Kvinnor ÄR intelligentare än män...

om nu någon inte visste det. Det yttersta beviset är undersökningen om sympatier för Sverigedemokraterna. Män sympatiserar i högre grad än kvinnor med det partiet.

Det säger ju liksom allt. På något vis.

Gardell pa konserthuset

En rolig betraktelse av Jonas Gardell. Han undrar bland mycket annat om triangelspelaren far mindre betalt.

Sjalv undrar jag lite over om det blir ett triangeldrama om triangelspelaren och hans fru har en alldeles egen tvasamhetsdispyt...

Landat och bott en natt

Det befinner sig i vanligt stadium. Detta land och allt runt omkring. Hittat ett lunchstalle som inte proppar en full med onyttigheter. Gott och billigt faktiskt. Relativt.

Jobbet fungerar ocksa bra, dagarna gar faktiskt ratt fort, och det ar skont att det flyter pa.

Luktagottet inköpt

Sitter på Kastrup och väntar på flighten, ny fin säkerhetskontroll. Människan som stod framför mig bor troligen i USA, har varit och hälsat på sin syster i Danmark. Märkte man.

Igår på biffätningen, snudd på traditionell, var det fullt med folk. Det var ju lördag, tänkte inte på det. Fick köa in till restaurangen. Som ligger utanför Tivoli. Hotellet var märkligt beläget i en slags by i byn, men fullt med intressanta skupturer såväl inne som ute. Figurativa, kvinna på gunga, flicka på stol men också beblandat med figurer som liksom inte finns på ett sätt.

Fina var de. Danskarna kan det där med skulpturer och ute och så. Utsmyckning.

Till Philly igen

Det är dags, sitter på tåget...nu till Köpenhamn. Ett gäng ungdomar filmar en sovande kamrat som vaknade efter ett tag "ni är dumma" sade hon och log, smilgroparna kom fram. Hon är mycket vacker.

I ett tafatt försök att försvara tilltaget sade hennes tjejkompis "du ska vara glad över att vi uppmärksammar dig när du sover"...då kunde jag inte vara tyst och påpekade att det var ett tafatt försök att rättfärdiga deras tilltag. Då skrattade skaran ännu mer.

Ett bra möte. Framför mig satt en kvinna som har skrivit ett avsnitt av Fantomen. Om jag förstod saken rätt, det pratades om priser och utdelning så hon skulle nog få något pris. Inte för fantomenavsnittet gissar jag utan något annat.

Fotboll tittar jag inte ofta på

Men idag tittade jag på damernas möte mot USA. Det var inte roligt för di svenske. Det är som det är, förstår att de är ledsna. Det fanns en del chanser men inte då. Bollen rullade inte svenskornas väg som det heter.

En av anledningarna till att jag inte tittar så mycket på idrott är att klyschorna blir för många liksom. Och även i en lagsport vill man utse individuella missar som "det beror på" så att säga. Det tror inte jag på riktigt. Det är ju massan som ska kämpa, som ska vinna.

För mycket fokus på misstag dessutom, i stället för att det som var bra. Också en egenskap hos idrott som jag inte tycker om. Och sedan kärnpunkten:

"Vi vann" men
"De förlorade" om samma lag! Det är otroligt. Vilken utsiktspunkt man har då liksom, vill ha del av segern men inte dela förlusten.

Äta ute snart i Helsingborg

Det är varmt. Det är skönt. Tyvärr har de inte bytt meny tror jag på stället jag brukar äta på. Men det får gå ändå. Byte av meny sker ju när det sker.

Undrar vad någon tidning kommer att gräva fram om nya handelsministern, för det finns säkert något som man glömt bort att säga. Porche förresten, är det verkligen en bil...:-)

Och sedan kan jag titta på Så ska det låta på danska...bara en sådan sak. Det gör jag nu. Visste inte att det fanns. De verkar dock ha tjejjer mot killar. Även pianisterna. Kanske det är en slump.

Snusser påminner mig om min mamma

En gång på en flygplats i London ringde jag till mamma, då i åttioårsåldern, huvudet på skaft, det har hon fortfarande.

"Men" sade mamma "var ringer du ifrån då?".
Hon hade precis skaffat en nummerpresentatör och lagt in mig, men det stod inte mitt namn påstod hon.

Mamma fortsatte "det står att det är från Auto Farera".

? tänkte jag. Drack lite mer öl och bad mamma bokstavera.

"Ja" sade mamma, "det står O-U-T O-F A-R-E-A".

Jag fick nästan lägga på, för jag skrattade så mycket.

Det var Auto Farera det, troligen bror med Snusser.

Zawinul är död

Vem är då det? Tja, en jazzpianist. Mycket bra sådan, spelat med Chic Corea, bildade Weather Report med Wayne Shorter. Skrev Birdland. Underbar låt om ett underbart (antar jag, har bara varit på Village Vanguard i New York) jazzställe.

Spelade "Mercy, Mercy, Mercy" för säkert 35 år sedan i storbandet, visste inte då att det var Joe Zawinul som skrivit den låten. Hittade den just på Youtube med Buddy Rich storband, dock utan Buddy Rich.

Youtube är en guldgruva. Det är den.

Heder åt SVT-programmet Kulturnyheterna, de avslutade med en lång lista på Zawinul-plattor, och då förstås till tonerna av Birdland. Så klart, man kan lita på Kulturnyheterna.

Aftonbladets litteraturkanon

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen" inleder, sedan kommer det, som de sade på P1, ett gäng Bonnier-utgivna skönlitterära böcker. En annan kommentar var att utgivningen påminde om den klassuppsättning som fanns under hennes gymnasietid.

Jag kommer inte att köpa dem, så klart, det var otroligt längesedan jag handlade en kvällstidning.

Också ett sätt att tillbringa dagen

Med trailer. Javisst ja, det har jag redan sagt. Tittar nu på ett underligt program på kunskapskanalen. Vet inte riktigt vad det handlar om. Tror jag sätter på filosofiska rummet på P1 på internet i stället. Det gör jag. Det handlade om lycka tror jag häromdagen.

Libiska systemet. Det låter det. Docknings-system för dansare talar de om i ett program om dansare. Och så jämför man med motsvarande koncentration förändrar mullvaders beteende. Ibland blir man förvånad på riktigt. Lugnt sagt.

På landet, solitär

Idag, en resa med trailer... i trettio-fyrtio kilometer i timmen. Men det var bra. Nyttigt för en flanör som jag.

Nu är jag på landet. Oxfile och Amarone. gott. Välfigt gott. Oj...låter det stå kvar...

Miljökoefficienten har höjts i vår familj

Inte nog med att vi kör Hybridbil (Honda) utan nu har vi även en Soda Stream. Det tjänar miljön på tror jag, att vi kolsyrar vårt vatten själva. Det har till och med inhandlats - och ordföljden avslöjar att det inte var på mitt initiativ - läskessenser. Apelsin och någon mer.

Det måste ju vara bättra att kolsyresätta sitt egna goda vatten än att köpa vatten på plastflaska som transporterats genom ett regnigt Europa. Som det står i ledinvisan.

En av de stora är borta

Luciano Pavarotti har dött. Det har väl inte undgått någon vid detta laget. Läser lite om honom på nätet.
Det mest minnesvärda uttalandet står han själv för, han var tillfrågad att sjunga på prinsessan Dianas, en god vän till honom, begravning men han avböjde med orden "jag kan inte sjunga med sorg i rösten".

Tänk vad man kan göra med händer och ljus

Helt otroligt.

http://www.youtube.com/watch?v=ed9F4G5d8Qw

Tåg igen - mellan Västervik och Linköping

De kör sakta över en järnbro...vågar inte fundera på varför. Det är nära Bjärka Säby. Slottet. De kör sakta på fler ställen...vågar inte heller här fundera på varför. Minns när SJ-tågen från Stockholm saktade in vid Tullbron i Linköping, sedan något tåg kört av och det bildats sprickor. I järnbron. De där stora tingestarna som man tror pallar för allt. Men inte att ett tåg ränner in i dem. Så klart. När man tänker efter.

Resan var som vanligt mer befolkad än man kan tro. Av allehanda människor. Jag sov mesta tiden den här gången, är inne i en sovperiod. Sedan strosade jag genom Linköping och tog en eller två öl hos en favorit. Det visade sig att hon var där, så vi språkade lite. Det var lite tomt på folk, för tidigt kanske. För några timmar sedan var det.

Handlade en alldeles för dyr, men säkert god oxfile på vägen hem. Tradition att äta oxfile just vid dessa solitära kvällar.

Högmässosjungning i morgon. Därav den för tidiga hemfärden. Igår krafsade jag grus från sidan av vägen till potthål. Roligare kan man ha.

Att ta lite ledigt så där bara apropå

Det är skönt. Gjorde det idag. Man liksom bara ser till att jobba det som behövs just då. Om det ringer någon eller om man kommer på något man vill undersöka.

Rekommenderas.

Roy Andersson är bra alltså

Har säkert skrivit om honom och speciellt min favoritbok "Vår tids rädsla för allvar". Han på G igen med en film, den ska jag se. Han är bra alltså. Han är noga med vad han gör, han vaktar också sina ord och är noga med dem.

Matteus verkar läsas av alliansen

Tänker då på "Åt den som har skall varda givet". PC Jersild slog huvudet på spiken i en betraktelse i DN häromdagen. Det börjar bli dyrt att följa i Hägglunds påhitt och tilltag, för att inte tala om den till höger springande centerledaren Maud. De mest kostsamma förslagen kommer från dessa håll, och finansminister Borg gör allt för att trycka tillbaka dårskapen.

