fru, vet inte men de var tillsammans i säkerligen 45-50 år.
Nu är han på en myr och plockar hjortron. Ett ljus kommer nu att vara tänt när jag tänder ett för de mina. Han får faktiskt två tillfällen... ett när jag minns mammas bortgång och ett när jag minns pappas.
Vila i frid. Ditt minne är ljust länge länge.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar