Men Anna. Sjödin. Lägg ner. Vi vill inte höra eller se mer nu. Du är säkert bra, eller var säkert bra en gång. Du kan bli det igen. Men lägg ner nu.
Uttalanden som "Att som socialdemokrat välja att ställa sig på juristernas sida är skrämmande" är löjeväckande, icke genomtänkt samt en smäll på käften åt alla socialdemokrater.

Vars skara jag inte tillhör, inom parentes. Men ändå.

Lägg ner. Leta efter en annan väg, Bodström säger ju till och med och jag hoppas han är korrekt citerad. Hon går sin väg. Menar han att hon GÅR sin väg, eller går SIN väg.

Byt kanske till och med karta, och kompass. Så kommer du rätt. S - står för Söder, inte Socialdemokrat, SV - står för SydVäst, inte SocialVemodkrat. SO - står för SydOst, inte SocialOmogenkrat.

N står för lägg Ner.

I Corren. Torbjörn Gustavsson.

Han skriver om män som misshandlar kvinnor, att man inte "ser" det på dem. Att det som kännetecknar dem är att de är "ryggradslösa svin".

Kunde inte sagt det bättre själv. Torbjörn är en frisk fläkt i lite annars tråkiga Corren.

James Brown är död. Lunginflammation. Vem det är? I feeeeeeel goooood. Dödödödödödödöt. YOu know that I would dödödödödödödöddt.

Sonen spelar de två tonerna på fagott då och då. Han sjunger själv. Det kommer att stå en massa i tidningen om honom...så vem är jag att skriva om James Brown.

Sätter faktiskt på den där låten, Tower of Powers, I'm diggin' on James Brown. Vaffö inte. Har inte gillat den riktigt förut. Men men...ibland gillar man sådant man inte gillat förut. Plötligt liksom bara.

Heja Maria!
Bra talat.

"Tanta" sade en god vän en gång för 25 år sedan eller så. Hon, för det var en hon som sade tanta. Till en som var just...så där tantig.

God Jul!
Västkustbesöket har kommit. Det är roligt som tusan, vi har, som vi brukar ställt ut det mesta i uteförrådet.

Bra med ett rymligt uteförråd.

Rensat inne. Har vi gjort också.

Fyra timmar på staden idag.

Ingenting gör mig så irriterad som att få SMS från företag. Jag vet inte varför...jo...det vet jag. SMS är till för Vänner och ibland Bekanta.

Därför...ett kundservice-mail. Till Statoil.
===
Fick just ett SMS från er. Underligt tänkte jag. Brukar inte kryssa i rutor där företag tillåts sända mig SMS. Knappt pappersreklam och absolut inte mail-reklam. Allt har ju dock ett undantag.

Så jag vill gärna se det avtal där jag givit er tillåtelse att sända SMS till mig. Antingen genom en hänvisning till er hemsida, eller få avtalet hemskickat.

Ser fram emot att höra av er.


Hälsningar
Olof L Drömsjö
PS Hittade kortnumret under min profil, så detta är min koppling till statoil.
...infogade mina kontaktuppgifter här. Men det gör jag inte på nätöt.

Ska smygsmaka på Janssonen...så klart...det tillhör liksom. Och en lilling till. Eller tuting.

"Vi behöver inte köpa en DVD till mig pappa".
??
??
"Jag har vunnit en".

http://www.kanal5.se/templates/page.aspx?id=2208

Jenny Andersson och Lars Ljung slår sina huvuden ihop och på spiken på dagens ordet fritt.

Lägger in min råtext...så den sparas någonstans. Få se om det resulterar i en insändare. Tiden får utvisa. Ideerna blev för många...så jag trycker inte på Save as Draft utan på Publish. Tankar är till för att publiseras.

Nyttan med rymden är för mig självklar. Rymden står för våra drömmar, de båda rymmer så mycket.
Det sägs att ingen som varit "där ute" kommer tillbaka med samma inställning till livet, kärleken och döden de hade innan de for.

Det blir möjligen lite dyrt att sända delar av Linköpings kommunpolitiker till rymden. Kommunpolitikerna måste dock satsa inom alla fem områden; Kommunikaton, Kultur, Knutpunkt, Kunskap och Känsla.
Planering av järnvägar är förhållandevis lätt, det är ju lätt att mäta hur många tåg som stannar, hur mycket folk som går av etc. Det är dock en grannlaga uppgift att planera för kultur, det går ju inte att mäta, sägs det.

Går det att mäta glittret som finns i vissa personer ögon? Min dröm var att bli lokförare, på den tiden hade det kommit ett stort lok till Rättviks station, eller järnvägen som vi sade. Jag och en jämårig kamrat vallfärdade till stationen. Vi skulle se det, dubbeldäckaren. Minns känslan av att stå där och se det stora loket dundra förbi. Det var långt före X2000, det var långt före mobiltelefonernas tid. Men jag minns känslan.

Jag blev inte lokförare. Men jag har kvar känslan.

Kan vi mäta hur stolt en person är som gjort något bra? Går det att värdera en människas liv.

Det är hög tid att kulturen får sin plats på den kommunala agendan, angelägenhetsgraden är hög. Långt högre än att bestämma om spåren om 10 år ska gå i markplan eller inte.

Kunskaper, en av de fem K-na, finns redan i förädlad form och på grundnivå på vårt fina jämförelsevis unga universitet. Kulturinslaget har ökat (sedan slutet på sjuttiotalet) inom ramen för universitets verksamhet, vilket är extra glädjande.

Novemberljus är ett steg i rätt riktning. Förutom det behövs en rejäl satsning på främst barnkultur; teater, konst samt den kommunala musikskolan.

Det är, som bekant, där det börjar.
Lars O Sjöström

Måste börja läsa min egen blogg... Det är dags för ett möte.

Ett möte mig emellan.

Sonen, 16 är kär. I en violinist. Det är inte utan att jag ler lite igenkännande. Minns känslan. Vad hon hette i mitt fal minns jag faktiskt inte. Men jag minns hennes hårlängd.

Den var lång, och mellanblont. En känslig period börjar, den tid då man börjar sin vandring från - i alla fall ett slags från - kille mot man, som pojke mot man men framförallt allt när man tar första steget till att bli en hel människa och riktigt går upp i en annan människa.

I alla fall på avstånd. Det är rätt långt från fagottledet till violinstämman. I alla fall fysiskt.

Sonen meddelade raskt att han ville ha ett batteri i morse. "Ska lyssna på musik". Hmmm, svarade jag över vällingfatet (nu stundar snart dagens första espresso). "Jag ska lyssna på 'when you say nothing at all'" meddelade han.

Jag log, inombords såväl som utombords. Svarade raskt "jag förstår det" och sedan tillade jag lite försiktigt..."men ibland ska man säga något".

Det tog ett tag innan den trillade. Poletten. Ner i hjärnans vindlingar, men det kom ett svar.

"Jag förstår vad du menar pappa, det där med att ibland ska man säga något".

Vad vi inte kan tala om måste vi passera över i tystnad, eller hur var det nu igen Ludwig uttryckte det...det må va hur som helst med det. Att sitta tyst, efter en kort inledning i samvaron mellan kvinna och man (eller andra konstellationer) är bland det vackraste som finns.

Säger jag som snackar så förbaskat. Över till arbetet. Funderar på att åka och simma. Det vore bra för min lekamen.

Sonen har koll. Pysslade med brädbandet i morse.

Suck. Gjorde basala fel som inte jag ska göra. Trots att jag var mätt. Alltså i princip nyäten. Skulle starta om brädbandet, för bräderna kom inte så fort tyckte jag från brädbandsbolaget. Som levererar brädor.

"Det är felkopplat"..."Där uppe" säger sonen efter uppvaknandet, och efter att jag suttit i köket och kikat på adresser jag inte förstår, felutskrifter som är rena grekiskan för mig insåg jag att han borde väckts tidigare.

Det gör man inte med en tonåring.

Vill förstå grekiska förresten, nu är det ... rena ...nå...grekiskan. Det är en annan historia.

Nu landade jag. Efter "Der Messias". Henriikka Gröndahl. Kan till och med stava till hennes namn utan att titta...om man säger så.

Vilken röst. Rysningar genom hela kroppen, överskott av vatten som kinesiska medicinare säger. Möjligen, har inte bekräftat det från just en som kan kinesisk medicin.
Vilken röst.
Basen, Lars...hette han...också...Arvidson, med ett 'S' likt Alf. Men då Henrikson. Med , ja just det. S. Basbariton står det om man söker på Nätöt.

Ranada. Helene, linköpingsprofil. Alt, eller snarare Sopran II som det stod uppi noterna. Tenoren var mycket vass, Klas Hedlund. Comfort Ye, fast det hette den ju nu då inte eftersom det var Der Messias. Inte engelska.

Sjöng själv på engelska under sats 3, tror jag det var. Pinsamt, ryggmärgsinslag. Från Messias under Der Messias. Jag var inte ensam.
Inte alls ensam, sjuttiotalet sångare. Massor med folk - jag kan icke räkna dem alla - i orkestern. Och i publiken.
Ensam är man inte allena.

Sonen var och kikade på repetitonen. Kul. Han tog sig till mig i kören, satt med ett tag. Kikade (nu sätter lärarna ett rött ord i marginalen uppr står det...) lite på notera.

Han var med på dem.

And you are the one that can light up the dark,
doesn't matter where you are.

Jill, i öronen.

Men hon blandas med ett sjuttiotal män i RealPlayer, männen heter Lunds studentsångförening. Arrangemanget jag jilla...förlåt gillar mest just nu är "Härlig är jorden".

I want you for christmas. Sjunger Jill Johnson.

Sonen gillar Jill. Det är lätt, om man är 16 år och man är man i vardande.

Jag gillar Jill jag med. Särskilt den sången. Rader som...

In your eyes there is a million stars
one for every beat in my heart.

You are the one that can light up my heart
it does not matter where you are.

De' ni. För en till sjuttiotalet regrederad femtioåring, och en man i vardande.

Anna Sjödin - lägg ner.

Klockan var 19:00. Bil lånas, vår bil klarar inte längre av en BILLY-bokhylla på längden. Lite får man lida för att åka el-bil. Elos Bilos.

Säng ska köpas, säng modell äldre ska kastas...tråkigt att kasta grejjor. Men men. Det är som det är.

Nu ska jag lyssna på dagens ukelele-kalender-låt. Kom jag just på.

Vi hann. Både slänga och köpa. Till och med fika. Lite.

Sonen och jag.

Dubergska Gården

"Vandringsutställning"
Jokkmokk, Mallorca, Motala

Lennart Holmbom, Ninni Wallin, Helge Håkansson, Bernt Carlsson
olja - akryl - gechleé

Lö-sö 16/12 - 17/12 kl 11.00 - 17.00

Prat och tranbärsglögg 13.00

Förhandsvisning fr 15/12 kl 16.00 - 19.00

Välkomna!

Dubergska Gården, Bispmotalagatan 34, Motala

Det tog 7-9 gånger. Sedan satt den. h-durskalan. Alla toner har ett kors på sig liksom. Huga huga.

Men den satt, efter 7-9 gånger, och då ljuger jag lite, inser när jag plitar detta att jag inte spelat den i nerförsbacke.

Förresten, jag inser att jag alltid alltid övat durskalor. Det ligger väl i min natur. Så är det nog. Vet att det finns annat än moll, det finns diastolisk...nääää...det finns inte. Lyrisk och fylgisk har jag för mig några heter.

Det är mycket med musikaliska teorier.