Det dras in, hela tiden, dras in. Nästa i raden är "En bok för alla", ett projekt som var lyckosamt. De som har hittat en ingång till litteraturen i "En bok för alla" får leta någon annanstans, i framtiden är det ingen idé att gå till alliansens bokhyllor. Inte bara bokhyllan är tom i alliansens Sverige. Fortsätter slöseriet lär skattkistan snart gapa tom och till och med kanske hela kistan är väck när man går och letar efter den.

De som redan har däremot, de får mer. Hela tiden.

Men men...man får hoppas att Borg kan prata vett i skallen på de mest dumma förslagen. I sitt agerande liknar han mer och mer Sträng som på sin tid skötte ekonomin och gav fan i politiken.

Ibland är utskick roliga

Ni har säkert sett den, "varför" är den betitlad. Men det var några nya med nu tycker jag nog...

Har arbetarna på Liptonkafferast?

När jag köper en ny bumerang - hurblir jag av med den gamla?

På samma våglängd

Har inte gillat, eller rättare sagt, haft en relation till Lena Endre. Hennes sommarprogram som pågår i detta nu är underbart bra. Det måste ha med våglängd att göra, hennes ämnen som berör mig. Hon har avverkat, nu i en halvtimme, Ingmar Bergman, att inte få prata, ordens betydelse.

Hon deklamerade dessutom Tranströmers text som vi sjunger i kammarkören, underbart bra gjrode hon det. Som om texten liksom kom fram ännu mer till mig, där, på min och i någon mening hennes våglängd.

Parallellt med denna lyssning läser jag en bok, en slags arbetsrelaterad bok om grundaren av mjuvarubolaget Oracle, Larry Ellison - världens andra mjukvaronbolag och han är rik som ett troll - och där stod som slutkläm på ett kapitel "Jag har börjat tro att sälja mjukvara kommer på andra plats för Ellisons del, i första hand rekryterar han troende".

Utbränd - men bara lite...

Man vet ibland inte om man ska just skratta eller gråta... Socialministern har varit "lite utbränd" under sin så kallade karriär. Då var hon hemma och "sov i tre dygn". Men snälla. Men snälla Cristina Husmark Pehrsson hur tänker du?

Och med vad kan man undra.

Alla getter är inte hemma. Alla mackor i lunchboxen är inte heller där. Det är något som fattas, hissen kan liksom inte gå ända upp. Det är bara så.

Det är ju inte de grå cellerna som har tänkt detta. Man kan liksom inte vara "lite utbränd" som du faktiskt i princip säger. Är lite vårdslös med citattecknen, erkänner det. Men om det är bränt så är det, köttet. Det mänskliga såväl som det grillade eller stekta.

Socialministern har inte ens otur när hon tänker, det osar hett om tankarna, vidbränt, ring brandkåren! Släckningsarbete måste vidtas.

Man tar sig för (stek)pannan. Och samtidigt blir man ledsen över den oförståelse, den inbillning som måste bottna i avsaknad av utbildning om hur de utbrända verkligen har det. De som slits mellan olika intressegrupper och sin egen vilja att bidra.

Gråter mindre nu än förr...

Men ibland går det inte. Som nyss, när aktuelltreportern meddelade att ett gäng på tre tonårsflickor misshandlat en tioårig flicka så att hon hostade, eller kräktes blod. Ibland undrar man vart vi är på väg. Det kommer liksom för nära ibland, våldet, då gråter jag.

Förut kunde jag böla för alltmöjligt, men det sker färre och färre gånger. Det är - i mitt fall - ett sundhetstecken. Tro mig. Jag gråter lika gott som jag skrattar. Men som sagt, lite färre gånger nu än fordomdags.

Det är inte längesedan vår dotter var 10 år. Jag sätter mig i den situationen, och så klart, dotterns, men vad skulle jag säga till tonårstjejjernas föräldrar? Jag vet inte. Men glad och skrattig skulle jag inte vara, inte heller fördömande - hoppas jag - men jag skulle vara undrande. Hur de liksom kunde fostra människor som våldför sig på andra människor, och det i grupp och det mot en som är värnlös.

Jag stängde av tv:n. Jag gjorde det. Jag tittade inte vidare på nyheterna, missar vädret i morgon, missar i princip hur det gått på börsen och övriga nyheter. Det är det värt, för att fundera på tillståndet i landet. Och denna gång, ska jag som det står i DN, fundera klart. När vet jag inte, men jag ska fundera klart, och inte bara fundera.

Your Song i Moulin Rouge

Det finns en scen jag tittar gärna på, flera flera gånger per kväll. Flera gånger i livet. Kommer inte sluta titta på den. Undrar varför det är så, men det är något med Your Song i den kontexten. Det är något med Your Song redan från början så att säga, och Elton John, förlåt Sir Elton John.

Men sedan är det det där, när han sjunger, plötsligt efter att ha deklamerat Your Song inför en allt pilskare - låt vara spelad såväl i filmen som av rollen - Nicole Kidman "The gift is my song" och hela, hela Paris tänds upp och ekot klingar över det alltmer upptända Paris.

Jag har tittat på scenen fem gånger. Redan. Ett tag gjorde jag det varje kväll. Sjukligt. Men det är en sjuka som jag gärna har. Faktiskt.

Överfallet på sambon till en högerpolitiker

Man får hysa vilka åsikter som helst. I alla fall i vårt land, den rätten ska vi vara rädda om, och vårda.

Åsikter man har får man räkna med skall bemötas med debatt, diskussioner, dialoger, samtal, eller tystnad, vilket som är bäst vet jag faktiskt inte.

Men åsikter skall aldrig bemötas med fysiska munkavlar, överfall på närstående eller hot.

Det är lågt agerat, och motverkar faktiskt sitt syfte. Den som slår har liksom aldrig rätt. Aldrig, i de fall man har det sker det i självförsvar. Men händelsen med sambon till en politisk aktiv är en styggelse.

Oavsett vem eller vilka som står bakom är det vedervärdigt agerat och faktiskt ett hot mot demokratin.

Det är lätt att hitta saker på nätet

Det är det.

Det är lätt att till och med de trevliga gossarna med stureplanskoppling som våldförde sig - ja, jag finner ingen anledning att misstro "den 23-åriga kvinnan" - på en kvinna efter ett krogbesök. De därpå följande SMS:en gör att man undrar över sitt köns framtid. Får innerligt hoppas att de inte är representativa, men av vissa kommentarer att döma är de tyvärr inte ensamma.

Nej, tänker inte länka till någon av sidorna. Men surfar man runt lite så hittas bilder och annat. Ingångarna fick jag och idéen koms på efter Rapports rapportering av brottet.

Lägger tillfälligt ner arbete för att titta på Ratataa

Det är fördelen med att kunna arbeta i hemmiljö...Ratataa är ju som möjligen bekant Povel Ramels film från 1956 läste jag i tidningen. Tänk att "Underbart är kort" är från 1956 eller 1955 möjligen. Han måste ju skrivit den innan 1956 antar jag.

Har inte sett den förut faktiskt. Inte alls. Men musiken från filmen har jag kommit i kontakt med under olika musikaliska perioder i mitt liv.

Tänk att "knackelibang på dörren, vem där?" också härstammar från den här tiden när jag var möjligen en liten spermie.

Helsingborg finns kvar

Om nu någon undrade. I all sin prakt, torget vid kyrkan vars namn jag glömt är nu färdigt. Det blev fint, det gick några som sopade sand mellan stenarna där idag. Ska man göra något så gör man det ordenligt. Det tycker jag är bra. Annars verkar det som om, i alla fall i Linköping, man lägger stenar och slänger ut sand så får "någon annan" ta hand om sanden så de kommer ner i mellanrummen.

Att börja arbeta var inte roligt. Den meningen törs man nästan inte skriva utan att någon demonstrerar framför ens port och skanderar något om nackskott, eller kindaparskramare. Nå, jag tar det lugnt.

Läser en bok om gamla "döda" språk av en Ola Wikander tror jag han hette, orkar inte i helsingborgshettan kika vad han heter...men jag googlade ! Och han heter det. Det är mycket intressant faktiskt, mer intressant än jag trodde. Tur jag valde den istället för Camilla Läckberg som enligt Leif GW Persson skriver som Nicke Lilltror pratar...om man ska tro Leif GW Persson låter jag vara osagt. Men det var en rolig tanke, tror inte hon skriver som Nicke Lilltroll pratar, hur skulle DET se ut.

Ska se till att tåga ner till Havet idag. Det måste man ju när man är i Helsingborg.

I lugn och ro - inga samtal tack

Svor gjorde jag, det ska jag erkänna. Det var liksom ensamt på landet, självvalt ensamt. Och jag såg fram emot att inte göra särskilt mycket innan matlagningen tog vid.

Så ringer telefonen, och ingen nummerpresentation har vi...på landet. Om jag säger så. Men jag är glad att jag svarade, det var en kulturarbetare, en ordets sanna bemärkelse. Vilket samtal, underbart, inget väderprat, inget vardagligt inte ointressant. Utan en inblick om hur konstnärens vardag ter sig och vad som ligger i hans framtid.

Varför han ringde? Till oss alltså? Vi köpte vår tredje tavla av just honom. Har dock inte sett den än, var inte med vid inköpstillfället. Det spelar nu ingen roll, hans tavlor är underbara.

På tåget igen, Linkeboda till Västervik

Alltså åt andra hållet denna gång. Det åker fler människor än man tror den här sträckan, i olika åldrar och olika sammansättningar. En vagn idag endast, det kanske är sommaren. Som gör sitt.

