Brahms Requiem

1988 var det, senaste gången jag sjöng Brahms. Ein deutsches Requiem. Jag var runt 30 år, vad vet man om Brahms då?

Inget, speciellt inte om man som jag inte läst tyska. Noterna är fulla med "ts"-bläckanteckningar över vissa (är det bäst att jag skriver för jag har ingen aning) z-tecken.

Imponerades dock av mig själv, för jag hade översatt vänsterspaltens tyska text. Metoden jag använde är för den invigde uppenbar, jag frågade de som kanske kunde veta vad "Weish." motsvarade i den svenska bibeln. Sedan var saken biff.

Apropå biff. Det åt jag igår. Gott. Men barnen börjar tröttna, och barnen ska man lyssna på.

Men Brahms påkallar mer uppmärksamhet nu än att få något i magen, ja, jag kallar honom Brahms. Lika roligt är det varje gång, tycker då jag och några med mig, en dirigent säger under något repetitionsarbetet. Antingen vid anekdotberättandet vid fikapausen eller under själva arbetet.

...och så ska vi sjunga något av Brahms hade jag tänkt.
Vems?

Som om Brahms endast hade med genitiv att göra.

Frukosten (hungrig) och högmässan (det är vår körs tur att sjunga med församlingen) kallar så jag slutar mina försök till en berättelse om en av våra största kompositörer.

Mitt favoritställe - oavsett inre sinnesstämning och humör - i Ein Deutsches Requiem är partiet där det undras över vem som skall trösta. ...Han "spelar" där inne nu, Brahms och jag märker att det kommer att bli fler favvoställen, dock kanske inte oberoende av sinnet och stämningen...

Jag är känslomänniska, så i noterna efter 1990 står det "TERMINAL" som marginalanteckning men centralt placerad där just jag ska skärpa mig. För att inte gråta, man ser nämligen inte noterna.

Dirgenternas ord klingar i mitt öra "sjung utantill då...". Nå.

Favoritstället, upplevelsemässigt av musiken, är just textavsnittet "jag hoppas på dig". Vackert som få ställen. Trioler och lite lugnt stöd från orkester. Men oj så vackert. Att beskriva det i ord fungerar som sagt inte.

Och förrsten, om hoffe betyder just hoppas. Det vet ju inte jag. Men men.

Man kan ju hoppas.