Men nu kan jag, hjälpligt med hjärnan närvarande, h-durskalan i uppförsbacke, så nästa övning provar jag den i nerförsbacke. Det blir slalom. Det blir det.

Men inget störtlopp.

Det är första advent

Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag såg min vän.
De penslar med känslor vi doppar vid våra själars stränder blir till ringar på vattnet.

”Vi fikar!” utbrast vännen glatt…det var ju så längesedan sist vi talade om livet, döden och kärleken. Min vän hade läst att akvarellutställningen var i sta’n. Vi går dit! Och pratar över en kaffe, espresso eller au lait.

STÄNGT

Stod det på skylten, vid länsmuseet. I Linköping, femte stad i Sverige i fjärde storstadsregionen.

Det är första advent.

En del vinner, en del vinner inte. Dottern vinner...och argumenterar för det. Det vanns en DVD nyss, den snälla pappan betalar lydigt kontantkortet.

Eller rättare sagt fyller på kontantkortet, nu senaste tiden alldeles för ofta.

Nu vanns det en DVD, undrar om det gått plus minus noll.

Det har gått plus, och det ska man blåsa på. Inte koncentrera sig på de stora feta minustecken som finns. Blås på de små plussen. Som man blåser när en eld ska vakna.

Bärbar DVD, från LG. Det heter duga det. Sonen kommer att bli tokig.

Och dottern har tur som en tok, som min mamma sade, och säger.

Att välja till gymnasiet är inte lätt...titta på dessa funderingar.

De säger, till synes inget, Gösta och Lennart men de är goda vänner. De träffas lite då och då. Den ene är rödhårig, den andre lite gråhårig och silverglansen syns på vissa av hårstråna. Ovanligt lysande hår.

Gösta är mest inne, Lennart är mest ute. Det blir inte så mycket innevarande för Lennarts del.
Inte för närvarande.
Gösta och Lennart är högst närvarande.

När de möts hälsar de så klart alltid på varandra Gösta och Lennart. Ibland när Gösta äter ger Lennart en vink om att jag är bakom dig, men ät du, jag väntar. Äta bör man annars dör man som bekant, det finns annat som gör att man dör, det ska gudarna veta och är säkerligen medvetna om det också.

Lennart går ut igen.

Idag när Lennart kom på besök var det dags att han fick komma in.
Regnet skvalpade utanför och jag fick torka håret på Lennart. Det var nästan så jag hasplade ur mig det som sambon säger när Gösta kommer in efter en lång tids utevarande:
"ska du vara en innevarande kisse nu?".

Lät dörrarna stå öppna och vida idag, våningen där nere behövde en genomströmning av förändringens vind, en pust av det nya, kanske och lite lekfulla, vad är det meteorologerna säger, växlande vindar.

Lennart och Gösta dansade sin samvaros dans. Började tänka på de som nu i jultid, inte har så mycket till samvaro. En ensamtillvaro i en omgivning fokuserandes på varor och inte varat. Regnet undanröjer lite av den varan får vi hoppas. Nya Vinden sveper in och trots att en av mina vänner säger att jag har "överskott på vatten" så kändes det yttre regnandet skönt.

Det varade inte länge heller. Det får förresten vara så länge det vill, regnet.

Lennart gick efter sin måltid, prata lite me' han.

För närvarande är Gösta en innevarande katt, tror jag, man vet ju aldrig när det gäller katter.

Ukelelekommissionen har en julkalender. Den kan man lyssna på, en lucka om dagen.
Småmysig att ha på lite då och då.

Hittade en tom post, som det heter på denna engelska bloggkomponerare. Ibland talas det, i de rosa tidningarna, om Operational Excellens.

På arbetet stavas det understundom Operatjånell, tyvärr föll det mig nu ur minnet hur vi ibland stavar Excellens.

Humanisterna verkar vara på frammarch, alltså förbundet där Christer Sturmark är ordförande. Man kan undra varför.

När man undrar måste man undersöka fakta, en sökning på nätet på Camilla Grepe (flitig debattör i Corren) ger det inte så förvånande resultatet att Fru eller möjligen Fröken Grepe är medlem i den...församlingen.

Tonen och ordvalen är drastiska, eller bombastiska. Jag vet inte varför det upprör så mycket. Att en allmän skola samlas i en kyrka. De kan ju samlas i Cloetta Center - det kanske är bättre?

Serier är närande
Serien Himlens Änglar är en fröjd att läsa. Härommånaden var det tre rutor. Ett gäng änglar står och kikar med sina glorior på huvudet. På andra bilden åker Gud förbi på ett moln och en ängel lyfter inte på sin gloria för att hälsa på Gud.

På sista bilden står det "Han är ateist" i pratbubblan.

En annan helradsstrip (heter det så månne?) visar gud någon, Gabriel kanske vad vet jag, sin skiss med orden "Vad tycker du om min design?".

Intelligent, svarar Gabriel.

Jag önskar att debattklimatet skulle finna sin grund i yin och yang, att leva i förståelsen för att människor har olika trosåskådningar, åsikter, bilar, cyklar, tankar, idéer, lungor, hjärta och hjärnor. Fantasin ligger till grund för mycket här i världen, vetenskap såväl som tro.

Innan elen kom till byn så skulle ingen tro på att man i framtiden får en kontakt på väggen, knäpper på den och det blir ljust i rummet. "Du menar, ingen vätska liksom som brinner, näääää. det tror jag inte på". "Men jo", säger vetenskapsmannen, "jag tror det går att ordna, hmmm". Sedan tänker han ut elen och hur den ska fungera, med sin fantasi.

Kanske tänkte han på troll också. Det går troll i elpriset nu tycker jag. Men det är en annan sak.

Grepe är trött på att ägna sig åt avprogrammering, vilket ord förresten - kan man inte ägna sig åt att laga mat i stället - jag läser hennes alster med nöje. De vässar tankarna.

Jag tror det, det märks liksom.

Kommer att tänka på den underbara tanten, genetikern, som fick nobelpriset 1983. Hon fick det för insatser tidigare under sin forskning, säg 20-30 år tidigare.

Under en intervju frågade en journalist vad hon tänkte när hon gick där bland majsodlingarna och upptäckte de hoppande generna. Jag menar, läs de två orden igen. Hoppande gener, gumman är knäpp, hon har inte alla mackor i lunchboxen. Det är klart som korvspad.

Intervjuaren var intresserad av vad hon tyckte om de som ansåg att hon hade fel, eller i alla fall var ute och cyklade, men bara lite. "Jag tänker inte på dem så mycket", svarade hon, "tids nog inser de att jag har rätt".

En god vän är på väg till New York och utställer sina tavlor. Resan var lång, 16 år sådär. Hon är ju inte framme än, det är inte så jag menar. Men roligt att hon snart kan leva på sin konst.

En annan god vän filmar en dokumentär om sin pappa. Hon kommer nog att synas med, hoppas jag innerligt. Lite osäker är jag, men jag köpte hennes sånger på iTunes. Mitt första iTunes-köp.

Brahms Requiem

1988 var det, senaste gången jag sjöng Brahms. Ein deutsches Requiem. Jag var runt 30 år, vad vet man om Brahms då?

Inget, speciellt inte om man som jag inte läst tyska. Noterna är fulla med "ts"-bläckanteckningar över vissa (är det bäst att jag skriver för jag har ingen aning) z-tecken.

Imponerades dock av mig själv, för jag hade översatt vänsterspaltens tyska text. Metoden jag använde är för den invigde uppenbar, jag frågade de som kanske kunde veta vad "Weish." motsvarade i den svenska bibeln. Sedan var saken biff.

Apropå biff. Det åt jag igår. Gott. Men barnen börjar tröttna, och barnen ska man lyssna på.

Men Brahms påkallar mer uppmärksamhet nu än att få något i magen, ja, jag kallar honom Brahms. Lika roligt är det varje gång, tycker då jag och några med mig, en dirigent säger under något repetitionsarbetet. Antingen vid anekdotberättandet vid fikapausen eller under själva arbetet.

...och så ska vi sjunga något av Brahms hade jag tänkt.
Vems?

Som om Brahms endast hade med genitiv att göra.

Frukosten (hungrig) och högmässan (det är vår körs tur att sjunga med församlingen) kallar så jag slutar mina försök till en berättelse om en av våra största kompositörer.

Mitt favoritställe - oavsett inre sinnesstämning och humör - i Ein Deutsches Requiem är partiet där det undras över vem som skall trösta. ...Han "spelar" där inne nu, Brahms och jag märker att det kommer att bli fler favvoställen, dock kanske inte oberoende av sinnet och stämningen...

Jag är känslomänniska, så i noterna efter 1990 står det "TERMINAL" som marginalanteckning men centralt placerad där just jag ska skärpa mig. För att inte gråta, man ser nämligen inte noterna.

Dirgenternas ord klingar i mitt öra "sjung utantill då...". Nå.

Favoritstället, upplevelsemässigt av musiken, är just textavsnittet "jag hoppas på dig". Vackert som få ställen. Trioler och lite lugnt stöd från orkester. Men oj så vackert. Att beskriva det i ord fungerar som sagt inte.

Och förrsten, om hoffe betyder just hoppas. Det vet ju inte jag. Men men.

Man kan ju hoppas.

Nalle Puh och synen på livet

Igår är historia.
Imorgon är en överraskning.
Idag är en gåva.

Nalle Puhs visdom är stor.

Tittar igenom "Sagan om Ringen" en andra gång. Underbar film, tycker man inte om "fantasy" so OK. Men jag tycker ju det jag tycker.

Annars är allt bra, trots lite planerad visserligen, men ändå, sjukhusvistesle för sambons del. Det gick bra, det onda är borta och det var inte så ont att det var farligt. Det skulle bara bort.

Att det sedan blev en andra sväng beror på att doktorn inte gått sykurs...rekommenderade det till en kollega till henne. Munterhet uppstod i en pressad situation. Faktiskt.

Visst, handen på mitt hjärta, det har varit en liten känslomässig berg-och-dalbana. Men men. Nu är vi, familjen, på marken igen.

Man omvärderar livet liksom, som livet ter sig.

"Svårt hjälpa redan feta barn" läser jag som rubrik i Corren. Vän av ordning frågar sig om det blir enklare sedan.

Minns ett ord som Susanne Osten använde i TV för några dagar sedan. Skicklig sa' hon. Ett bortglömt ord. Om samhället i stort befolkas av skickliga människor så kanske man även tar sig an det som är "svårt".

Ingen skugga faller över någon person som omnämns i artikeln, jag tänker mer på resultatet om människor i ett samhälle ger tusan i att utföra det som är svårt.

Dottern med kompis var på teatern i fredags. Med mamma. Enligt uppgift var de fnittriga i början när skådespelerskan låg i sängen och, såvitt jag förstår, bara pratade. Liksom. Betraktade något som hon upplevt.

Senare under föreställningen var de knäpptysta. Väldigt tysta.

Tror de inte kommer att tacka nej nästa gång det kommer en inbjudan. Trots att de var lite svala när jag frågade hur det varit.

Julskivelyssning

Snart är det dags igen, den traditionella julskive-lyssningen.

Vi och ett annat par samlas en kväll för att lyssna på julskivor. Inte gamla, nä, det gäller att hitta nya. I USA hittade jag några nya, med Gladys Knight, Whitney Houston och Aretha Franklin. Den senare inte så bra som jag trodde.

Min favoritjulsång är nog Christmas Song (Chestnuts roasting...) och O helga natt. Faktiskt. Men inte den klassiska då, utan mycket gärna med Barbara Streisand. Och Gloria Estefans julskiva snurrar minst en gång varje jul. Den är superbra.