Äter ost, tåget går åt ost med tror jag. :-)

Ibland fungerar inte tekniken - men kommunikationen

Sonen ringde. Jag satt på ett torg i staden och semestrade i min egen stad. Inte dumt alls. Prova det!

- Hej, har du fått mitt MMS?
- Neeeeej
- Det var så himla vackert...och så funderar jag på om vi ska ta med bensintanken. Den ska ju bytas.
- Aha, vad synd, men jag tittar på bilden när jag kommer till landet. Men prova att skicka den igen. Det är kanske för lite minne på min telefon, så prova att skicka den igen är du snäll. Så rensar jag lite så kanske den kommer fram.
- Men bensintanken då?
- Ja, kanske vi ska ta bensintanken och byta den, men inte om det är mycket bensin i den.
- OK. Hej då pappa.
- Hej då. Vi ses i morgon.

Jag såg honom framför mig, han hade precis gjort fast båten. Nyss hemkommen från "sin runda". Och det var så himla vackert, solen går ner när man precis ska angöra bryggan. Då tog sonen kort på det, för att skicka till pappsen.

Ska bli spännande att se hur det såg ut.

Solen kallar

Men jag kan inte låta bli att för en fjärde gång höra på Snooky Youngs förstatrumpetspel i Groove Merchant och Thad Jones & Mel Lewis Big Band Orchestra. Underbart. Underbart.

Lyssnar en gång till, under tiden jag skrev detta så tonade sluttonerna ut...så...till CD:n...

Han är 82 år på bilden. Men vilken blick! Du behöver inte läsa texten, scrolla ner till ett slags bildspel på när Snooky knyter ihop säcken under någon av hans många inspelningar.

Solen kallar, som sagt. Och magen kurrar snart, vad ska ätas? Vad ska lagas? Det återstår att se.

Japan - kan det vara något det?

Ja, det tror jag att det kan. Och då tänker jag inte på ekonomisidorna av saken, alltså att de är himla duktiga på industrialisering av produkter. De lyckas och lyckas konstant påverka västvärldens (men vänta nu...tillhör inte liksom Japan västvärlden på ett sätt?) syn på effektiv tillverkning.

När jag tänker på Japan tänker jag främst på två saker, i alla fall just idag. Det ena kan man läsa mer om på http://saran.bloggagratis.se/ det andra är att man i Japan, som nyutexaminerad universitetsstuderande får räkna med att stå vid rulltrappan och säga artigt "välkommen till affären" under den första tiden på företaget. Hur länge minns jag inte, men jag minns tv-programmet som informerade mig om det. Som vore det igår.

Det är lite bra, att man liksom inte "hoppas förbi" på stegen, och tar så att säga rulltrappan upp i direktionsrummet.
En tredje sak, ja ja ja, jag vet att jag endast tänkte på två.
Tankar föds ju ideligen, så håll ut med mig...:-)...är att de på ett förnuftigt sätt tar till vara de äldre i samhället. Det är vi katastrofalt dåliga på i Sverige och kanske i den så kallade västvärlden. Ungdomar som kommer till arbetsplatsen i dagsläget tror att de 1. sett allt 2. vet allt 3. kan fixa allt. Nu, eller snarare, nyss...
Kan de fixa allt. Det är ju "enkelt".

Och tänk, i vissa fall tror jag också det är enkelt. En del företeelser på arbetet låter sig dock inte låta sig göras utan eftertanke, såväl på historien som på framtiden. Vi, äldre, har som uppgift att inte kväva deras entusiasm och iderikedom, de yngre har att respektera äldres erfarenhet. Vår erfarenhet som borde förresten påminna oss om att vi också en gång var orädda, entusiastiska och iderika. Alla har vi varit små, som Povel Ramel skaldade.

Vi ville rädda världen. En gång i tiden. Vi Ville det. Vägen dit var vi möjligen inte överrens om, men målet.

Det är nog dags att rädda världen nu, världen kan liksom inte bli räddare.

Värden som världen representerar håller nog sakta på att gå förlorade. Har länge tvivlat på domedagsprofeterna som talar om klimatet och hotet och gud vet vad. Han kanske förresten vet vad...

Ett sätt - att rädda världen - är att se världen. Kan man inte åka själv får man se den genom andras ögon. Genom ögon man litar på.

Ögon som inte filtrerar eller förändrar till det bättre eller sämre. Som inte stirrar blint på opinionssiffror, tittarsiffor eller tidningsupplagor.

Till minne av Anna Lindh

Jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte mig spåra ett darr på rösten när TV-reportern meddelade att minnesmärket i Nyköping vandaliserats.

Man frågar sig vad "folk" tänker på.

Duschkransdilemma

Aj aj aj, vad jag brände mig, tror inte det beror på att kranarna på maset är liksom fel, utan det beror på att tre veckors vistelse där varmt är åt "andra" hållet satt sina spår. Igår i duschen kom det varmt, för att inte säga hett.

Idag, nyss i kranen, kom det hett vatten på handsingen. Aj aj aj. Vänjer mig snart tror jag. I-landsproblem möjligen. Eller jo, det är det, det finns inte ens vatten på sina ställen.

Nostalgi - det är svårt det.

När man blir nostalgisk måste i alla fall jag alltid säga ett positivt förled, annars tror folk att man liksom saknar något. Eller tycker det "var bättre förr". Så är det inte, i vissa fall kanske det förhåller sig så men oftast inte alltid.

Igår kom jag hem från Frankrike, bland posten låg ett kuvert från en gammal kompis från Rättvik, vi spelade i samma storband. Han har hittat gamla svart-vita filmer som han fört över på DVD. Vilken nostalgiresa! Och vad bra det låter, av nittonåringarna, i snitt. Himla bra initiativ.

Vi spelar ett gäng Thad Jones-låtar, några alster med en kör, mest tjejjer i den. Den låter också bra.

Inspelat på Musik Vid Siljan 1976 i juli. Den DVDn kommer jag titta mycket på, och sonen är lik mig....så klart.

Rigmor Gustafsson - sommar i P1

Tänk att sitta i ett sommarprovence och lyssna på Rigmors sommarprogram, det är mys det. Tycker jag.

Och så börjar hon med Keith Jarreth, och vilken låt se'n. Den är underbar. I sin enkelhet. "My Song" tror jag den heter, eller så heter plattan så.

Det slår mig att det kommer en del giganter från Värmland, förutom Rigmor Gustafsson tänker jag närmast på Nils Landgren, trombonisten och sångaren.

Hennes kärlek till Stevie Wonder delar jag, hans senaste (får vi hoppas och inte sista) CD är underbart bra: Time 2 Love.

"Har du inte läst tidningarna...du har inte sett de här tre grabbarna..."

Alltså, ibland tar man sig för sin tenorpanna. Några individer från Motala klagar på att de inte visste om att konserten med långhårige pianisten Wells var inställd i söndags. Jag menar, till och med jag vet om det, och jag är inte ens intresserad av den långhårige pianistens konserter.

Okunskap kostar. Så är det. Själv är jag notoriskt nästan sjukligt kontrollerande när det gäller biljetter, datum och bokningar. Dubbelkollar inte ens, utan trippelkollar ibland. NÄR, VAR och HUR det ska åkas, varas och kommas.

Hon har något mer...än Julia Fordham

som ju gjorde låten först. Undrar vem hon är?

Men alltså, lyssnade på Julias variant, hennes altstämma går inte av för hackor. Det är en sak som klar.

Reprisdags, och ändå inte. Av dikt.

Det är dags för en slags repris. Den har inte stått på den här bloggen men på en annan av mina vänners.

Ska vi
  ta ett steg
från var sitt håll
  eller stå kvar i
    känslan
av att
      vara
nära

SMS-floden ville liksom inte avta.

Under gårdagen, då jag fyllde år, kom det SMS från Mallorca, Barcelona, Linköping, Stockholm och Dubrovnik. Himla fint.
Blev glad över alla SMS. Blev glad över alla som liksom bryr sig om att sända en hälsning på en födelsedag.

Blev mycket glad över men framförallt varm inombord av en middag som ordnades dagen före min födelsedag. Tarte au Citron på självaste födelsedagen borde alla citronälskare få.

Presenter? Ja, några, men inte många, vill inte ha många presenter. Har visserligen skrivit om dem nedan, men kan inte låta bli att utveckla lite till...så är det...

Tavla - Står redan hemma, den påminner om denna.
Kaffe - älskar kaffe ser redan fram emot att smaka det, tar en vecka dock.
Himla häftig kokbok av Lucullus - ser fram emot att slå upp alla franska ord som jag inte begriper. Eller inte slå upp dem och se hur maten blev...
En fin anteckningsbok inköpt på Glanum- har inte bestämt om det ska skrivas, ritas eller båda i den.
Godis - som jag såg skymta förbi på bandet i livsmedelsaffären...
En tavla med en ängel på - fådd av en ängel.
Blommor från någon eller några okända - av vem eller vilka får jag se när jag kommer hem. Spänd av förväntan.

Så var det firat.

Den dagen då alla liksom bävar, men jag bävade inte. Bestämde för sex-sju år sedan var den skulle firas. I Provence. Nu kom några vänner till firandet, mycket välkommet. Mycket mycket välkommet. Ficks gott kaffe, kärvänligt och fint tal från mycket god vän, mycket fin bok från goda vänner, likaledes fin notatbok, fin ängeltavla, god choklad runt kaffeböna, likaledes god choklad runt mandel. Fantastisk Bouef Bourgignon avåts, tillsammans med en Bourgogne.

Tidigare, för något år sedan, fick jag också fin tavla från sambo. Målad av samma målarinna som gav mig ängeltavlan.

