En del av hemligheten tror jag ligger i att ta det varligt

En vardaglig varlighet skulle lösa de flesta av samhällets ökande bekymmer och problem. Kanske till och med kriser. En del av de egen och mellan-mänskliga bekymren blir ju personliga eller samhällskroppsliga kriser.

Idag såg jag hur man tar sitt barn till skolan. Man vandrar. Personen jag råkade se är en gammal vän, som har - som man säger - ett ansvarsfyllt arbete. Men det fanns ingen stress, ingen jäkt, ingenting annat än vandringen med sonen till skolan. Som strax börjar.

Det fanns tillfällen under våra barns uppväxt när jag ringde till skolan och sa "sonen kommer sent idag, det var mitt fel, jag försov mig". Sanningen var en annan: vi hade ett utvecklande samtal, en dialog om något som mest han och kanske jag tyckte var väsentligt.

Drar mig i dagarna just till minnes när han på pubertalt vis grät mot axeln, alldeles innan han skulle åka till skolan. Han hulkade, tårarna strömmade. Han var så himla misslyckad, tyckte han, och säkert några av lärarna (min gympalärare trodde nog inte jag skulle regelbundet springa 1 mil två gånger i veckan - eh...det var så under en period av mitt liv) och allt var Skit. Då får man komma för sent.

Kvinnan med förstaårseleven jag betittade imorse kommer inte för sent med sin son till skolan.

Jag ser det så att det finns en del trösklar vi ska över, övergången in i en annan fas av livet kräver vägledning. Ungdomar idag saknar i stor utsträckning den vägledningen och de söker ivrigt. Inte så att skolan eller deras familj är "dåliga" på något vis.

Det gemensamma har på något vis försvunnit: det gemesamma ansvaret för barnen, det gemensamma ansvaret för planeten (lurigt för det är nytt nytt nytt). Att dela på det gemensamma är också svårt, försök traska som folk på Linköpings trottoar. Det är lite "undan jag ska fram"-attityd från mötande med eller utan barnvagn, med eller utan ledande cykel, med eller utan rullator.