Och Johnny Cash har gjort en julskiva som är underbart bra.

Och förstås den gamle sångaren i Blood, Sweat and Tears, David Clayton-Thomas. Den är kanon!

Hemma igen

Inlägget om demonstrationen nedan kom i Corren idag. Något litet modifierat. Men ändå.

Hemma igen förresten, från ett Philadelphia där det var tjugo grader varmt. Skönt. Det kanske är därför inte Foppa spelar som han borde, kompisar var på match, inte jag.

Det tågar på, middag på olika ställen, nu är de tre runt hotellet besökta. Som brukligt, i utåtgående spiralordning. Sedan vidtar röstning om vart man ska gå ikväll, sista kvällen.

Fint väder annars i USA. 18 grader. Eller så. Soligt.

I lördags avvisades tre demonstranter

I lördags hände det!

På Nygatan. I Linköping. Polisen avvisar tre demonstranter.

Jag borde vara glad över att det hände, det är jag nu inte. Jag är oroad. För demonstranterna skanderade inte. De mässade.

De mässade om djurens rätt. Och på banderollen stod det "Fram för ett pälsfritt Linköping" eller något ditåt. Det var tre unga tjejjer. Utanför en butik, som såvitt jag vet inte säljer pälsar, stod de.

Tre unga tjejer. Kanske din och min dotter om ett tag.

De starka poliserna kom, de avvisade de tre unga tjejerna. Jag pratade med tjejerna och undrade vad farbror polisen sagt. Farbror polisen hade sagt att hade man inte tillstånd så fick man minsann inte stå där och mässa om pälsar, och så.

Basta.
Det sa' Polisen till tjejerna.

Tjejerna masade sig iväg.

I andra demonstrationsfall är det tyvärr polisen som masar sig iväg.

Det är det som oroar mig.

Ingen landning...på Newark

Underlig landning.

Det blev liksom ingen. De startade om...igen...ett varv till liksom. Som om någon ropat.

Men vi kom ner till slut.

Det kom ju Newton på. Men moder jord har praktiserat hans teori väldigt länge... Det ska vi vara glada för.

Vad göra med sin extra timme?

Corren har haft en frågerunda - med tanke på vintertiden och den "vunna" timmen - om vad man ska göra med sin extra timme.

Jag fick en alldeles riktig extratimme igår. I Lund. Åkte med ett tidigare tåg från Helsingborg, och sedan var tåget till Linköping försenat. Så...vips...en timme. Vad gör man i Lund i en timme?

Man går på Bönan, mitt emot stationen, ett litet café. De har liten cappucchino vilket är lite anmärkningsvärt dock. Små och stora latte förstår jag. Men liten eller stor cappu förstår jag inte.

Inga cantuccinisar hade de heller, och ingen lite chokladbit, så tjejjen tog en sådan där chokladbit som heter något klatchigt och gav mig...jag protesterade lite...men då spände hon varmt ögonen i mig och sa "Det är inte alla jag bjuder på en sådan...". Öh...tänkte och sade jag, och såg säkert ut som ett Öh också. Åt den. God. Så klart.

En liten cappu, en enkel espresso och en liten cappu till senare gick jag på tåget. Espressofylla kunde man kalla det, dock lite utblandat med mjölk.

Har en gång druckit tre espresso av olika skäl inom en timme. Man blir spattig då...fast klokt spattig.

Svårt att sova? Nä...bara när det som nu är fullmåne.

På Spåret

"På Spåret" - vet inte om ni tittar på det, vi gör det. Det är lite roligt. Men det var dåligt av deltagarna i förra programmet att inte veta att katalogarean...öh katalogarian måste det stavas...kommer från Don Juan.
Av Mozart alltså.

Samtidigt blev jag förvånad över att den annars så beläste Bolme inte visste att Tunström [pinsamt att jag skrev fel först...nå, är inte hemma] skrivit "Ökenbrevet". Det är klart, det är lätt för oss, den står i bokhyllan.

Rolf läser sista avsnittet av Per Pettersson - underbar bok

Det är himla dumt att skriva om detta just idag, när Rolf Lassgård läser sista avsnittet av boken om någon timme eller så.

Men att höra just Lassgård läsa "Ut och stjäla hästar" av den norske författaren Per Petterson har varit en fröjd. Har inte hört alla avsnitten, men Lassgårds sätt att läsa gör att man inte kan "lägga ifrån sig" boken.

Stått med nyckel i bilen många gånger alldeles nära 12-tiden för att höra klart.

Vad gör man när viljan hos tonårsdottern saknas. Jag blir förtvivlad.

Ingenting verkar liksom bara viljas, bara dator och inget annat. Jo, duscha. Det är ju lite skrattretande.

Det måste bara ta slut någon gång. Potential finns, det ser alla som tittar. Men viljan verkar vara som bortblåst. Hon måste hitta den någonstans.

Om man inte ser målet kan man inte uppfylla det sa Blossom på Toppform i tisdags. Det kanske är så att målet, eller kanske alternativen inte är tydliga nog?

Jag skulle vilja våga tro sjunger Körberg

Lyssnar till Tommy Körberg, en lite bortglömd skiva tror jag.

Den är från 1993, "Jag skulle vilja våga tro". Bra är den.

Favoritpsalmen - skivan innehåller endast psalmer - är Blott i det öppna. Mycket bra text, och Körberg är ju Körberg...

Tommy Körberg består

Tommy Körberg består.

Bilderna i bakgrunden ger en bild åt tiderna. Ingen slump tror jag att just Körberg sjunger till tillståndet i världen.

Lennart Hyland och jag

Sitter och tittar på femtioårsfirandet av Sveriges Television. Förutom att den nuvarande regeringen får äta upp sparkandet av ministrar så är det en högtidsstund.

Lennart Hyland.

Jag åkte tåg en gång med just Lennart Hyland. Vi satt mitt emot varandra och han pratade om ditt och datt.

Förutom honom är nog Meryl Streep en av de mest kända personer jag träffat.

Ja....har träffat Meryl Streep...1984. På en flygplats i Köpenhamn. Minns det som igår, fortfarande (2015-10-19 då jag rättade lite i bloggen...)

Mobilprat - redan vid den här tiden (2006)

Man får höra om affärer också, det senaste upplägget kallades 33, 33, 33. Undrar vad det är...

Alltså, på tåg, i kupéen. Blandat med "det är störigt, jag hör inte, hallå". Och tre sekunder senare "hallå"...

Och "nu står jag på station, så det kanske går bra"...

Eller "jag åker tåg"...

Något av det tråkigast som finns med tågresor är att lyssna till stockholmarnas plattityder. Jag vet inte varifrån de får alla idiotier, eller är de alla utrustade med ett citatlexikon för nollåttor?

De gödslar av någon för mig obekant anledning med förnamnet på personen de talar med, irriterande att lyssna till, hörs annars endast när telefonförsäljare ringer.

Landsortsbefolkningen är kanske inte bättre den med sin variant av nonsensprat...men allergin är högre mot nollåttornas snack. De har på något vis tolkningsföreträde för att de råkar vara inom tullarna.

Mobiltelefonfria avdelningen är en välsignelse.

Nu ojjar sig den avgående kulturministern och säger att hon avgår för att någon polisanmält henne. Lätt avhjälpt, för 15 år sedan...så hade det inte blivit några polisanmälningar. Så var det med.

Dessutom tycker hon att det är synd om det endast ska få finnas felfria människor i politiken...då de då de. I femton år gjorde hon fel, någon - ursäkta - jävla måtta får det väl ändå vara på grodor som kan komma ur ansvarigas munnar.

Sådär ja.
Då var det klart.

Två ministrar avgick, som sig bör. Nu kanske det kan komma förändringar, och det gör det. Som kostar pengar, lita på det.

En minister har tagit sitt förnuft till fånga, det är bra. Hon tillhörde nog de gamla moderaterna. "Hade inte råd". Suck. Bara att tro att "folket i stugorna" går på den förklaringen är korkat. Så enkelt är det, och förr i tiden gick vi säkert på den också och kanske till och med tyckte lite "ja, det har hon ju rätt i".

Inte längre.

Sjödin tar time-out. Inte en sekund för sent, man ska tänka sig för när man är på krogen, det måste vi andra göra. Gorma och uppföra sig illa passar inte. Inte på krogen, ännu mindre om man är offentlig person. Hut, hyfs och hållning gäller.

Nu är det bara kvasiministern Stegö-Chilo kvar. Hon kanske har längre till att ta sitt förnuft till fånga. Alltså, vore det bara under tiden hon var hemkommen från utlandsresa vore det väl inget att bråka om. Och om hon ärligt sagt att "jag tycker inte man ska betala, tack för mig" är det heller inget att bråka om. Men att inte komma fram med sanningen, ut ur TV-licensgarderoben så att säga, det är dåligt. Och i hennes position kommer hon att ha långt kvar till trovärdigheten. Mycket långt.

Två ministrar ska bort, det är inte en som ska bort. Två ska bort. Gammelhögern ska rensas, den som tror att massorna går på vad fan som helst, och som tror att massorna är just...massorna.

Varför är det så svårt varje varje år. Nu skriver till och med SvD fel. Det finns ju, som bekant, inget nobelpris i ekonomi, det finns ett pris i ekonomi till Alfred Nobels minne.

Nobel instiftade aldrig något pris i ekonomi, det fanns säkert skäl till det.

Det är beckmörkt ute, vad ska vi göra, vad ska vi göra? Ja! Vi går ut och krossar fönster!

Vad rör sig i ungdomars hjärnor nuförtiden. Tanken fanns inte hos dem för några år sedan ens tror jag. Och inte alls för 10-20 år sedan.

Böcker i USA om Matrix-filosofi

Vi kan inte se bortom de val vi inte förstår.

Höll i en bok, i Philadelphia, betitlad "Philosophy of the Matrix". Köper den om några veckor då jag troligen ska dit igen.

I del II av the Matrix säger oraklet meningen ovan. Inte så dumt.

Bianca Ryan hos Ellen deGeneres. Hon har Liza Minelli-aura över sig. Det har hon. Vissa saker är bättre hos Ellen än i det klippet som funnits en tid på nätet.

Vad hände på vägen till Damaskus? Det frågar sig Lena Einhorn i sin bok med samma titel. Boken har fått lysande rescensioner, funderar på att inhandla den, innan den kommit på pocket. Det är unikt...

Lise och Gertrud. Sång och Cello. Eller två röster och Cello. Fantastiskt bra. Himla häftigt. Cello är ju mest lik sångrösten så det är ju inte så konstigt. Men de gör det väldigt bra.

Nu är hösten här, Olssons skafferi har bytt till höstmeny. Några godbitar har ersatts av andra. Det är som det är, med hösten.

Helsingborg är en bra stad, trevligt. Lite blåsigt bara och säkert slaskigt på vintrarna.

Javisst ja. Auden. Köpte en mycket fin bok av WH Auden. Han är väl mest känd för dikten "Funeral Blues" som citerades i filmen "Fyra bröllop och en begravning" på begravningen just. Den enda, i filmen.

Stop all the clocks. Och så vidare.

Auden har skrivit mycket mer som är bra. Mycket mycket mer.

Lyssnar på Rigmor Gustafsson, stavar hon väl va..., nå lyssnar på henne i alla fall. Sagolik röst. Och Nils Landgrens trombonspel är underbart det med.

Missar Jan Allan nästa fredag, han spelar i domkyrkan och jag är på doktorsmiddag. Suck. Vilken miss, inte ens repetitionerna kan jag lyssna på. Det är som det är.