Glad är jag.

Tillfreds.

Så, som jag fyllde år idag, skulle alla få chans, möjlighet och tillfälle att fylla år. I Provence, med familjen och nära vänner.

En liten bild om huruledes det är att vara tonåring.

Så tror jag det är, faktiskt. Sitter just nu och grunnar på om det sedan ändrar sig med tiden. Det gör väl det antar jag, men ändå inte på sitt sätt och eget lilla vis.

Frågetecknen blir i viss mån färre, men inte mindre. Alltså inte bara då om det som bilden antagligen vill illustrera, kärleken.

Illa valt namn förresten, millenie-trilogin

Varför heter den det?

Är det för att liksom framhålla det journalistiska? Eller är det för att framhålla mannen i historien. Jag tycker lika illa om båda anledningarna.

De tre böckerna om huvudsakligen Lisbeth Salander heter förstås, från och med nu, eller snarare nyss, salandertrilogin.

Millenietrilogin, förlåt, salandertrilogin som film

Missat helt att de funderar på att göra Stieg Larssons trilogi till filmer. Hoppas det blir en dansk variant, och inte bara Persbrandt och c/o. Inget fel på honom alltså, men undrar om inte en dansk produktion skulle göra det till en rysare av stora mått. Och en sevärd film.

De svenska filmerna på senaste tid är inte mycket att hänga i en julgran om man jämför. Eller ens ge bort i julklapp. Under surfningen kom i alla fall jag fram till att Lo Kauppi är given i den kvinnliga huvudrollen.

Det finns givetvis en hel drös unga kvinnor som kan spela rollen. Så klart, det finns däremot en del som troligen inte kan spela den. Och även här ska man leta utanför Sverige, det tror jag trilogin tjänar på.

Blomqvist - Mads Mikkelsen...exempelvis. Inte helt fel.

Med på bloggkartan - varför inte?

Tja, varför inte. Jag har placerat min blogg i Linköping på bloggkartan.se.

Vettvillingar, vad ska man göra med dem?

Alltså, jag har säkert sagt det förut men säger det igen, vad är det för FEL på folk. http://www.corren.se/archive/2007/7/23/jasmay6ijvvjzgn.xml. Flickan var i ett "hjälplöst tillstånd" då våldtäkten skedde. Jag är en väldigt fredlig människa, jag är i princip emot våld i alla dess former och förstår samtidigt att jag inte kan, eller snarare kunde göra, vapenfri tjänst. Klarar troligen inte att ge, på den tiden, rätt svar för att få vapenfri tjänst.

Om någon i min närhet drabbades av denne artonåring så skulle just sagde artonåring också drabbas av ett av mig tillfogat hjälplöst tillstånd. Samtidigt vet jag att jag inte skulle göra honom ett dyft om tillfälle gavs. Men artonåringar, och andra vettvillingar, ska veta att det finns män därute, som skulle bli jävligt förbannade. Och då vore det bra för artonåringar eller andra vettvillingar om polisen fick tag i dem först.

Fy fan vad vidrigt detta är, det berör mig VARJE gång jag läser om det, VARJE gång är det en tjej som blivit drabbad av en galning, en pojke som inte tänker, som inte bryr sig om en annan människa. Fy tusan.

Maktlös, så känner jag mig.

Om det är något som ska läras ut till uppväxande män så är det att värna människan, och speciellt kvinnorna. Inte för att kvinnor på något vis är ojämlika, utan för att det finns anabola stereotyp-typer därute som gör kvinnor illa. Det är hos männen och oss män som säger ifrån det bara måste börja.

Franska vanor och närkontakt

De kindpussas nästan jämt, i alla fall på caféet i Goult. Och annorstädes med, men inte så mycket i Gordes.Så klart, där är det endast turister.

Det är en handling som gör att man kommer väldigt nära, mycket närmare än det svenska nu så sällan förekommande handslaget. Men att kindpussas (i luften sker det förresten) gör att man kommer väldigt nära personen.

Ibland gör de bara det, inget annat. Som om det räckte.

Och tänk, jag tror det räcker. Vi borde i alla fall återinföra handslaget i Sverige.

En journalist från DN har följt Martin Lönnebo, förre biskopen i Linköping, denne underbare man som skriver så vackra böcker och föder nya tankar genom bara sitt sätt att vara. Journalisten har skrivit en bok, attans också att den troligen inte fanns att tillgå innan resan till Frankrike. Nå...det kommer fler tillfällen, antar jag.

Uppsalaprofessorer mer insiktfulla

Det synes mig som om uppsalaprofessorn har en mer sund inställning. "Jag arbetar inte på de regnfria dagarna". Så ska det låta. Så ska en slipsten dras. Så resonerar en människa som har koll på skillnaden mellan arbete och fritid. Nu fattas bara att han slänger sin klocka också...det gjorde jag för snart tjugo år sedan.

"Det blir svårt för den individ som sitter vid datorn med jobbmejl under semestern att kunna koppla över till vila." säger en psykolog vid Linköpings Universitet. Han är intervjuad av någon semestervikarie på Corren, antar jag.
Men jag har inga problem med det, att under semestern koppla över till vila. Får mig att tänka på att jag någon gång, någon enda gång i livet ska ringa in till jobbet och säga:

Ledsen, kommer inte idag, jag är för frisk för att arbeta. Jag friskanmäler mig.

Det vore något det!

Tror artikeln är rätt ute på ett sätt, och fel ute på ett annat. De som har svårt att vila, ska förstås kapa allt som har med arbetet att göra under semestern. Att skilja på vila och arbete är viktigt. Mycket viktigt, att säga "Nej" är också viktigt. "Nej, jag ska inte arbeta idag, trots att det är måndag och jag borde arbeta". Varför ska du inte arbeta då? Säger Luther som sitter på högra axeln. Och kräver och kräver.

"För att jag arbetade så mycket förra veckan" säger jag. Till Luther. På axeln.

Då blir han tyst. Prova!

Kikat på Le Tour de France idag! Hilma häftigt. Jäklar vad det gick...så klart, de är ju proffs. Lade några bilder på flickr.

Joucas är som vanligt. Goult är som vanligt, lite hippt, men inte så hippt som Gordes där en öl kostar 54 kronor. En Cola likaså, de tömmer alla eurosar i en hög på golvet på kvällen - tro mig - och firar. Juli månad. Tror inte de kan hålla dessa priser andra tider på året. Minns inte vad en öl kostade när vi var här en höst.

Lumiere är bäst. De är sunt nyfikna på oss när vi fikar där.

33 grader eller så. Men det är ju liksom lite meningen. Och det är vila man ska. Det ska man, och det gör man, till och med jag måste vänja mig vid att det är just det som ska göras.

Vila.

Dock, alltså, det är lättare när kvällen kommer, att vila. Att bara vara. Att kika på stjärnorna, de som ju finns hemma med men syns inte för det är inte mörkt.

Venus och himlen

Medan Venus sakta sänker sig mot den västra horisonten kommer de andra stjärnorna fram.

Nu ser jag Karlavagnens tre stjärnor som liksom inte är vagnen (kastrullens handtag skulle sonen säga) själv. Månen var inte närvarande när jag skrev detta.

Den var så ny så ny.

Un mas en Provence - inte dumt alls

Sitter på ett mas i Frankrike. Inte dumt. Solen har just gått ner, för någon halvtimme sedan. Ugglan sjunger, eller snarare låter lite. Det är stilla. Venus syns mot horisonten, och Jupiter syns mot den andra horisonten. Man glömmer bort rätt raskt att det är liksom mörkare ju längre söderut man kommer. Detta är långt söderut.

Vattnet i poolen är stilla, alldeles platt, väldigt platt, Xavier (huskatt i form och utseende som en tiger kika på flickr...) har druckit vatten ur poolen barnen, eller snarare ungdomarna tittar på Pistvakt, medhavd DVD-film på bilutflyttad DVD-spelare.

Barnfamiljen som bor i lägenheten intill har somnat, eller snarare lagt sig. Det är så när man inte har tonåringar, utan barn, då sover man vid tio. Minns det lite vagt...

Semestern började nästan för tre-fyra timmar sedan när jag tog en öl, en cappuchino på ett alldeles för dyrt ställe i amerikapopulära stället Gordes. Gamla hus där.

Men nu ska jag surfa till en körs webbplats, de är här i krokarna. Ska nog ta och lyssna på dem i veckan.

The Green Mile - slutet

Tittar på slutet på The Green Mile. Det roliga är att jag tittade på den tillsammans med dottern häromkvällen.

Och så liksom bara...tog det slut. TV3, det liksom bara...tog slut. Men vi konstaterade att det gjort just det. Och tänkte...ja ja...eller jag tänkte...ja, ja...

Vad dottern tänkte vet jag ju inte. Det är det som meningen. Liksom. Om en annan människa inte delar med sig av sina tankar så är de dolda.

José Carreras gör, så klart, ett diminuendo på det Bb som det står. Så klart. José. Man kan lita på honom.

Placido...lyssnar nu... Här.
Varmare...mycket...varmare...med det är ju en av de tre...grät redan på douce...jaha...men varför i hela friden är de så starka i rösten....förstår inte det...De är ju kära liksom...i Carmen.

Nu kommer enivrais...inget diminuendo. Det ska det vara. Det har jag bestämt.

Han verkar lite lite låg, men det beror nog på en skillnad på min inspelning på MP3 och denna. Men vilket diminuendo...på enivrais (berusar, blomman som mig berusar...det är diminuendo på ordet berusar, bara en sådan sak).

