I väntan på högmässosjungning

Gösta - katten - springer upp i ett träd och den champagnefärgade katten utan namn kutar efter. Alltså, han har ju säkert ett namn, men vi vet det inte. Man ska minnas sin T.S. Eliot. Tre namn...har ju katterna, det tredje finner vi aldrig ut, det andra möjligen.
Tycker nog att vi borde hitta ett första namn på den champagnefärgade katten, det senare är ju så långt att säga och skriva. Men fint. Skumpa kan han ju inte heta. Väl? Nä.

Väl upp i trädet står Bubbel (njaaa...inte bra det heller...) nere på marken och kikar upp mot Gösta. Det verkar som om Gösta hittat sin metod för att ställa till lite trubbel för Lanson (Nu börjar vi närma oss pudelns, eller snarare kattens kärna) för Lanson når inte liksom upp. Till Gösta. Då gör Lanson som katter plägar göra.

Han går.
Ser ut lite så där som om det regnar, och lite nästan som "jag jagade inte dig alls". "Sitt du där uppe". "Jag går".

Det tar någon minut, sedan återfinner jag Gösta i trädet, och då hinner Lanson upp efter. Gösta petar till liten aning med tassen och Lanson trillar ner, man kunde säga att korken går ur Lanson. Men de leker numera med varandra, förut tror jag Lanson påverkade Gösta mer, Gösta kom hem tilltufsad och dan. Kanske för att han varit med Lanson.

Dessa namn ställer till det i huvudet, i alla fall på mig, det låter som om värdshusherren Gösta druckit Lanson och blitt på pickalurven. Kanske någon kattmadam i närheten som ser Gösta utbrister "Han brukar sitta på värdshuset, mor, jag har sett 'en förr".