Två bud om dödsfall på en dag, det första redan innan jag gått till arbetet. Visst, det är en del av livet. Att dö. Men inte om man är tre år, eller om man är fyrtiotvå år. Det är lurigt att se det ljusa då denna dag.

Före halv nio ringde en god vän och berättade att en bekants treåriga dotter hade tragiskt avlidit av sviterna efter ett epilepsianfall.

Senare, på tåget till Grekland, en vän berättar om ett annat dödsfall. Och det var som om hjärnan visste vad som komma skulle, att jag faktiskt känner den här personen också. Den värjde sig, viftade ilsket mot orden som strömmande mot mig. Slog dövörat till.

Nej nej, inte en till, inte idag!

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte höra!

Vågorna slog mot stranden och jag tvingades ge vika, att inse att detta var en dag med ett bud till om ännu ett frånfälle.

En mycket god och kär väns man var borta. Frånryckt sin omgivning efter en tid av svår sjukdom.

Två dödsfall i min närhet på en dag.
En sorgens dag. Sannerligen. Det verkar patetiskt att skriva att jag tänker på de båda familjerna. Men jag skriver det ändå.

Dödsfallen kom ifatt mig i Grekland, på torsdagen insåg jag vad som hänt här hemma i Linköping alldeles innan jag åkte.

Ibland finns inte enkla förklaringar på komplexa problem. Vi människor har bara att finna oss i att vara just människa.