Den här kommer plåga min familj genom hela semestern. I olika skepnader. Tänk...om jag...nå...drämma till med en dröm. Det ska man. Irriterande att jag inte "upptäcker" den förrän nu. Men det har väl sina skäl likväl som själ.

La laaaaaaank, je oblies laaaaaaaaaaaank.

Rätt ska vara rätt - som kocken sa...

La fleur que tu m'avais jetée så klart. Heter den. Och inget annat. Det ser man ju, liksom om man tänker lite. Lite. Men det gör jag inte när jag lyssnar på den.

De sju underverken är på plats, så att säga, 100 miljoner röstade. På TV4 sitter Ernst B och Dick H och vid frukostbordet, inte soffan som sagt, och ondgör sig över valet. Ondgör sig över att det inte är "riktiga" underverk, att man borde sätta samman en expertpanel (det kan väl ändå bara svenskar komma på!) som ska "avgöra" vilka underverk som är...underverk.

100 miljoner...när jag gick i skolan var vi 4 miljarder på planeten, nu tror jag vi är 9 miljarder. Drygt var hundrade person har röstat alltså. Om jag räknar rätt. Kritiken är, om man ska tro Dick och Ernst, att det varit liksom uppvigling från länder, eller städer att folk ska rösta just det underverket.

Så är det. Face it. Om "de andra" (välj perspektiv, nord-syd, öst-väst, rik-fattig etc) röstar så är de fler. Face it. Många fler. Indierna är drygt 1 miljard, kineserna 1,4 miljarder. Face it.

Framröstningen är diskutabel, internet och telefon, hur många har det? En människa utan internet och telefon skulle antagligen anse det vara ett underverk att få en bostad. En människa utan bostad i Stockholm tycker antagligen samma sak. Visst, jag köper att vi ska liksom ha ett "arv", för den läskunniga delen av världens befolkning.

Galan igår engegerade 2 miljarder människor. Musiken - det är ett av världens sju underverk. Kanske det enda.

Nu vet jag poplåt. Eller låtar. Allt med Chicago, lyssnar på tvåan, ettan, ibland "Hard To Say I'm Sorry". Och så vidare. Chicago. Håller i alla tider. Alla tider.

Utmaningar - visst om de kommer från rätt håll :-)

OK. Den är tagen
Vad gjorde du kl 08 imorse?
Sov
Vad gjorde du för 15 min sedan?
Lyssnade på La fleur que tu me jete från Carmen
Det sista du sa högt?
Sa och sa...jag sjöng tillsammans med en okänd tenor utan text (i mitt fall) till
La Fleur...
Det senaste någon sa till dig?
Mummel - när jag drog täcket över en leende dotter som är lite sjuk.
Vad har du druckit idag?
En espresso, två koppar te, ett glas Retisina, ett glas rött vin
Vad var det senaste du åt?
Chauorce tror jag det stavas, Nä, det gör det inte! Den stavas Chaource har jag tagit reda på just. Men oavsett det så är det en vansinnigt god getost
Vad var det senaste du köpte?
Mat till landet.
Vad är det för färg på din ytterdörr?
Vet inte, orkar inte gå och titta. Hemma är den grön tror jag.
Vad är det för väder hos dig nu?
Molnigt, men det är det väder det är. Inget att yvas över.
Godaste glassmaken?
Äpple-kanel hos Bosses Glass i Linköping, tätt följt av Pistache i Lumiere, nära
där vi är på somrarna i Frankrike.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Ja
Sover du tungt?
Ja
Drömmer du mardrömmar?
Nej
Trivs du med ditt jobb?
Ja
Favoritklädsel?
Jeans, t-shirt i olika färger och en skjorta. Går alltid i det inser jag...
Favoritlåt just nu?
La Fleur que....ledsen...men så är det. Poplåt vete fan.
Vad ser du om du tittar till höger?
EN IKEA-stol, en kudde, fin, noterna till Carmen...La fleur..ja, ni vet...
Vad gör dig glad just nu?
Mina närmaste vänner och att sonen kommit in på gymnasielinjen han satte som förstahandsval.
Vad ska du göra härnäst?
Svara på frågan om jag är höger eller vänsterhänt
Höger el vänsterhänt?
Ambidextrous - alltså bra på båda. Spelar kort vänsterhänt, skriver högerhänt, spelar gitarr (hjälpligt och inte alls publikt) vänsterhänt, skalar potatis vänsterhänt, tror jag, eller så gör jag inte det. Allt kommer sig av en tidig skada, då jag fick lov att använda vänsterhanden mer.
Humör just nu?
Mycket gott, i balans, stabilt.
Favoritgodis?
Mörk choklad, tillsammans med espresso, helst.
Kläder just nu?
Landetbrallor och reklamtröja (det står Microsoft på den)
Sommarplaner?
Ja, vi ska hit. Ingen kör-resa, dock besök av goda vänner. Vila. Landet. Fika lite mer på stan. Det VAR längesedan jag gjorde det faktiskt. Alltså så där "ledigt" fikade.
Hur många kuddar sover du med?
En, alldeles för ihopknycklad. Borde ha två, hos mamma får jag alltid två.
Spelar du något instrument?
Ja, trumpet
Morgon eller nattmänniska?
Natt , fast b-människa som omtyckt pekade på
Vad är viktigast för dig?
Oj, vill svara mig själv, men det låter så egoistiskt. Men jag svara det, det andra som är viktigt följer liksom av det. Hur jag mår. Så livet är viktigast för mig. Så är det. Livet. I vid bemärkelse. Och hos alla.
Är du kittlig?
Så ini bänken. Slår vilt omkring mig om någon kittlas.
Snarkar du?
Ja
Äckligaste insekten?
Vet inte faktiskt. Får fundera... fästing ligger bra till
Stökigt el välstädat?
Det beror på, det ska inte vara skitigt, när som helst ska någon kunna knacka på och säga hej. Och jag ska kunna säga "kom in".
Längtar du mest efter just nu?
Lugn och ro

Lyssnar nu, för andra, men inte för sista på La fleur que tu me vais jete, alltså blomman ni kastade på (eller till kanske) mig. Det är Du på franska, lägg märke till det. Det är från Carmen. Varför lyssnar jag på den? Därför...att jag tar sånglektion, den variant jag har är sänkt en ters.

Det som jag tycker genast är att Bizet ansåg att textraden (som översatt) lyder "I ljuva band fäst utav dig" ska vara i nyansen ppp (förbaskat svagt alltså) sjungs på den inspelning jag har i ett ff (starkt, på gränsen till förbaskat starkt). På tonen b, eller möjligen h. Liksom...

Men hallå!

Hur ljuvt är ett band i ff? Inte alls ljuvt, det är snarare en snara.

Bönan, caféet i Lund byter ägare och namn

Piccolo heter Bönan numera. Fiket mitt emot Centralstationen i Lund. De säljer glass också, dock inte idag, det spöregnar. Lika bra ställe, nya kaffebönor tror jag. De är goda.

Ny ägare så klart, det ska dessutom byggas om lärde jag mig idag. Tog ett tidigare tåg idag för att just kunna bida min tid här, njuta just mitt lilla otium. Bara lite. Blöt som tusan, om benen.

Tågen pussade varandra på Helsingborgs Centralstation, alltså det var så här: Det var för få vagnar för resenärernas antal, så det kom två vagnar. Då pussades tågen liksom och kopplade ihop sig alldeles själva. Ingen smutsig man som hoppade kring med mystiska kedjor, styr-och-pys-grejjor utan de liksom körde mot varandra. Med gummiringarna runt tågkroppen.

Det var lite sött. Faktiskt.

Cyndee Peters var på tåget igår. Trevligt, spelat i ett storband en gång när hon var med och sjöng. Det var nog tusan 25 år sedan. "Everything must change" sjöng hon då. Bra låt, sa' Cyndee. Hon var på väg till en CD-inspelning, några har gjort låtar till hennes texter. Kommer ut på en CD i höst antar jag.

Det fanns en till människa med på tåget jag känner igen, men kan inte pressa fram hans namn. Tror det är han som har gitarrlektion i filmen om "Eva och Adam".

Tänk vad lätt det är, när man gör rätt.
Tänk vad svårt det blir om man vandrar fel.

"Följ din egen väg, alla andra bär vilse". Så säger Jörgen. Bra sagt.

Idag följde jag min väg. Hade lite ont i magen för att åka till Helsingborg, mest för att
dottern hade feber inatt. Lämnar inte en dotter vind för våg.
Inte bara så där liksom. Inte om jag har ont i magen när jag sitter i beslutet så att säga.

"Mitt hjärta säger att jag inte ska åka" sade jag till dottern.

Då åker man inte heller. Då stannar man hemma, ett tag, för att se att det är på spåret. Så att hjärtat blir nöjt. Båda.

Alltså, Pasta quattro fromaggi är god. Ta vilka fyra som helst, i mitt fall blev det en trio. Orkade inte ta fram fler. Lite övervikt av getostar denna gång. Men men.

Det finns värre saker än att ta fel ost.

När jag var 13-15 år och bodde i Rättvik, så tänkte jag inte mycket på texter. Nästan inte alls, de var liksom bara något som "fanns" som komplement till den underbara musiken. När fan blir gammal läser man texter. Och lyssnar på dem, vad de innebär, och innebar.
Chicagos gamla slagdänga vid sidan av 25 or 6 to 4, den förresten troligen skriven en sen natt när klockan var 25 minuter eller 26 minuter i fyra.

Men men, slagdänga, i alla fall i Rättvik, i alla fall hos oss
chicago-influerade musiker. Förresten, gör just nu pasta, al dente, al dente
fanns inte på sjuttiotalet, ja, alltså i italien fanns det säkert. Så
klart.
Men i Rättvik var pastan (som den förresten inte hette
heller) ihjälkokad. Faktiskt. Det blir min snart med om
jag inte tar av den...