Annars bra. Väldigt bra. Greklandsfest i lördags, trevligt, vi liksom hade ett slags komma-hem-fest och körhelg. Slitigt men roligt. Mycket Mozart och Arvo Pärt.

Om rätten väljer att tro endast, eller mest, på Anna Sjödin och hennes kumpaner och inte alls ¨på Babak Jamie är vi illa ute.

Jag tycker man ser dem framför sig, politiker i vardande mästrande en vakt av utrikiskt ursprung. Lite för fulla, lite för bladiga för att verkligen ta bladet från munnen och sjunga ut sitt hjärtas sanna röst.

Varför skulle man tro mer på Anna Sjödin än på Babak Jamie?

Denna höst har vi kontaktat två myndigheter, polisen i Hamburg samt vägverket i Sverige. Detta eftersom vi drabbades av Kling och Klang i mer aggresiv form under vår resa genom tyskland - de ville uppenbarligen ha kontant betalning för en förseelse. Till vägverket skrev vi för att avfarten till vårt land fått en underlig och mer trafikfarlig utformning. I alla fall som vi ser det.

Tyska polisen svarade nästan bums och ville veta mer om Kling och Klang. De tog oss på allvar, de svarade, de respekterade att vi faktiskt rapporterade det vi rapporterade och det verkade skrämmande nog heller inte dem främmande.

Vägverket har inte svarat än. Det har gått tre veckor nu...

Mycket att göra antar jag. Mer att göra på vägverket än på den tyska polisen.

Nu idag stod det på första sidan i WSJ under notiserna "Swedens welfare system is subject to privatizition due to the election result".

USA. Intressant att vara i ett annat land dagen efter valet i Sverige. Inte en rad om maktskiftet. Svenska tidningar är nerlusade - på nätet - om nyheterna. Men inte en rad i Wall Street Journal eller USA Today.

Det är ju alldeles fantastiskt. På Naxos - skivbolaget - kan man gå in och fritt lyssna på 25% av varje spår på deras CD-skivor. Det är inte lite skivor de har...

Om jag förstått saken rätt kostar det endast 20 USD - 160 SEK att prenumerera på att kunna lyssna på hela spåren på alla skivor. Fantastiskt.

Lyssnade just på början av "En sommarafton".

Över skogen, över sjön
du din slöja sänker

Men bäst är de återstående 75%...

Allt är stilla,
ej ett ljud
Genom rymden svävar
jorden likt en lycklig brud

Det är fint.

Var, i torsdags, på Olsons skafferi igen. Vid Maria kyrka i Helsingborg. God mat så klart. Men det var inte huvudnumret denna gång.

Det var ett par, en mamma och en dotter på väg till Paris tror jag, som pratade med varandra. Det lät som om det var den första middagen i en rad av middagar mellan de båda. Mamman sa plötsligt till den förvånande dottern "berätta något för mig som jag inte vet om". Öh öh. stammade dottern. Men hon verkade berätta något. SÅ noga lyssnade jag faktiskt inte...men i alla fall.

Sedan berättade mamman något som inte dottern visste om. Och varnade liksom för att bete sig på det sättet. Minns inte vad det var, och det är lite oviktigt.

Fint att träffas, mamma och dotter, på restaurang. Pratade om livet och döden. Hur gammal dottern var? Svårt att säga. 18 kanske, hon måste väl slutat gymnasiet precis eftersom hon kunde bege sig till Paris bara så där.

Mysigt. Kunde, så klart, inte låta bli att klappa mammam på axeln när de gick, och säga "bra ide det där med att berätta något som man inte vet om".

69%

Så låg var pojkens syresättningsförmåga efter att deltagit i leken att bli begraven i sand.

Likt Oldsberg i På Spåret har man verkligen lust att fråga sig: Vart är vi på väg?

Hur kan man bara liksom komma på tanken. Att begrava sig själv i sand tror jag till och med jag gjort någon gång. Kanske till och med med hjälp av några kamrater. Men inte så mycket begravd att jag fått sand i munnen.

Det är hialöst.

Elpriset, så nu har det hänt, ett företag flyttar delar av produktionen från Sverige. Inte på grund av elpriset i sig och det höga läget utan på grund av av synen på vad ett el-pris ska vara i Sverige. Sanslöst och huvudlöst, av el-bolagen alltså. Samma sak med konjunkturen, vi har inflation för att el-priset höjs. Suck.

Mannen bakom truminledningarnas truminledning har dött, han med Cadillac...i Hep Stars. Det fanns en tid när vi bara trummade den, på närbeläget fikatbord i Rättvik.

I morgon torsdag kväll äter jag på Olssons skafferi i Helsingborg. Det ska bli gott, som vanligt och lite avslappnande. Ligger fint, vid en kyrka, Maria kyrka tror jag den heter.

Vila i frid Maynard Ferguson. Denne stratosfärtrumpetare som nu befinner sig där uppe, där de flesta av hans underbara toner finns.

Ingen spelade dem som han, faktiskt. Hans "Som en bro över mörka vatten" är fin. "Maria" är bra. Visst. Det blir kanske lite ekvilibristik ibland, men det får man bjuda på.

Det man inte tänkte på var att han ofta tog in väldigt unga musiker (likt Woody Herman) som sedan fick sin egna karriär. En slags plantskola alltså.

För övrigt tycker jag att Bianca Ryans entre och sång på you tube är fantastisk. Kolla på 21/8-inlägget på denna blogg

Provet till polis-skolan är på tapeten, och detta är väl ett ämne som är ute på hala isen. En debattör säger
"– Det är lite för gammaldags och innehåller ord som inte ens används, till exempel ”floskler”, ”gytter” och ”slitna paltor”, säger han."

Floskler använde jag för en tid sedan. Gytter använde jag kanske inte, men vet vad det är. Gitter man inte lära sig vad gytter är kanske man inte heller passar som polis...

Slitna paltor är väl ett bra polis-uttryck? Någon, eller några i det klientel som poliser har att göra med kanske har just slitna paltor.

Detta har ju i och för sig med den föreslagna kanonen (hmmm heter det så tro. Nå.) runt litteratur man ska ha kommit i kontakt med under sin skoltid. Det är kanske inte så dumt trots allt. Men en liten lista på böcker som innehåller ord som gytter, slitna paltor och floskler.

Överhuvudtaget anser jag att proven är ju prov, det är inte meningen att alla ska klara dem. Det är heller inte meningen att proven ska anpassas till de som tar provet. I körkortsutbildningssammanhang skulle det bli katastrof...Eller varför inte förändra kirurgutbildningen; kan man hålla i en kniv får man jobbet.

Valår. Man ska välja. Höger eller vänster, bra eller dåligt, hit eller dit. Hursomhelst så ska man välja. Vad ska man välja? Det återstår att se, och ensam om denna tvekan verkar jag inte vara. Inte av omgivningen att döma, ej heller av artiklar om osäkerheten bland väljarna heller.

"Juridikstudent" har en del länkar som är behjälpliga.

Jan Allan - trumpetaren - tänkte jag på häromdagen. Vi övavde på Georg Riedels "Jorden är Herrens" i tisdags. Mycket bra. Och Jan Allan spelar solo på den som är underbart. Låten är också underbar. Men inte så känd.

Annars lunkar det på, börjat simma äntligen. Två gånger denna vecka. 2700 meter. Det lunkar på. Borde minska omfånget.

Danska radions vokalensemble söker en tenor... 20 veckors ledigt. 24 timmar i veckan tjänstgöring. Drygt 30 000 SEK i månaden...

Hmmm.

Vet inte om jag skrivit om det förut, men fem moderater går på val (killar så klart, ni fattar snart varför...) på att ingen konst skall utformas, inköpas eller upphandlas inom kommunens ram innan vårdkön är noll och innan alla barn har godkänt.

Eller något ditåt.

Urbota dumt. Vilket Stina Opitz idag i Corren påpekar. Bra Stina.

Ren idrott. Pytsan. Är man engagerad i något sådant så tackar man förstås nej oberoende av alkoholintag innan frågan ställs. Det är ju självklart. Dessutom är det mer rakryggat av den annars under hoppet krökryggade Sjöberg att säga "Jag gjorde det, och det var fel".

Ren idrott är ju dessutom ett skämt. Det är ju inte längre vanliga människor som kutar, hoppar, springer över häckar och kastar slägga och spjut längre. Tidigare tvivlade man på om öststatstjejjerna var tjejjer, nu tvivlar man på om hela bunten tillhör människosläktet.

Tillåt doping, det lutar åt det tycker jag. Som Tännsjö, filosofen i Lund, anser.

Lyssnar i efterhand på några sommar-program. Just nu med Helene Sjöholm. Vad säger hon då tro...jo...

"...provsjunga till körsång på kommunala musikskolan - välsignad vare den"

Som sagt. Utan den, ingen Per Gessle antagligen, och ingen Helen Sjöholm heller.

What are you doing the rest of your life?
North and South and East and West of your life
I have only one request of your life
That you spend it all with me

Så var den varma sommaren slut. Eller nä. Inte den kom jag på, men semestern lider mot sitt slut.

Såg en annons idag. Danska radion söker folk, "en lys tenor". Konsulterade en som bott i Danmark, det är en hög tenor sa' hon och lade till "en så'n som du".

Man kanske skulle söka...20 lediga veckor...300 000 DKK. Inte dumt.

Katie Meluas röst är som en smekning. Den är också varm, tät och mystisk. Lite långsamma låtar från hennes senaste CD i bilen så går bilfärden lite lite långsammare. Man njuter lite lite mer av naturen och livet.

Guld blev det i Grekland, körtävlingen. Men inte första pris, slagna på mållinjen (eller kanske notlinjen) med 0,3 poäng. Försmädligt. Och lite underligt. Men realitet.

Det är som det är med Greklandstävlingen. Inte många som fick guld. Så det så.

En kör från Moldavien var bäst. Tycker jag, påminner om dalamusiken. Och vilka diminuendon de hade. De var underbara.

Fardardes i tisdags kvall med buss fran Aten till Preveze. Vilken natur, manniskans vagga. Vael? Blevb osaeker under vaegen...maaste plugga lite mer historia.

Hav, regionalbussfaerd paa 6 timmar i staellet foer tidtabellens fyra och en halv. Men vad goer det. Naturen och upplevelsen oeverskuggar med raage tidens taerande traakighetstand.

Kommer leva paa den faerden laenge.

Maalet? Koeren som ska sjunga, och har sjungit alldeles idag. Vi vet inte hur det "gick", men vackert var det. Fler koerer finns haer ocksaa. MOldaviska, Polska och slovenska. Haeftigt.

Två bud om dödsfall på en dag, det första redan innan jag gått till arbetet. Visst, det är en del av livet. Att dö. Men inte om man är tre år, eller om man är fyrtiotvå år. Det är lurigt att se det ljusa då denna dag.

Före halv nio ringde en god vän och berättade att en bekants treåriga dotter hade tragiskt avlidit av sviterna efter ett epilepsianfall.

Senare, på tåget till Grekland, en vän berättar om ett annat dödsfall. Och det var som om hjärnan visste vad som komma skulle, att jag faktiskt känner den här personen också. Den värjde sig, viftade ilsket mot orden som strömmande mot mig. Slog dövörat till.

Nej nej, inte en till, inte idag!

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte höra!

Vågorna slog mot stranden och jag tvingades ge vika, att inse att detta var en dag med ett bud till om ännu ett frånfälle.

En mycket god och kär väns man var borta. Frånryckt sin omgivning efter en tid av svår sjukdom.

Två dödsfall i min närhet på en dag.
En sorgens dag. Sannerligen. Det verkar patetiskt att skriva att jag tänker på de båda familjerna. Men jag skriver det ändå.

