Haydens trumpetkonsert. Den tredje satsen, denna uttjatade dänga. Men den är bra. Andra satsen, ett obligatorium när man ansöker till musikhögskolan trakterandes trumpet. Varför är det på det viset, en andante-sats, inga till synes tekniska svårigheter?

För att sluttonerna avslöjar dig som trumpetare. Pianissimo, bra läge visserligen, inte ansträngande alls men man lurar sig.
Fem fjärdelar, som slutar med en lång ton. Samma ton. F (klingande Ess) om jag inte minns fel (och det gör jag nog inte :-). Avslöjar din ansats. Flärp-flärp paus flärp-flirp-flurp-flodirp-flääääääääääääääääääärp.

Inte ett enda flärp. Säkert, pricksäkert, lugnt och stilla med en underbar cadens förresten i sats 1, som är alltför sällan spelad. Alltså, sats tre är ju liksom "känd". Den nynnar var och varannan på. Inget ont i det, Wittgenstein visslade hela violinkonserter ur minnet. Så det är bara att nynna och vissla på, om nu Wittgenstein är mall för vad som är tillåtet eller inte. Varför inte förresten, en mall så god som en ann.

Igår Söndag. Jan Gustavsson, bördig från Vadstena, numera i Gävle på väg långt mera söderut, till Spanien om man ska tro (och varför ska man inte det) konfrenciären Leif. Wangin, skrivet med punkt efter Leif så han inte hittar detta inlägg. Hi hi. Hur som helst.

Jan spelar underbart bra. Fokus. Projektion. Underbar ton och samspel med orkestern, eller ja, de samspelade med honom. Men oj vilken trumpetare. Ett annat stycke som jag måste forska mer om innan jag skriver om den. Så det kommer, det kommer.