Simpel text, men liksom ändå, Chicago var ju som de var, och är. "Tycker den
är bra, ja' "

Wake up sunshine
let me feel your warm sun light on me.

Night was long and night was cold
but today we are one day older.

Onekligen. Och solen skiner. Idag med, ibland skymd av moln. Apropå moln...just det ja, det var Det jag skulle fundera på. Pratade med vännen Mats om just detta sociologiska fenomen jag var med om på rälsen.

Chicago igen, vissa delar sitter i ventilfingrarna. Det bara kommer. Liksom. Skönt att veta att man (fortfarande) kan.

Läste inte om UT (Umgängesteknik) på Horatius sida förrän nu. Han skriver

"När vi går på restaurang eller lokal med våra vänner ägnar vi oss åt mat, dryck och prat. Det finns inga direkta (skrivna) regler för hur detta ska gå till, men oftast håller vi oss ändå inom givna ramar. Hur pass mycket vi lyssnar på varandra beror på vem vi är, och vem våra bordskamrater är. ".

Jag skulle kunna lägga till "hamnar i en fyrkupe", och ta bort mat, dryck. Ramarna var kanske givna, på ett sätt, inga skrivna regler fanns heller, och inte finns det en "Anvisningar för samtal på tåg". Funnes den skulle den vara utgiven av det gamla SJ, på grått papper, och synnerligen rolig läsning. Inser jag.

Klockan är 22:00, jag ska åka tåg från Stockholm till Linköping. I en sådan där dubbeldeckare, tåget är faktiskt rätt fullt, vilket förvånar mig lite; det är ju sent och varför i hela friden åker "folk" iväg så sent.

Ska jag säga...

Plats letas och hittas
Nå, väl ombord på tåget hittar jag min plats. Det visar sig att det är en fyrgrupp, framför toaletten, vi sitter där i ett slags chambre separe och vad som helst kan hända.

En kille i trettioårsåldern sitter vid sin dator och kikar på tecknad film, en tjej mitt emot som ser glad ut (senare visar det sig att det bl a beror på att hon har en ny kamera, och ska åka till New York och San Francisco för första gången i sitt liv), jag själv samt en deckarläsande lång kortklippt tjej i ung ålder (dvs yngre än jag).

Toadörren anfaller
Det börjar med dörren. Till toan alltså. Den vill liksom inte vara stängd, inge roligt... Denna lilla händelse - med en bångstyrig dörr som inte vill gå igen - leder troligtvis till att resan blir ett minne. Dörrens bekymmer startade en om inte febril så i alla fall en gruppfokuserad aktivitet att få den att vara stängd.
Vi tog EKONOMI-delen (det stod EKOMONI ett tag, värt att fundera över, Ekonomi i mono liksom, myndigt monopol, eller kapitalistisk enfald, det är bara att välja) av min Wayne's-fådda DN. Vek den, och vips, dörren ville vara stängd.

Under resan sprang människor, så klart det var ju en toalett, och olika små invävda konversationer mellan oss i gruppen och med toabesökaren utspann sig.

Vad var det som var så speciellt kan man fråga sig? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte, det var bara ett sätt att fördriva tiden, men vilket sätt! Det visade sig att långa tjejjen bredvid mig bodde i New York dit hållfasthetskunniga tjejjen mitt emot ju skulle åka. Pennor togs fram och tips utbyttes. "Gå till Madison Square Park - de har de GODASTE hamburgarna i väääärlden".

Jag kommer gå dit om jag kommer till New York. Så klart. För att undersöka. Men jag tror henne. NewYork-bon.

Samtal - det nyttiga, mellanmänskliga samtalet
Samtalet initieras
Kan inte låta bli att fundera på hur ett samtal och aktiviteter runt en icke fungerande dörr utvecklar sig via ett samtal mellan två människor till att inkorporera alla fyra och vilka mekanismer som möjligen styr detta. Det började med dörren och den gemensamma aktiviteten, sedan tog tjejjen mitt emot mig upp sin nya kamera och började fotografera.

Moln.

Det var solnedgång, ljuset spelade mot molnen på ett faschinerande sätt. "Brukar du fotografera moln ofta?" frågade jag.

Svaret dröjde lite...men "Jaa... och så nu testar jag min nya kamera". Litet samtal uppstod till någon minut efter Södertälje C. Jag bläddrade i de återstående delarna av DN, Kultur-delen misstänker jag. Noteade att EKONOMI-delen fyllde mycket väl sin funktion som toadörrsstopp.

Tjejjen med kameran, vars batteri förresten tog slut under molnfotografiförsöken, började läsa en Berliz-guide om - ja, just det - New York. Det var då samtalet tog ny fart, fick vind i gomseglen (tack Povel :-) och färden mot det goda samtalet kunde börja.

Samtalet återupptas
"Ska du till New York" frågade jag lite lugnt. "Ja" sade hon, och fortsatte berätta om de kommande eskapaderna i det förlovade landet i väster.

Deckarläsande tjejjen lägger ner sin bok och utbrister "Ska du till New York, vad roligt, jag bor där". Samtalet mellan oss tre fortsatte sedan hela resan, blandat med små incidenter vid toadörren.

Deltagarantalet utökas
Killen tittade på film men deltog liksom i små utvikningar om den filmen med tjejjen med kameran - hon mitt emot mig- till 4 mil utanför Norrköping. Då slår han plötsligt igen datorn, tittar lite forskande på oss tre och säger:
"Känner ni varandra?", "Alltså jag menar se'n tidigare?"
Han ser vänligt, mycket vänligt, och uppfordrande på oss.
"Nej" svarar vi med en mun.

Han fortsätter med att konstatera att det är trevligt att kunna prata så, utan att känna varandra, kanske misstänkte han att det var en dolda kameran...nä...vi gjorde inget "konstigt". Mer än språkade, inte om livet, kärleken och döden, utan om ja, det får jag fundera på ett tag.

Ämnena på ytan var moln, New York, livet på Forsmark, att vara personlig assistent. Då i ordets två betydelser, alltså stöd till handikappad (killen var det 8 timmar i veckan till en med ADHD) samt en slags headhuntad sekreterare.

En gång, alldeles innan Norrköping, berättar killen med den nerlagda datorn om sitt arbete som personlig assistent åt ADHD-killen. En vuxen kille, vad jag förstod, och han gjorde detta arbete helt utan ersättning utan bara för att göra en insats, för killen, för samhället och kanske även för sig själv. Under denna allvarligare del av vårt fyrsamtal säger han under en tystnad som uppstod "Oj, nu blev det allvarligt och sorgligt" eller något sådant. Nej nej nej, svarade jag, sitter och tänker på min italienske vän som gör samma sak som du, kanske, men då inom landstinget.

Inre reflektion av brinnande nyfikenhet
Jag undrar, tjejjen med deckaren, och inte bara undrar, jag brinner av iver att få reda på vilken prominent kvinna hon är personlig assistent till. Det är en som återfinns nu i Sverige, sedan tre månader, annars stationerad i New York. Ångrar att jag inte frågade det. För feg, och samtidigt var det faktiskt oviktigt, kanske markerades en slags gräns där, för newyork-bon märkte säkerligen min nyfikenhet.

Återkommer säkerligen med fragment av denna tågfärd, utan Tiina, utan biskopen i Linköping, utan de vänner som jag ibland stöter på under tågresandet. Utan denna tågfärd, som utvecklades från litet samtal (och tänk, kanske det var det viktigaste!) om molnfotografering till att införliva hela denna fyrsamhet.

Det goda respektfulla samtalet
Det goda samtalet människor emellan är på skam. Lägg märke till, och det gjorde jag först nu, ingen av oss fyra hade sin mobil framför sig den fanns naturligt som en del förstås, men inte som huvudobjekt. Tänker på att Ladislaus Horatius i senaste utskicket till och med säger att vi människor parerar försök till att småprata med mobilen. Klok man, mycket bra pianist.

I början var mitt fokus gruppen, omgivningen och vad-blir-det-av-den-här-resan? I början var killen mer intresserad av datorn än av omgivningen. I början var tjejjen med kameran mer intresserad av moln - hon gjorde förresten tydliga miner om kvaliten på tagna bilderna. I början var newyork-bon mer intresserad av sin deckare.

Alla fyras personliga prioriteter upplöstes på ett fullkomligt naturligt sätt och utvecklades till ett varmt, mycket givande samtal mellan fyra personer, där ALLA var delaktiga. Alla var liksom sunt intresserade av alla.

Det slår mig att det är första gången jag varit med om detta. Med fyra personer, jag brukar ha tvåsamhetssamvaro på tåg, i buss, i bil, i affären, i kön, på fiket, i kören men inte ett sunt samtal på fyra. Det brukar liksom nästan alltid (om vi fråntar vännerna) vara någon som kommer i kläm, eller känner sig utanför, eller inte förstår. Har upplevt just det.

På Wayne's i Stockholm, Vasavägen tror jag...det där med lokalsinnet. Men Hit hittade jag, Simon sade någon gång: "Gå till det där till vänster utanför centralen, du vet". Det där sista du vet liksom som ett östgötskt "vettu" i samklang eller kanske väsenskilt från rinkebysvenskans "do vät".

Stockholm är liksom Stockholm. Om Linköping har småstadskomplex så frodas det här med men från en plattform av varandes storstad. Inbillad storstad. Visst, OK, det är sveriges kungliga huvudkommun. Men Stooooooooooor Stad...nääääääääääää.