Dödsfallen kom ifatt mig i Grekland, på torsdagen insåg jag vad som hänt här hemma i Linköping alldeles innan jag åkte.

Ibland finns inte enkla förklaringar på komplexa problem. Vi människor har bara att finna oss i att vara just människa.

Jeremy Irons, ni vet, han i Franske Löjtnantens Kvinna. Han har sagt.

Vi har alla våra tidsmaskiner, de som tar oss tillbaka; de heter minnen, de som tar oss framåt i tiden; de heter drömmar.

Jag själv sa igår:

På komplexa problem finns ofta enkla förklaringar.

Åkt tåg med tonårssonen till Stockholm, han fortsatte till Rättvik och sedan med bil till farmor. Ja, alltså, någon hämtar honom.

Det var roligt att åka tåg med sonen. Vi åkte dessutom inte X2000-sträckan, utan den som går via Kolmården. Spännande som tusan. Faktiskt. Mycket skog.

Så evigt det lilla enkla kan vara.

En son, en tågresa tillsammans med skratt, och hos båda en liten magoro över resan som i hans fall ska företas ensam. Inte mol allena, ensam. Själv.

Kan själv.

En god vän, som tagit sig igenom branterna, doppat mer än fötterna i elden av misstag och haft sin beskärda del av livets jäkelskap. Att se en god vän liksom komma ut genom tunneln och vandra vidare. Det är fint.

Målar gör hon. Man ser henne i varje tavla, och man ser hennes vandring mot livet.

Snart kan hon leva på sin konst. Men vägen dit var lång, men det är så fantastiskt att vara del av hennes nuvarande tillvaro. Hela familjen var på andra vernissaget, i Sverige, förra vernissaget köpte vi två tavlor och sonen vann en.

Denna gång skulle vi inte handla något...Vi köpte tre tavlor...

Är på västkusten, kom på det idag under ett samtal med en vän. Antingen är vi på ostkusten och är 2/12-dels smålänningar, eller så är vi på Orust och är 4/365-dels västkustbor.

Vi är också knappt 4% fransmän... 2 veckor av 52 veckor har vi tillbringat i Frankrike. De senaste fem åren...nå...det haltar lite... slår man ut det på hela mitt och vårt liv så...Men sedan år 2000...

År 2000 får beteckna ett slags avstamp. Millenieavstamp. Så löser vi det. 4% fransmän. 2/12-dels smålänning och 4/365-dels västkustbor.

Trevlig midsommar. Till 100%.

Heinrich Böll. Tänkvärt. Håller inte med om rubriksättningen om arbetsmoral, men det får stå för siten.

Berättelsen talar för sig själv.

Skolavslutning. Sitter på en krog i Helsinborg. Bredvid mig sitter ett gäng, tjejjer allihop. Glada, inte högljudda alls som servitrisen sade att de skulle vara.

Uppsluppna. Jag börjar gissa lite hur gamla de är (gissade fel med tre år, de var 15 men såg ut som 18) vilka linjer de gått på gymnasiet och...nå...

"Vi måste ha minnen" sade en av dem, innan jag visste deras ålder, och struttade upp med en kamera. Bad om ursäkt för att hon inkräktade på mitt restaurangrevir utgörandes av ett bord.

Jag flyttade lite på ljuset så att bilden inte skulle ha mitt bordsljus som förgrund. De tog kort. Då hände det. Det tidigare glada jag-är-mig-själv-gänget transformerades till fotogenier. Sedan barnsben skolade av Big Brother, Idol, L World, VeckoRevyn och annonspelare. De såg ut som en massa. En massa tjejjer.

Plötsligt var personligheterna som bortblåsta, inget eget uttryck, utan utstuderat uttryck. Underförstått "så HÄR ska man se ut". På kort.

När fotosessionen var över återgick de till att bara vara.

Sig själva.

Och de var lika underbara allihop. Hoppas det kommer att gå bra för dem. Känner dem inte, bytte ett par ord endast. Men det var något runt dem som andades hopp. I all denna misär är det just hoppfyllt att varit med om gårdagskvällen.

I Helsingborg. På Olssons skafferi.

Som vanligt inleder jag alltid dessa inlägg (oftast verbala) med brasklappen: Jag känner araber, italienare, somalier och turkar.

Varför har just Sverige hemspråksundervisning? Vari ligger vitsen med det, finns det i andra länder?

Om jag flyttar till Frankrike med mina barn, får de undervisning i Svenska då? Skulle inte tro det...

Hade tänkt att skriva om något allvarligt. Men det får anstå.

Det är ett lovvärt initiativ av TV4 att ha en matlagningsskola. Där man lär sig grunderna, kanske kommer Poggenpohlsköken till användning...det är lovvärt.

Däremot...kan man undra hur de tänkte på TV4 när de beslutade att tillfråga den dåliga kopian av Gordon Ramsey, Melker Andersson. Som på ett otroligt plumpt och på gränsen till rasistiskt sätt danade om en del av våra svenska kök. Han slängde tallrikar, han levde om, han gav en kort och kärnfull lektion i hur man INTE ska bete sig som ledare.

Han väljer vi, tänkte de, till den som ska lära ut grunderna i köket. Man tar sig för stekpannan.

Landet. 28 grader när jag åkte hit. Nu är det 16 grader ute. Skönt.

Endast levande ljus. Och en mässa, på en liten bergssprängare, av Martin. Fin. Mycket fin.

Det är ljus ute också, så man kan läsa tidningen. Om man står vinklad åt rätt håll, Inte ett gatlyse så långt ögat når.

Skönt.

Att kunna styra sin akustik och optik efter eget tycke och smak med himlen som fond och tystnaden som bas är en ynnest. En gåva, likt den vi får varje dag man stiger upp på morgonen.

Galenskaparna och After Shave, kikade på deras gamla show. Men oh så nytt.

Skillnaden mellan industralismen och nu är att förr så duschade man när man kom hem på jobbet nu duschar man innan man går dit...

De är fyndiga och de låter sketcherna ta en sak som mediefolk numera inte låter sketcher ta. Tid.

Nä, nu ska jag inte mobilera mer. Alltså ringa på mobiltelefon. Eller jo, det ska jag kanske, men det är ett roligt ord. Det kom till mig idag.

Talte med en gammal go' vän igår. Det visar sig, inte så förvånande med tanke på sin bakgrund i restaurangbranchen, att hon arbetar med interner. Och inte vilka som helst, utan de som mördat, våldtagit och förgripit sig på kvinnor.

De finns i alla samhällsskikt. Precis som det står i tidningen. Faktiskt.

De är trevliga att spela spel med.

På min uppenbara fråga "men men liksom hur ser de på dig?".

Jag är inget hot mot dem, i mina blåa överdragskläder.

Man får fundera vidare. Och många av de som sitter inne för dessa brott har blivit illa behandlade när de var små.

"Det är för oss solen går upp". Det är visserligen hans bror som skrivit texterna, men musiken. Musiken.

Den är underbar. Och väldigt olika. Ted Gärdestads alltså. Det är som det är med hans alltför tidiga bortgång, men hans musik förvaltas väl av Janne Schaffer som tidigt var med på inspelningarna.

Lyssnar på Teds samlingsskiva nu. Det borde man göra oftare, tänk att en person som spred sådan glädje hade ett sån't inre kaos. Det får jag inte ihop riktigt. Det MÅSTE väl inte vara så?

Konfirmationen är klar. Över. Been there, done that.

Sonen rör sig, som någon bekant sa, lugnt och vant i kyrkan.

Jag kan inte annat än hålla med, yrkesvalen är alla begynnande på p. I stort sett. Pilot, Polis, Prandman, Psnickare och Präst.

Om Svensk Televisions Rapports reportage är rätt och korrekt om justitieminister Bodströms inblandning i nedstängningen av The Pirate Bay så vete tusan om man ska gå och rösta. Har alltid tänkt att "rösta du, det finns folk som dör, och som vill dö för att få rätten att rösta". Men detta liknar ingenting.

Jag blir paralyserad. Jag får åsiktsafasi, vill-gärna-ha-en-åsiktssläpp. Återkommer.

Det är ju så att jag inte gillade JK.
Ett tag.

Men nu gillar jag honom, han står upp för saker och ting som gemene man anser händer i samhället. Det är bra.

Det är till och med mycket bra.

Sedan börjar jag gilla Barbro Hedvall i DN. Supermycket, henne utläggning om Scandiachefer och Ebba von Sydow var underbar. Skedde i helgen.

Läs!

Vad lärde du mig mer? Mamma.

Jo, att samtala, utan att bli heligt förbannad. Vi samtalade, då och då, inte ofta det ska erkännas, men vi gjorde det. Utbytte tankar.

Det lärde du mig.

"Mamma vad har du lärt mig?" - det satt jag och funderade idag på Mors Dag.

Mamma, idag lite över 86 år, uppsprättad för ett år sedan på grund av ett krånglande hjärta ("Du, Lasse, de säger att jag har hjärtsvikt? Vad är det?"). Vad lärde du mig, och vad lär du mig ännu.

I mina unga år lärde du mig hut, hyfs och¨hållning. Tillsammans med pappa ägde vi en mjölkbar där jag arbetade redan som 9-åring. Ja, jag var barnarbetare. I början på 60-talet. Inget konstigt. Men fortfarande, vad lärde du mig egentligen. Att tala sanning, det lärde du mig. Jag minns den där gången när jag av misstag, eller kanske medvetet spillt vatten i en trapp som gick ner i källaren. Det är en lång trapp, inte en sådan där kort en.

Ovanför stod tjejjerna och ibland jag och gjorde rent brickorna som sedan skulle ut till restaurangen. Någon gång spillde jag lite vatten ner i trappen. Kort därefter gick du före mig ner i källaren, och jag traskade glatt efter. Du sade plötsligt "Men...vem har spillt vatten här?"... "Jag vet inte" sade jag.

Då. Då vände du dig om. Du sade ingenting, du lät hela din kropp och framförallt dina ögon säga mig "Hörrdu du. Du vet att det är du, jag vet att det är du. Lägg av med det där.".

Mammoul - dadlar och Baklava - pistage.

Den med valnöt var slut... Men det göööööööööör inget. Stället ligger i Helsingborg, lite osäker på vad stadsdelen heter, men stället heter Tasty House har jag för mig. Suck. Nu har jag inte koll på det heller.

Man tar sig för sin panna. Men det gör man lättare när det ätits mammoul och baklava.

Sitter och grunnar på Karin Pilsäters fadäs. Enligt henne själv på den välordnade bloggen hade hon 9:30 på morgonen efter vinintag 0,3 promille i kroppen. Det fastslogs i en poliskontroll.

På en hemsida http://www.ltkalmar.se/salvia/arkiv/2002_02/alkohol.htm står att läsa att man förbränner 0,9 promille på 6 timmar. Då räknar vi då, baklänges, och snällt:

Vid tolvtiden kvällen före hade Pilsäter i runda slängar 1,3 promille. Det är lite vinflaskor det...inte så lite heller, det motsvarar en delad flaska vin (http://www.iform.se/Crosslink.jsp?d=887&a=1026) vid tolvslaget. Men jag undrar om det inte var ett mer, vad ska vi säga, kontinuerligt inmundigande av vin.

Vid 1,7 promille blir en kvinna "Hon sluddrar men är fortfarande glad. Talet är en smula oklart. Är hon i dålig form börjar fasaden spricka." (http://www.iform.se/Crosslink.jsp?d=891&a=4195).

