Jag hade druckit två, eller tre glas vin, året var 1992. Märta var nyligen född, hon var som min bror säger en mjölkuppa (en påse mjöl på 2 kg) eftersom födelsevikten var 1830 gram.

Mamma Lotta låg nyss uppsprättad på BB, allmänna avdelningen, Märta låg på avdelning 15 på RiL, prenatalen. Plötsligt ringer telefonen och Lotta snyftar i luren "de säger att att ... snyft snyft ... de ska hälla bort Märtas mjölk...den är gul och som smör, och på femton säger de att de vill ha ALL mjölk som jag kan snyft snyft få fram". Jaha, svarade jag. "OCh så klappar människan mig på huvudet och säger duktigt duktigt". Snyft.

"Jag kommer". Blev mitt korta svar. Sonen, då snart två år eller så, låg och sov och jag gav säkert i uppdrag åt mormor, salig i åminnelse, att vaka över honom (han åker just nu mopen på landet).

Jag tog bilen.
Tog mig in på RiL denna sena timme, vid pass 21-tiden, hur jag bar mig åt vet en ängel, jag minns inte. UPp till BB, hämta mjölken och gick, eller sprang snarare till avdelning 15 och till Märta. Berättade historien om millilitern mjölk som Lotta presterat.

Sköterskan på BB blev nog lite uppläxad. De på 15 sade något i stil med "får vi upp det i en pipett så vill vi ha det".

Idag hör jag på nyheterna om amning, tjocka barn och flaskmatning. Och hur fel rekommendationerna varit.

Tänker på den gula, tjocka, näringsriktiga och personaliserade som det heter idag bröstmjölken. Den var som guld. Och den var sannerligen en gulddroppe till en guldklimp.

I och för sig...när jag tänker efter...guldklimpen och jag krigar mest nu...tonåring. Det är som det ska.