Humanisterna verkar vara på frammarch, alltså förbundet där Christer Sturmark är ordförande. Man kan undra varför.

När man undrar måste man undersöka fakta, en sökning på nätet på Camilla Grepe (flitig debattör i Corren) ger det inte så förvånande resultatet att Fru eller möjligen Fröken Grepe är medlem i den...församlingen.

Tonen och ordvalen är drastiska, eller bombastiska. Jag vet inte varför det upprör så mycket. Att en allmän skola samlas i en kyrka. De kan ju samlas i Cloetta Center - det kanske är bättre?

Serier är närande
Serien Himlens Änglar är en fröjd att läsa. Härommånaden var det tre rutor. Ett gäng änglar står och kikar med sina glorior på huvudet. På andra bilden åker Gud förbi på ett moln och en ängel lyfter inte på sin gloria för att hälsa på Gud.

På sista bilden står det "Han är ateist" i pratbubblan.

En annan helradsstrip (heter det så månne?) visar gud någon, Gabriel kanske vad vet jag, sin skiss med orden "Vad tycker du om min design?".

Intelligent, svarar Gabriel.

Jag önskar att debattklimatet skulle finna sin grund i yin och yang, att leva i förståelsen för att människor har olika trosåskådningar, åsikter, bilar, cyklar, tankar, idéer, lungor, hjärta och hjärnor. Fantasin ligger till grund för mycket här i världen, vetenskap såväl som tro.

Innan elen kom till byn så skulle ingen tro på att man i framtiden får en kontakt på väggen, knäpper på den och det blir ljust i rummet. "Du menar, ingen vätska liksom som brinner, näääää. det tror jag inte på". "Men jo", säger vetenskapsmannen, "jag tror det går att ordna, hmmm". Sedan tänker han ut elen och hur den ska fungera, med sin fantasi.

Kanske tänkte han på troll också. Det går troll i elpriset nu tycker jag. Men det är en annan sak.

Grepe är trött på att ägna sig åt avprogrammering, vilket ord förresten - kan man inte ägna sig åt att laga mat i stället - jag läser hennes alster med nöje. De vässar tankarna.

Jag tror det, det märks liksom.

Kommer att tänka på den underbara tanten, genetikern, som fick nobelpriset 1983. Hon fick det för insatser tidigare under sin forskning, säg 20-30 år tidigare.

Under en intervju frågade en journalist vad hon tänkte när hon gick där bland majsodlingarna och upptäckte de hoppande generna. Jag menar, läs de två orden igen. Hoppande gener, gumman är knäpp, hon har inte alla mackor i lunchboxen. Det är klart som korvspad.

Intervjuaren var intresserad av vad hon tyckte om de som ansåg att hon hade fel, eller i alla fall var ute och cyklade, men bara lite. "Jag tänker inte på dem så mycket", svarade hon, "tids nog inser de att jag har rätt".