Jag undrar jag. Över Pilsäter, och jag rekommenderar henne att följa sitt eget partis råd i frågan. Att söka hjälp, det rekommenderar nämligen Folkpartiet om man åker fast med en promillehalt som överstiger 0,2 promille som ju är gränsen som bekant.

Köpte just en skiva, Corinne bailey rae, sedan när jag tänkte kopiera den till MP3-spelaren, som ju är nutidens kassettdäck så verkar det inte gå. Den säger att jag ska installera programvara på datorn. Utan att ange VAD den kommer att installera så ska man acceptera att trycka på OK.

Jag gjorde det, trots att jag inte tycker man ska göra så, men jag ville verkligen göra skivan tillgänglig på MP3-spelaren, när jag är ute på vandring exempelvis. Har massor med laglig musik på den MP3-spelaren.

Då dyker det upp en slags spelare, som ni tillhandahåller. Förstår att ni har trassel med olaglig nerladdning, men hur ska jag, som köpt skivan, som tidigare betalt skatt på kassettband kunna njuta av skivan när jag vill njuta av skivan?

Jag vill kunna kopiera, för eget bruk, en skiva jag köpt för dyra pengar. Det var inte ett problem tidigare på kassettbandstiden och jag förstår inte varför det ska vara det nu.

==
Sändes till EMI nyligen.

Det är lite varmt, men inte tryckande varmt. Utan så där ljummet som det kan vara i det stora landet i väster.

Kikade på en bok, javisst ja, det har jag redan berättat. Idag vino. Kötto. Och sällskapo.

Fint.

Tar den där boken av Auden, det fanns en "Poems" ocskå, äger redan ett fått exemplar av "Selected Poems". Hmmmmmmm....kanske man ska köpa "Poems" i stället för den som faktiskt innehåller lite redudans.

Men den jag ämnar köpa är så fin, så fin, inte pocket. Utan fin. Hårda bestående pärmar, som liksom manifesterar Audens diktkonst.

Svårt val.

Kikade på Barnes and Nobles idag. Vilken bokaffär...inte dumt, kikade på två böcker, en av Auden som jag undrar lite över om jag inte ska ta och köpa. Men har kanske redan några av dikterna...men men...

En annan, liten introduktion till Wittgenstein...ett trassel är att jag har så mycket om honom så det är nog ingen ide. Hittade inte Simulation Simulacra. Irriterande...mycket irriterande. Hittade en annan av samma författare. Men den vill jag inte ha. Tänker inte stava till Baudrillard. Jo. Så stavas det nog. Namnet.

Det finns torg, som doftar på morgonen. Men inte torsdagar och lördagar. Då är det inte torgmarknad. Inte där, den enda nackdelen är att man blir störd på morgonen om man bor på det lilla hotellet vid torget. Lite dumt. Kanske.

Men jag bodde åt det andra hållet. Och vandrade ut på torget, de talade tyska. De sålde sparris i mängder! Och i olika storlekar. Gott såg det ut, eller goda såg de ut.

Med hollandaise till, som min fikaleverantör sa'.

Fikade idag. På sta'n. Tid...fanns den egentligen...tja... Jo. Man hittar den.

Man hittar vänner på sta'n. Som får en att finnas. Till.

Tänker lite på mina egna ord för någon vecka sedan.

Mötet mig emellan.

Det får man se till att ha oftare. Idag blev det inte så, i slutet av veckan får det bli så. Det ska jag se till. Har just haft en kortare överläggning med mig själv.

Solen. Skiner.

Våren kommer, mötte den i Helsingborg idag. Jag hann till och med av såväl på ditresan - vanligt - som på hemresan - ovanligt - för en espresso på Bönan mitt emot stationen i Lund. Centralstationen. Eller heter den resecentrum där med tro...man reser visserligen mellan centra. Men ändå.

Det var varmt i Lund, i Helsingborg sken solen när tåget avgick vid pass femtiden i eftermiddag. Skönt.

Kassettbandsbotaniseringen fortsätter. 1987, den 18:e oktober. Gospelkonsert, Ad Libitum framförde, PA Sjöberg dirigerade. J Mann, Norman Luboff, fullsatt i någon konsertlokal oklart vilken. Det minns jag inte.

Men jag minns framförandet. Och nu kommer P2As röst ut genom högtalarna. Conny Nordquist omtalas av PA, körer kan se tråkiga ut på scen" säger PA. Och det staplas Negro Spirituals på varandra. Som de faktiskt "fick" kallas.

Jag minns när vi repeterade in dem. Jag minns min stämkamrats stures utläggning på sitt vis om Take me Back. Att man inte behöver sjunga bokstaven k i slutet på den frasen. Det ger sig liksom självt. Sa Sture.

Shadrack skall just framföras. Svårt, det minns jag. Men mycket bra. Och sedan nyskrivet av Kerby Shaw. Och gammalt, Luboffskt. Som PA var i ett nötskal, han tittade i backspegeln men glömde inte att för den skull se framåt.

ashes and snow.

Ta enhanced experience, och se till att det är verkligen bredband du sitter på. Men ta det varligt. Gör det INTE om du är stressad, eller "ska någonstans". Man blir kvar. Jag lovar. Det tar ett tag att ladda ner även om man har bredband. Men det ÄR värt det. Om du är konstintresserad, och bildintresserad.

Siten tar sig, jag har provat, olika vägar, så det är inget "programmerat" så. Javisstja. Siten: ashes and snow.

Slängde en massa band, sådana där små, kassettband. Några med gamla konserter på, några vars innehåll får betecknas som oklart.

Men ett letade jag reda på, en inspelning av radioprogrammet Galaxen med Jacob Dahlin. Denne fantom, på radio, Jacob's Stege på TV var visserligen OK. Men i Radio, vilken kille.

Kulan - som ljudteknikern hette tror jag, hade alltid ett skott som liksom gick in i programmet efter Galaxen. Vanligen påannonserat av Alicia Lundberg som Jacob Dahlin sade någon av avorna. Och medan hon talade hörde man en avfyrad kula, av just ljudteknikern. Jag kanske drömt alltihop...men jag minns det som så.

Valborg-s-mässo-afton.
Städade, tog ner fyra kassar från vinden. Hittade en gammal reseinformation, från 1973. Det bar av till USA. Jag var där, tillsammans med ett storband, en fyramannagrupp, ett storband till och en kör bestående av 50 tjejjer. Själv var jag i det andra storbandet.

Vi besökte en hel del städer. Det var ett tufft program.

Rättvikarna chartrade (stavas det nog) ett plan. Björbobandet, Bortalaget, Vansbro's (med Björn Haugan bl a), Bertil Spåmans kör och orkester åkte till USA. Bara så där.

De resterande platserna, vilket torde varit sisådär 100 kanske såldes ut till dalfolk som ville till USA. Endast resan.

Det var under denna resa en av deltagarna, vars namn fallit mig ur minnet, och som inte lämnat sockengränsen utbrast "Ucke store stuggur dem a jän då" vid åsynen av skyskraporna på Manhattan.

Glömmer det aldrig.

Jag hade druckit två, eller tre glas vin, året var 1992. Märta var nyligen född, hon var som min bror säger en mjölkuppa (en påse mjöl på 2 kg) eftersom födelsevikten var 1830 gram.

Mamma Lotta låg nyss uppsprättad på BB, allmänna avdelningen, Märta låg på avdelning 15 på RiL, prenatalen. Plötsligt ringer telefonen och Lotta snyftar i luren "de säger att att ... snyft snyft ... de ska hälla bort Märtas mjölk...den är gul och som smör, och på femton säger de att de vill ha ALL mjölk som jag kan snyft snyft få fram". Jaha, svarade jag. "OCh så klappar människan mig på huvudet och säger duktigt duktigt". Snyft.

"Jag kommer". Blev mitt korta svar. Sonen, då snart två år eller så, låg och sov och jag gav säkert i uppdrag åt mormor, salig i åminnelse, att vaka över honom (han åker just nu mopen på landet).

Jag tog bilen.
Tog mig in på RiL denna sena timme, vid pass 21-tiden, hur jag bar mig åt vet en ängel, jag minns inte. UPp till BB, hämta mjölken och gick, eller sprang snarare till avdelning 15 och till Märta. Berättade historien om millilitern mjölk som Lotta presterat.

Sköterskan på BB blev nog lite uppläxad. De på 15 sade något i stil med "får vi upp det i en pipett så vill vi ha det".

Idag hör jag på nyheterna om amning, tjocka barn och flaskmatning. Och hur fel rekommendationerna varit.

Tänker på den gula, tjocka, näringsriktiga och personaliserade som det heter idag bröstmjölken. Den var som guld. Och den var sannerligen en gulddroppe till en guldklimp.

I och för sig...när jag tänker efter...guldklimpen och jag krigar mest nu...tonåring. Det är som det ska.

Radioprogrammet Filosofiska rummet sänds på söndagar och fredagkvällar tror jag. Att lyssna på det programmet på landet, i lugn och ro, när brasan håller på att tändas är underbart.

Peter Gärdenfors, en darwinist och en person som tillhör en av mina favoriter, säger att Gud är en mänsklig uppfinning. Samtidigt säger han att ett liv utan religion är inte mänsklig.

Ett samtal, med betoning på sam-tal, i filosofiska rummet är - jag-höll-på-att-skriva gudomligt - just nu slut. Men tankarna ligger kvar länge länge. En hinduist, en kristen och en darwinist (nej, det är ingen bellmanhistoria) som samtalar om gud, religon och livets mening.

Det kan inte bli bättre.

Tro du. Det skadar inte.

Tidernas storband hyllas står det i tidningen idag, nät-tidningen. Glenn Miller och Count Basie kommer på tal.

Men tidernas storband är ju Thad Jones & Mel Lewis Jazz Orchestra. Så klart. Toshiko Akioshi (kanske det stavas) och Lew Tabakkin (så stavas DET inte...) är också ett bra storband. Tidernas. Och Kenny Clarke - Frency Bolands (som kanske stavas så) också.

Buddy Rich? Vart tog han vägen i sammanhanget? Dizzies storband går inte av för hackor heller.

Men Thad Jones och Mel Lewis är oslagbara. Fortfarande. Eller Tad-Jonas som vi sade i Rättvik under det glada sjuttiotalet. Central Park North, A good time was had by all, A child is Born (ja, just den ja, som Krister S:t Hill brukar sjunga på julen i domkyrkan ibland), Little Pixie II, It only happens every time (en inspelning med Zettica Monsterlund som Sege Johansson alltid kallade henne), Thank You, listan kan göras lång.

Tidernas storband. Glenn Miller och Count Basie, ja visst. De duger de också. Duke Ellington försvann på något vis i artikelen som de säger i Småland. Cat Andersson, denne man som spelade stratosfärtrumpet så det sprakade i galaxerna. Uj uj uj. Satin Doll. Det visslar, men ändå inte.

Storband - läser alltid så i tidningen när det är stora rubriker och det står Storbrand. Hjärnan vill se storband i tidningsrubriken. Det sker sällan, Tidernas Storbrand tror jag det skulle stått.

Så är det, jag läste fel igen. Storbrand - tidernas. Men vad tusan hade Glenn Miller med DET att göra?

Pärlfiskarna som lovar varandra livslång vänskap är det vackraste sångstycke som komponerats. Bizet.

Speciellt i inspelningen med Jussi från 1951.

Tro du. Det skadar inte.

Ska handla en "Profeten" idag. Åt en vän som behöver den tror jag.

Igår, vid en tid som inte mamma eller pappa brukar ringa ringde de. Mobilen annonserar ju så vänligt vem det är som ringer, det skulle dock inte falla mig in att säga "Hej Kalle" om det är Kalle som ringer.