Nu kom pajen, ska jämföras med Simons så klart. En del av uppdraget, egenditsatt uppdrag.

Nu spelar han Monica Zetterlund, sådana människor kan man bara tycka om.

Har förresten under en tid nu lyssnat på de ramelska alstren, de är underbara! Så klart, men det är som om genialiteten framstår mer tydlig nu. Det är ju för tusan inte en vanlig slinga som går att gissa sig till. Liksom. Harmoniken är liksom brytande på något vis, i nästan alla Povel Ramels låtar, bitar, stycken eller alster.

Före citerades Alf Henrikson. En liten vers Herr Henrikson skrev när Jolo plötsligt gått bort. Tyvärr kommer jag inte ihåg den, den ska letas efter.

"En hägring av en illusion" sjunger Helen Sjöholm i Göran Lamberz utmärkta sommarprogram. Från filmen Skenbart tror jag.

"Allt är skenbart, som filmen enbart
en flimmrande kort emulsion".

Lika bra skrivet det. Undrar om det är Peter Dalle. Tror det. Tänker inte kolla ens. Så de' så,

Wow. Säger då de.

Ninnis sida.

I nostalgins namn lyssnas det på Thad Jones, eller Tad-Jonas som vi kallade honom i Rättvik. Trumpetaren, arrangören och framförallt kompositören Thad Jones av guds nådem, tillsammans med Mel Lewis bildade de skola i storbandsgengren. Vilken musik! Vilka Låtar! Vilken jazz. Vilka musiker! Roland Hannah, Lew Soloff, Jon Faddis, Al Pacino (mummel, så heter kanske inte en av tidernas främste förstetrumpetare...och under surfningen efter hans namn så kom en bild).

Lägger in bilden, ska vallfärda till Köpenhamn någon gång i höst. Insåg inte att Thad Jones grav ligger där. Så klart. Han flyttade ju tillbaka till Köpenhamn alldeles före sin död.

"Live Life This Day" - låter som en komposition av Thad Jones, bland "It only happens every time", "Kids are pretty people", "Central Park North", "U.S.", "A Child is Born" (Ja, den ja, som ibland framförs i kyrkorna, senast jag hörde den sjöng Krister S:t Hill), "Fingers", "Groove Merchant" - med det underbara saxkoruset.

Live Life This Day. Snacka om Carpe Diem med en blå ton.

När man varit i hembygden så kommer ljuvliga minnen tillbaka. Igår ringde jag en gammal kompis som numera efter en tids frankrikevistelse bor i Rättvik. Arbetar i Gagnef.

Nyss så tänkte jag "äsch, jag ringer till orkesterledaren, eller Orkesterledaren och Storbandsledaren". Följande utspann sig, i mitt fall med allt större del av dalmål i talet.

- Ring-ring-ring---sonen svarar med sitt namn.
- Hej, det är Lasse S, sitter ni och äter?
- Ja, Nej...
- Har du bestämt dig? Jag skrattar
- Vi sitter och fikar lite, säger sonen i telefonen.
- Ja, men då ringer jag om ett tag när Bertil fikat färdigt.
- Ja, jo, hôj

Irriterar mig också över hur förbaskat lätt det är att hemfalla åt tidigare ätvanor, macka bara-för-att, falukorv på densamma bara-för-att. Regrederingskoefficienten är stor. Mycket stor, måste ha med klimatet att göra. Eller så ÄR det bara så.

Att jag inte är "stor" än.

Är på besök i mina hemtrakter, min hembygd, träffar mamma (snart 87) och pappa (snart 85). De lever och som det heter på sitt sätt har hälsan, men medicinmängden är ju på gränsen till enorm, för de båda.

Jag skäms över att jag längtar hem - till mig alltså, till Linköping - till det fik jag bevistar, till körövningarna, till luncherna, till arbetet (!), till att handla, till högmässorna, till faktiskt också till mindre roliga och trevliga saker. Hem-längtan av annat slag än den jag hade när jag var 15 år och på orkesterresa.

Ända sedan jag blev "stor" längtade (och längtar) jag alltid hem när jag var (och är) barndomshem. Det skäms jag för. Kanske är det inget att skämmas över, det kanske är ett tecken på att man är "stor".

Jag skäms också för samhället, om det skulle komma "personal" som det heter och droppa ögondroppar i mammas snart 87-åriga medicinbehövande ögon får de endast stanna i tre minuter för utföra denna syssla.
Varje fredag skall 15 minuter ägnas åt dusch av mammas lekamen.
Allt detta till det facila priset av 1500:-, vart tog mammas (och pappas) skatt vägen som hon betalt i 45 år, var är samhällets återbetalning till mamma och pappa? Var är återbetalningen av den delen av skatten (och i deras fall arbetsgivaravgifter) som var ämnad att tillse omvårdnaden när mamma och pappa blev äldre?

Vart tog de pengarna vägen?
Hur kan det komma sig att de administrativa tjänsterna av de praktiska utförande vårdgivarna inte försvunnit?
De som pratar med di gamla, inte bara Min Mamma och Pappa, utan andras föräldrar som är för friska för att vara på vårdhem men för sjuka för att helt och hållet klara sig själva.

Mamma meddelade dem "jag tar på mina egna strumpor". Och tjänade ett antal pengar på det.

En ny favoo. http://www.myspace.com/saferide

iPod tillbaka till lycklig ägarinna. Den "hittades" på McDonalds. Min polisanmälan gjorde att rättmätiga ägarinnan kunde hittas.

Min tro på människan är tillbaka.

I torsdags hände det, dottern glömde sin iPod Nano på toaletten på McDonalds i centrala Linköping. Två minuter senare kikade hon, nä, som sagt, väck me' pusta.

Ledsen dotter ringde. Arg på sig själv dotter ringde. Passade på att infoga några filosofiska betraktelser till mess-påståendet "Den var mitt liiiiiiiiiiiiiiiiv", betraktelsen löd "saker är aldrig ens liv, det kunde varit värre", varpå jag räknade upp några. Ska inte skriva dem här, de lämpar sig av olika skäl inte för det.

Illa vald dag, dotter vacker som en dag, tights (brukar ha jeans) kjol över tightsen och en sommarklänning till detta. Glad, jovialisk, euforisk, sommarlovsyr, hon var yr av att bli fri från skolan; detta ok i de flesta tonåringars vanliga vardag. Dottern såg fram emot att sova (det gjordes också till 14:30 på fredagen) bara Vara, surfa lite, läsa lite och lyssna på iPodens taktfasta rapp-låtar.

Någon mindre nogräknad person satte stopp för det sista. Men bara det sista, faktiskt. Funderade ett tag på ett "Dagens Ris" i Corren...men jag ändrade det till Dagens Ros (idéen var att den skulle vara utformad som ett tack till den lymmel som gjorde att jag fick meddela dottern filosofiska betraktelser).
Sedan lade jag ner hela projektet. Med Corren. I alla fall för nu, som det heter. Kanske kanske blir det en insändare, men det skulle förvåna mig om orken infinner sig.

Dottern ska spana lite i "Säljes"-annonserna. Smart. Det visste jag redan.

Eftersom jag har lust att utbrista "Jävla svin som tar dotterns iPod Nano, en rosa" så gör jag det.
JÄVLA SVIN!

I vanliga fall brukar jag ta bort de musikstycken från MP3-spelaren som framförts. I vanliga fall är de liksom - trots att musiken skrivits av giganter som Bach eller Mozart - i någon mening exekverade, utförda eller avbockade i en slags lista.
Likväl är det ju så att man understundom nynnar på Messias (just Comfort Ye är kvar på MP3 av olika anledningar, den främsta är att jag ska sjunga den på en lektion) eller Bach för den delen. Nå. Liksom.

Men NU.

Nu är Poulenc kvar i MP3n. Och som han är kvar! "Jag skrattar åt alla planeter". Denna längtan efter frihet - som stycket delvis handlar om - hela mänsklighetens strävan efter, trängtan efter just frihet. I detta fall var det frihet från krig, men tänk, jag tror Poulenc tänkte längre än så.

Sista stycket, eller delen av verket skrivs ett namn, vilket namn, vilket namn? Friiiiiiiheeeeeeet brister båda körerna ut i. Men på franska då...liberté...men i alla fall...

På MP3-spelaren beblandas (om man vill om man vill och jag vill) mästare med andra mästare. Det finns en låt från Stevie Wonders senaste Time2Love. Minns inte vad den heter den jag har nu, men den heter nog just det...sången som återfinns på en MP3-spelare nära mig.

Och så Stefan, Stefan Undraren.

We have time for racism
We have time for criticism
Held bondage by our ism's
When will there be a time to love

We make time to debate religion
Passing bills and building prisons
For building fortunes and passing judgements
When will there be a time to love

At this point in history we have a choice to make
To either walk a path of love
Or be crippled by our hate

Sökte på skoj - ni vet så där som man gör - på Google ibland. Men inte efter hela mitt namn utan en kortare variant. Fick denna träff, ett litet men dock bevis på att man är gammal i IT-gemet... VIDED är namnet på en ordbehandlare - som det hette - som fanns på den tiden. Till gamla teckenbaserade datorterminaler.

VIDeo EDitor misstänker jag att det stod för. Saknar faktiskt fortfarande en funktion i den; man kunde kopiera och flytta kolumner med text. Alltså inte, äsch...det är ingen ide att förklara med just ord...trots att det ju handlar om en ordbehandlare...:-)

(Text 22274) 82-10-06 11.45 Lasse Sjöström LIDAC Mottagare: VIDED
erfarenhetsutbyte Sändare: Lasse Sjöström LIDAC -- Sänt: 82-10-06 11.45
Kommentar till:

"Den siste entusiasten" tog Wenche Myre fasta på. I flera tidningar sade hon just det, inte Aftonbladet dock, men Aftonbladets kulturskribent kan inte ha läst sin text.