Hursomhelst. Hjärtat åkte upp i halsgropen. Om mamma är 86 och pappa är 84 så åker det upp dit. I gropen, om de ringer när man inte väntar det.

Det var ingen fara. Det fanns endast en nyfikenhet om dopets framåtskridande och om dopförrättarens efterfest. Så att säga. Efterfest.

Vilken sida!
Franska ostar

Söndagspasta.
Brytbröd med olivolja och kryddor från Linköp - som den faktiskt heter och inte orient livs - är också en variant.

Vin. Båda gångerna.

Nära vänner till pastan, som sällskap alltså, inte som tilltugg.

Dopförrättaren bjöd på brytbröd och olivolja.

Dessa två minnen från denna påsken är de som är allra ljusast. De skymmer andra ljusa minnen som fastemotetter, kröningsmässor och släktbesök.

Just tittat klart på en film om den kubanfödde trumpetaren Arturo Sandovals liv. For Love or Country heter den. Hade ingen aning om att hans liv kantades av sådant öde.

Vilken musiker han är, måste handla lite skivor senare där han är med. Får vänta till mitten av maj.

Stola heter det, tack Hans. Surfade till wikipedia igår och hittade det faktiskt. Sökte på liturgi, då måste man ju veta vad det är...men det råkade jag ha en susning om.

Mozart idag. Kröningsmässan, invävd i högmässan.

Dop igår. Stolt son bar hem dopljuset och innanför dörren innan han ens fått av sig skorna utbrister han 02:00 i morse "Det här ska stå på en helig plats". Jag svarade lite lojt "den blir det, där du sätter dem".

Tro du. Det skadar inte.

Dop idag. Han är femton, det blev liksom aldrig av att vi...i alla fall. Idag.

Biskopen, Domkyrkan och ett gäng till tonåringar samt ett annat gäng vuxna. Katekumener heter nog hela gänget misstänker jag. Biskopen undantagen förstås. Han är ju biskop.

Idag är det långfredag.

En lång fredag. Utan fest. Men idag är det liksom inte - och jag vill inte trötta er med hur det var "förr" - som förr. OCH SÅ GJORDE jag det. Ursäkta jag skriker. Men ibland. Förvånas man över. Allt.

Poulenc. Vilken kompositör. Vilka motetter, fastemotetter. En präst i svart halsduk som jag slarvigt kallar det. Det har säkert ett finare namn som vissa av mina kamrater kommer att upplysa mig om. Eller så slår jag upp det. Svart i alla fall. Killen sitter ju på korset och lider.

Psalmer sjöngs, ingen orgel. Inget stöd. Bara psalmer. Om vad minns jag inte, hade Poulenc i ådrorna, hjärnan och hjärtat. Svårtillgänglig? Javisst. Men när man väl upptäckt poulencrummet älskar man det. I alla fall jag.

Tro du. Det skadar inte.

I helgen vid ett evenemang mötte jag en bekant, som raskt blev en vän. Nästa gång vi ses blir det en god vän. Eller så är han redan en god vän. Öhhh...nå...vi hade samma intresse.

Wittgenstein.

Så jag läste lite, det var ett tag sedan. Snubblade över en sak Wittgenstein skrev i någon av hans böcker. Minns inte vilken nu, kanske det var "Om visshet" eller "Särskilda undersökningar" eller varför inte "Filosofiska undersökningar". Där stod.

Tro du. Det skadar inte.

Rör vid mig nu

Rör vid mig nu
Fyll mitt liv ända till bredden
Jag som var ett barn
och söker min sång

Vem tog min sorg
vem berövade mig gåvan
vem gav mig min styrka
jag var ett barn

Kärlekens tid
har bevarat min längtan
jag som var ett barn
och söker min sång

Rör vid mig nu
Fyll mitt liv ända till bredden
Du gav mig min
hunger
Jag är ett barn

BAO finns den på. Undangömd liksom på något vis

the moon's a harsh mistress sjunger Rigmor. Hon sjunger vackert. Arbetslusten blir idag inte höjd av hennes sång. Vet inte varför, kanske är man för trött. Kanske beror det på stilla veckans idé, vi ska vara stilla. Inte lata.

Stilla.

I fell out of his eyes, I fell out of his heart. fortsätter hon. Jag vet inte, harsh och harsh, jag gillar månen. Har alltid gjort. She is hard to call your own avslutar Rigmor sången med. Jo. Det är ju sant, men jag tänker på ungdomsromanserna, "vi ser på månen och då vet jag att du tittar på samma måne".

Kopplingspunkt, uppkopplingspunkt. Sammanhörande punkt. Bara en sådan sak. En punkt har ingen utbredning. Det är en...punkt. Jag tror jag sätter den nu.

Dumburken - heter den ju, tv:n alltså - som kanske oförtjänt fått detta epitet. Det är som att döda sändebudet om ond bråd död.

Vissa program tyder på att videokameraframhäntarens, inspelningsknappstryckarens och ivägskickarens hälsotillstånd i de övre regionerna måste ifrågasättas skarpt. När man gläpptar (som det heter i detta landskap i stället för zappa) strömmar bilder från "vanligt folk"s vardagsrum där man kan iaktta barn, hundar, män, kvinnor, gamla, unga, skäggiga, underklädsbebrydda, halvfulla och kattor göra roliga saker. Sägs det.

Programledarna vrider sig av skratt åt att någon (kanske, men ändå inte) slog sig. De skrattar åt vardagens tilldragelser som vanligen innebär en kränkning av en person.

Då gläppter jag vidare till en annan kanal, stänger av eller sätter på radion. Dumburken sänder då bland det mest korkade som det går att studera på TV. Tutti-frutti var faktiskt bättre...

Ibland handlar jag på Hemköp på Storgatan i Linköping. Det tänker jag nog fundera över att sluta med. Man kan bli stämd. Om man äter choklad men kontrollanten tror att man äter mazarin. Då blir man stämd på ... håll i er nu ... 8 kronor.

Det ägnar sig tingsrätterna åt. Man tar sig för pannan. Ordföranden anmälde skiljaktlig mening och ville fälla mazarinsnattaren.

Då de då de.

Jag blir så förtvivlad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. En 12-årig flicka på väg till skolan har med stor sannolikhet blivit våldtagen på väg till skolan. Gärningsmännen (som får döpas om till gärningskvinnor också) var i 15-18 årsåldern, fyra killar - och det är nu min förtvivlan blir som starkast - tre tjejjer.

Man blir stum.

Sedan blir man förbannad.

Sedan gråter man en skvätt, trots att jag åker tåg till Helsingborg.

Efter en dag med mycket att göra - men utan att vara stressad - är det skönt med ett möte.

Mötet mig emellan.

Utan att fördenskull vara personlighetskluven.

När jag möter mig själv infinner sig det märkliga att man blir liksom lugnare. Det stillar sig, inombords på något vis. Jag är inte folkskygg, långt därifrån. Jag behöver bara 1-2 minuters möten med mig själv.

Jag tror indianerna kallade det att man måste vänta in sin själ. Det ligger mycket i vad indianerna säger.

Haft en bra helg. Och så har jag lagt bloggen på Linköping på bloggkartan.se det kan man ju göra.

Alltså. Linköpings symfoniorkester. Namnet antyder att det är en symfoniorkester, i orten Linköping. Om Norrköpings symfoniorkester - jag ska undvika att vara övertydlig - hade konsert i Norrköpings konserthu...förlåt DeGeerhallen så skulle väl Norrköpings Tidningar skriva om det? Eller?

Jo...det skulle de.

Skrev Corren om säsongsavslutningskonserten som Linköpings symfoniorkester avhöll? Nej, har inte sett något än. Det förvånar mig, men jag förundras inte det fanns väl något viktigare att skriva om kan jag tänka. Den stundande jazzfestivalen kanske, den måste ju vara viktigare. I alla fall annonsintäkt...nej, förlåt, så tänker de väl ändå inte. Nääää, inte gör de det.

Hur konserten var? Mycket bra. Var det någon solist med? Ja, bördig från Vadstena, numera anknuten till Gävle men på gång till Spanien. Förresten, han är ende svensk med i en orkester som kallats samman av Solti. World Orchestra for Peace. Det är ju så klart inget att skriva om. Vad dum jag är, och ointressant måste det vara att läsa om denna man, Jan Gustavsson. Han kan väl ändå inte spela något bra.

Jo, det gjorde han. Gråter inte vanligen till Haydens trumpetkonsert, andra satsen (lite kungen av danmarks-varning där...) men nu gjorde jag det. Underbart spelat. Orkestern då? Den är, så klart bra, men inte något som behöver uppmärksammas i Corren.

Varför skulle de göra det?

Vad är väl världen kommen utan vänner, Beppes bok, eller rättare sagt boken om Beppe lämnar en inte oberörd. Han var så full av ödmjukhet, det står så mycket saker i den som Beppe sagt att man blir full av liv.

Beppe tålde inte kritik, eller rättare sagt han blev nog ledsen av den. Men han hade självdistans så det skrek om det och kunde framställa sig som en klunseduns i sin son Mats ögon i en bok.

Att läsa om att filmen Dunderklumpen är en enda lång improvisation med musik av Toots T på munspel. Vågar inte skriva hans efternamn...kan inte stava till det. Inser att jag inte kanske kan stava till Toots heller...

http://www.worldorchestraforpeace.com/ - en världsorkester för fred eller snarare kanske en världs orkester för fred.

Sannerligen en tanke värd att fundera över.

Luncher med vänner är underskattade. Dessa till synes korta timmar när man språkar om livet. Mest om livet. Som det blev och som det kanske tedde sig.

Fasta punkter.

I livet.

Haydens trumpetkonsert. Den tredje satsen, denna uttjatade dänga. Men den är bra. Andra satsen, ett obligatorium när man ansöker till musikhögskolan trakterandes trumpet. Varför är det på det viset, en andante-sats, inga till synes tekniska svårigheter?

För att sluttonerna avslöjar dig som trumpetare. Pianissimo, bra läge visserligen, inte ansträngande alls men man lurar sig.
Fem fjärdelar, som slutar med en lång ton. Samma ton. F (klingande Ess) om jag inte minns fel (och det gör jag nog inte :-). Avslöjar din ansats. Flärp-flärp paus flärp-flirp-flurp-flodirp-flääääääääääääääääääärp.

Inte ett enda flärp. Säkert, pricksäkert, lugnt och stilla med en underbar cadens förresten i sats 1, som är alltför sällan spelad. Alltså, sats tre är ju liksom "känd". Den nynnar var och varannan på. Inget ont i det, Wittgenstein visslade hela violinkonserter ur minnet. Så det är bara att nynna och vissla på, om nu Wittgenstein är mall för vad som är tillåtet eller inte. Varför inte förresten, en mall så god som en ann.

Igår Söndag. Jan Gustavsson, bördig från Vadstena, numera i Gävle på väg långt mera söderut, till Spanien om man ska tro (och varför ska man inte det) konfrenciären Leif. Wangin, skrivet med punkt efter Leif så han inte hittar detta inlägg. Hi hi. Hur som helst.

Jan spelar underbart bra. Fokus. Projektion. Underbar ton och samspel med orkestern, eller ja, de samspelade med honom. Men oj vilken trumpetare. Ett annat stycke som jag måste forska mer om innan jag skriver om den. Så det kommer, det kommer.

Visst ja, glömde berätta om rutinen numera som utförs när vi åker till landet. Jag och sonen snabbpackar, 1 st (kalling och strumpa)/natt, sedan är det klart. Denna gång tog vi med en mjölkliter.

Sedan bär det iväg. Planering av proviantering sker under vägen, det är 2-3 mil till Åtvidaberg så tid finns att fundera över kulinariken. Sedan sitter sonen i bilen och lyssnar på musik (denna dag Magnus Uggla) medan jag mathandlar på ICA i Åtvidaberg.

På ICA i Åtvidaberg handlar jag direkt potatis, grönsaker och ett päron (till Osten så klart). Sedan rusar jag till delikatessdisken för att se dels att den är fortfarande öppen och dels att de har Leverpastejen, eller Tårtan som de säger bakom disken.

ICAs Leverpastej. Vilken grej. Handlar så det blir lite kvar till hemmet också.

På landet. Solen skiner. Fåglarna kvittrar faktiskt. Det är en fröjd, jag och sonen vandrade nyss utmed vägen. Sonen kunde inte hålla sig och vandrade ner till havet. Isigt. Men havet.

Jag gick tillbaka mot stugan, stannade upp, kisade mot himlen, lyssnade till stillheten. Stillhetens hav, visst hette det så, eller heter menar jag, det vattenlösa - såvitt jag begriper - hav på månen där människan satte sin fot. Rörde till det, rörde bokstavligen upp damm.

Annars rör vi människor inte upp så mycket damm tycker jag.

Zan är i Sevilla. Det är varmt där.

Nu vill Rausing har mer moral i näringslivet. Osökt jkommer man att tänka på en av hans motståndare, möjligen, men en icke-förespråkare av etiktänkande inom företagens underbara värld. Mats Qviberg.

Den senare fick jag ett utskick ifrån nyligen. Han hade som det stod "service på mina pengar". En service utan etiktänkande vill jag inte ha, så jag funderar på att ta mina pengar ur Mats ficka.

Men Mats borde vara i skolan, där etik och moral står på schemat.

Det är Beppe som skrivit texten till Jag var en vandrare. Gick i sol gick i regn, ibland jag stannade, i en sol på en äng.

Mycket bra text.

Jag var en bluffare, fortsätter Beppe, och Göran Fristorp sjunger. LPn heter På Mjuka Vågor.

Ibland jag luffade, har jag för mig det är sedan.

Får kika på LP-konvolutet. Just det. LP. Konvolut. Texten stod en gång i tiden på baksidan, eller på "the inner sleve" som jat tror det hette. Och heter. För LP-skivorna är ju inte döda på något vis, eller bortraderade.

Bortraderat däremot var filsystemet på den MP3 jag använder för instudering av Bachs Matteuspassion. Men men, en timme senare på nätet letandes efter hemliga handgrepp på MP3-spelaren så ordnade det sig.

1400 meter idag, totalt nära 3 km. I den här veckan.

Simmat. Inte dumt.

Skulle skriva om en vandrare och lysande pedagog jag känner och har känt under hela min tid (detta år 30 år) i Linköping, han återfinns på http://www.huthyfs.com läs sidan. Njut. Deviset överst är fint.

Men varför inleds meningen med skulle. Jo...för jag sökte på "Jag var en vandrare", sången som Göran Fristorp sjunger men jag undrar om Beppe skrev den texten, orkar inte gå ner och titta ens. På konvolutet.

Men jag hittade http://www.beppe.se och jag läser just biografin. Gör det. Läs den. Biografin. Om Beppe. Wolgers. Jazztexternas betvingare, de svenska jazztexternas pionjär. Han lade grunden till många som gick och går i hans fotspår. Beppe, så mycket mer än godnattstunden på tv:n.

Hå-hå ja-ja. En dag att minnas, italienska vännerna var galnare än vanligt. Läser förresten en biografi om Beppe. Wolgers.

Där står något om att alla näktergalar blir som nektargalna. Fint.

Sedan hon smällde i dörren har inte Freivalds varit lajbans.
Nu, när hon slingrade sig som slemming maktfullkomnerska var mitt mått rågat.
Tsunamin var och förblir en katastrof, men inte hennes insats, hon gjorde säkerligen så gott hon kunde.

Men att slingra sig och vara chockad. Det är bara för mycket.

Fick ett simprogram idag, av en snäll vänlig tidigare elitsimmerska. Mycket mycket bra, bidrar till minskning av mitt omfång. Vill börja träna genast enligt hennes anvisningar.

Ser fram emot det.

Och så vänligt sedan, att liksom bara över en kopp kaffe bidra med något som är så värdefullt för mig.

Freivalds. Vad ska man säga. Eller skriva. Inget. Hon talar för sig själv.

Gennaro, mentor. Oliver, elev. Gennaro visade honom vägen och Oliver vidareutvecklade.

The River Café. Han började där. Nu är han ett varumärke, och han rör inte bara i grytorna, han rör oss som människa.

Berör.

Häftig robot.... http://www.techeblog.com/index.php/tech-gadget/acm-r5-amphibious-snake-like-robot

Björn Gillberg på samma hotell. Det var ju intressant, undrar vad han gör nu? Man får surfa lite och kolla. I sydligare delen av vårt avlånga land var han i alla fall, och undrade om det var bra beläggning på hotellet.

"Jiioo dauå" blev svaret.

Mänskliga möten, tidig morgon på pågatåget. Upprinnelsen är, som brukligt, petitesser. Till synes. Först ett vänligt ansikte, några små vänliga ord och eftertänksamhet.

Jag säger saker jag lärt mig av andra och ser hur påståenden sätter igång människans hjärna. Samförstånd, konklutioner. Gemensamma möten. Som någon skrev, jag mötte en snigel på livets stig.

Så är det igång. Mötet. Mellan människor.

Det upptäcktes att en av de fyra främlingarna kanske var från dalarna. Men hon var från Västerås, men hennes mamma kommer från dalarna.

Så. Här kommer då bevis på debuten...http://dsv.su.se/jpalme/qzkom/ . Vilken tid, vilka drömmar, vilken hut, hyfs och hållning. Eller ja...iofs var det ju den där Eskil Block-händelsen, men den är ju lite glömd nu. Väl?

sLars Blogg påminner mig själv om en farmor som absolut inte kan vara skyldig. FI rämnar, som sagt, vem ska man vända sig till?

Tidig lördagmorgon. Det är inte så dumt, inte när solen skiner. Visst. Det är kallt. Men det är ju bara klimat. Väder kanske.

Katten är knäpp. Det är lite kallt för att vara ute, sedan är ju "den svarta katten" i närheten för mycket. Det är bara för mycket tycker koratkatten.

Debatten om våldtäkt eller inte är pinsamt avslöjande. Rättsalarnas ingroddhet av barn och kvinnoförakt börjar bli en pina, mest för juristerna, eller ska vi döpa om dem till djurister?

Frivilligt samlag, eller petting (det ordet har försvunnit!) mellan parter av samma ålder må vara hänt. Möjligen, om det inte finns en maktkomponent.

Maktkomponent det finns det, som det står i DN idag på ledarsidan, ekonomiskt, socialt, fysiskt eller klassmässigt. Så är det liksom med den saken.

Rättsväsendet får ett välheövligt men ovälkommet uppvaknande den gången en heterosexuell hög domares son blir våldtagen av en (varför inte två) ilsken bög på en solkig toalett vid Stureplan.

Stures är bäst i stan. På mat.

Det har visat sig många gånger. En lunch än så länge...två middagar. En nyss och en för ett år sedan. Med goda vänner, då är visserligen nästan all mat god. Men Stures är Stures.

Hoppas den kommer att finnas kvar, men det är folk där tycker jag. Det borde gå ihop sig.

Marknadskrafterna - snus är snus om än i gyllene dosor

Det är väl så man sprider marknadens nyfikenhet och "skapar" näst intill behov. Sprid ett rykte att du håller på med något stort, något nytt något som kommer att (håll i dig nu) förändra världen.

Innan alla upptäcker att det är lite mer än förut bara. Lite mer teknik än förut bara.

På caféet jag regelbundet besöker möte människor människor. I djupband, som Horatius skulle säga. Och säger.

iPod:en kommer att få en konkurrent. http://www.trustedreviews.com/article.aspx?page=4653&head=1 eller också Origami-projektet som lanseras av Microsoft 2/3 2006. Det verkar vara lite förannonsering för att skapa nyfikenhet på http://www.origamiproject.com/1/ "week 1" står det i nederkant på hemsidan.

Windows kan inte öppna filen...vill du ha yoghurt i stället?

Origami project. Ett nytt Microsoft project, mobilt tror jag. En liten en. http://www.origamiproject.com/1/

Vänner. Förra gången var magen hennes stor. Vi satt på samma fik, det var 2-3 år sedan. Nu var Barnet med. Uppmärksamhetsdrottningen. Men söt, som mamman...eftersom jag är pappa... Nå.

Sedan nästa Vän, på underbart ställe. För längesedan vi sågs. Alltför längesedan. Diskuterade livet, mammor, trötthet och bokhyllor. Långt från de traditionella tre; livet, kärleken och döden.

Vi är ju bara 27 år. Båda.
South. Lamm och biff. Mycket Gott. Tryffel...goda också, men till numerären färre än på fredagar. Kanske.

Lite fel på notan... "Vad är CDR Tradition?"... "inte vet jag" och det sade servisen också medan hon muttrade "undrar vilket bord DET är...". Notan rättades.

Rättvik. Det är som det är där. Man älskar stället, det är lite mindre turister på vintern. Så klart. De åker förbi med sina skidor i boxar på taket. Skids in Box.

Men det är på gång. Generationsskifte. Och annat. Man klarar sig i Rättvik.

Marknaden planeras redan märker man på samtalen på fiken, som påminner om de samtal som förs vid medelhavet; armar slås ut i uppgivenhet över något beslut som en som (till synes) beslutar var marknadsstånden skall stå. På parkeringen där, utanför min butik?

Aldrig! ropar butiksinnehavaren vid morgonkaffet och slår ut med armarna, som en italienare.

Men men, man är som vore man vid medelhavet. Men det är vinter-vinter. -6 grader och sol, klingande dalmål. Det är livet.

Intressanta människor är alltid...intressanta. Herr Axén är dessutom klok, trots att han kallar sig TokTeo på vissa hemsidor.

Alla behöver lite tok för att vara klok.

Ibland hittar man godbitar på nätet. Detta är en sådan, http://www.slowsociety.se

STOMP sitter kvar i själen idag med. Så klart.

Klapp klapp.

STOMP. Jag säger bara STOMP. Vilken kick, vilken energi. Och vilken. Föreställning. Man blir skönt matt.

Laryngit stinker. Lapparna snart slut. Nå. Det löser sig. Men jag är orolig för sången...kan ju inte alltid att hålla mig från att prata. Måste bli ett slut på det.

Annars bra.

Sonen sjuk också. Men inte laryngit...men han beter sig som hade han det...:-)

Dottern på roligt igår kväll. Blir nog något bra av det. Sedan elgitarr! De' ni'.

Vila i frid, Birgit.

Supersopranen är död. Det finns liksom inget mer att säga.

Kanske att hon delade med sig utomordentligt. Tyvärr hade jag inte tillfället att träffa henne, det hade varit livgivande. Misstänker jag.

Birgit Nilsson. Så klart. Operans Frank Sinatra.

Intervjun med Fredrik Lindström var underbar. Den i DN igår, söndag. Tror jag det var. Jovisst var det så. Så måste det vara.

Han växelbrukar. Det ni!

Detta verkar intressant. http://www.globalchange.com/ppt/fscfuture/index.htm lite stamtänkande med varumärken. Lite framtid, lite SMS kontra prat-telefoni. Oj då. Så kan det heta ja.