Det stod inte ....radion Lennart Hylande... utan ...Lennart Hyland...

Jag menar...MEN HALLÅ!

På väg till Linköping, åker tåg från Västervik. Det är inte ett tågset, det är Ett Tåg. Som tutar när det närmar sig obevakade korsningar. Underbart. Den ena vackra kvinnan efter den andra anträder sin resa, respektive avslutar den. Västervik till Gamleby tog en halvtimme tror jag, eller så. Tiden är ju inte viktig. Faktiskt. Inte på det viset.

När jag tänker efter har jag endast sett två andra män bland alla passagerare som till antalet uppgår till sisådär ett tjugotal. Jag äter Comté, osten inköpt på "Ost och Deli" på ävreseorten.

Vesper är på tapeten, latin för afton, det ska sjungas. För andra gången inför publik någonsin, Dominos Regit Me av älmhultskompositören P-G. Pettersson tror jag det är. Kunde tittat i noterna, men si, i väskan ligger endast Psaltarpsalmen 66. Tror jag numret var. Passerar fin sjö, tittar lite på den medans jag skriver. HA! Stavade inte fel någonstans. Lycka.

På väg mot Falerum misstänker jag.

I morgon prästvigningsmässa, de är speciella. Lite långa, men underbara på sitt sätt. Mässorna är uinderbara. Tid för reflektion och eftertanke. Inga kranka blekheter, bara eftertankar.

Man tar liksom om hand om de tankar man ligger efter med. Så de hinner ifatt. Själen, kroppen och tanken liksom kommer samman.

Nu kommer alla kultursidor att svämma över av mer eller mindre underfundiga hänvisningar till "Underbart är kort" eftersom Povel Ramel är död.

Jag nynnade helt kort på "De sista entusiasterna" när jag hörde på radion att det var dags. Det märktes. "Hmmm...mycket Povel Ramel nu på kvartifemekot, och hon är 17:48".

Dags att dö, det låg lite i luften när inte Herr Ramel var utdelare på karamelodiktstipendiatet utan sonen tog över. Att skriva om Povel Ramel, oavsett om man bloggar eller är kulturredaktör, kostar på. Man liksom Vill. För Mycket.
Själv sade han på P1 nyss att om han inte roas själv så blir det inget.

Efter ett tag så kom ordraden "Åsså Låt Ozeoloten förbli Ozeolot" från en av böckerna som står i bokhyllan. Läst den alldeles för lite. Sedan undrade jag lite om Martin Ljung och Povel Ramels påstådda schism. Struntar i den faktiskt, men när en person dör så funderar man liksom lite över Povel Ramel. Ja, i det här fallet nu då liksom eftersom det var just han som dog.

I närheten av sin familj. Som det ska vara. Han visste nog att det var dags. Det var dags nu. För mycket. Det blev för mycket för kroppen.

Hans musik kommer att leva kvar. Och han kommer att finnas, jämt. I våra huvuden, som den siste entusiasten. Ivrigt påminnande oss om just det. Att vara entusiastisk.
Ordekvelibrist. Tycka Turist Trist. Underbart skrivet.
Icke tycka mycket bråk, tycka turist: Åk!.

Alltså jag menar, vilken man. Han kommer att bli saknad så klart av familjen, jag har aldrig träffat honom, har bara träffat hans musik.
Musiken är sagolik, eftertänksam och melodiskt vacker. Sådan kommer alltid att leva kvar. Handen på Händel gick som en Pendel. Som Povel skaldade.

En kompis och jag hade en egen "Jag Diggar dig", en ramsa vi deklamerade när vi sågs. Idéen kom förstås från Povel, den är tyvärr bortglömd och inte nedtecknad. Vi minns endast fragment.
Povels fragment kommer vi minnas länge länge.
Vila i frid.

"Alla individer skall ha rätt att utrycka sin kärlek fritt och välja med vem eller vilka de vill ingå en relation."

Låter bra va'?

Citatet kommer från den pedofilcite som är förstasidessfott i DN idag, på nätet. Jag har inte ens bläddrat i pappers-DN.

Det är ju välkänt att det inte går att bygga en sexualmoral ens på kristendomens främsta kärleksbud "Vad du vill att andra ska göra mot dig ska du också göra mot dem". Det finns liksom en motsägelse här. En piskintresserad kan lätt få för sig att han - ja, det är nog lite genusoneutralt här misstänker jag - ska gå runt och piska hela världen.

Jag menar...nu får det ju vara någon hejd på dårskapen. Men men, människan är ju inte särskilt klok. Det har ju historien tyvärr visat.

Så var Poulencs Figure Humaine avklarad. Underbart. Obeskrivbart, så raskt över till något annat.
På festen framfördes älskvärda L'amour de moi, med mamma-Hansson. Kära återseenden och återhöranden i förra kören jag sjöng i, över 20 år sedan. Över 20 år sedan.

Men tiden går inte fort, det går att resa i tiden via känslan att sjunga, minnen blommar upp ur den blomlåda som sångaren förfogar över, en aldrig sinande sångarens egen lilla blomlåda. Låda förresten, det är en hel trädgård. En alldeles ljus, fin, palett med själens alla känsosträngar.

Ett minne för känslan, att kunna resa tillbaka till små guldkorn av känslotoppar och ibland dalar. Den ena finns, som bekant, inte utan den andra. Känslomässig berg- och dalbana kallade jag det en gång i tiden.
Jag kommer dock från ämnet.
Sång.

All my Trials Lord. Soon be over. Ad Libitums kännetecken, den körens själ. Som överförs i muntligt tradition. Nyanserna går från forcerat forte till pp på några åttondelar. Böljande vågor som i mina ögon naturligtvis kommer ut...och rinner över. Satt mycket långt bak...och vilade. En nyttig kontrast mot Kammarkörens klangmatta, också i pp, men ibland i ett dånande hjärtligt - och inte alls massivt omkullvältande med kraft utan klang - fortissimo.

Körernas själar kom fram och böljade mot varandra, den ena mer icke-profan den andra profan. Den ena mer kyrkorumsmässig, den andra mer gospelmässig.

"Jag skrattar åt alla planeter" står det i texten. Vet inte varför det fastnat. Har ännu inte tagit bort den från MP3-spelaren...De mänskliga gestalterna ska nog vara med i Frankrike i år. Det tror jag. Så tror jag. Som en markör, av vad vet jag ännu inte.

Inte i stan utan på landet

Jag och katten sitter ute på altanen, men inte i stan utan på landet.

Katten och jag förstår varandra där ute på altanen, inte i stan men ute på landet.

Ute på landet är det skönt, när jag och katten sitter på altanen. Där då, inte i stan. Alltså på landet.

Tidigare idag skedde något underbart, mer än en gång. Dottern följde med, till landet, med Mig, en Fånig Pappa till en Tonårsdotter. Till landet, inte på stan utan på landet.

Vi åt oxfile, jag och dottern, på landet. int...ja, ni förstår.

Vi talte om livet och kärleken. Inte döden, det liksom var inte läge för det, denna första gång solitära men i duo, på landet. inte i. Nä just det. Stan.

Lycka. För en pappa att bli sedd av en dotter. Oavsett geografin, det garanterar jag. Lycka för en pappa till en tonårsdotter att bara bli lite lite hörd. Att bara lite lite bli tagen på allvar.

Inte på stan...utan på landet. Landet, det har liksom varit paria för dottern när hon är i stan. Inte längre. Inte nu. Inta på landet.

Hon hade till och med packat sin väska som jag bad om, för att åka med lilla jag, till landet.

Underbart.

Snubblade över denna favorit på Youtube. Underbart!
http://www.youtube.com/watch?v=3-1fZ9OC9Uk en favorit som sagt, Robert Gustavsson som Carl Bildt, imitatören Parnevik vars förnamn fallit mig ur minnet, som Ingvar Carlsson.

De kan inte hålla sig någonstans mot slutet, och sedan en gång till. Vansinnigt roligt. Redan innan. Och ursprungsuppförandet är ju förstås också underbart bra, med Hans Alfredson och Martin Ljung.
[Ändrat stavningen på Hans efternamn]

Har nu hittat en restaurang i Philly-trakten, en varm, välkomnande italiensk restaurang. Helt i min stil.

Helt OK mat, mozarella, ruccola, capellini, kyckling. Grillad. Den senare alltså. Gott.

Personalen är varm och dröjer man kvar ett tag så där ni vet alldeles innan de stänger så samlas de runt en, om man vill. Och jag vill. Det är mitt favoritämne initierat av Hans L faktiskt, men det vet han nog inte om. Han sade för flera flera år sedan att "Det verkar finnas en tyst kommunikation mellan dig och personalen på en restaurang, det händer saker som ALDRIG händer när jag går på restaurang.".

Har funderat då och då på det, det finns små små tecken. Som att man liksom är servicevillig, på ett naturligt sätt. Och att man inte är rädd för närhet, trots att man liksom inte alls "känner varandra". Nu, denna gång var det en alldeles underbar kille i baren, Martin, stor som ett hus, kolsvart. Lockigt hår. Ställer fram den andra pilsnern utan att jag begärt det.

"Sam?" inleddes det samtalet idag, i stort sett, lite saker innan. Jag svarade med ett leende och en nick.

Sedan kommer en ung kvinna, nästan lika mörk, fram och busar med han-som-står-vid-ingången. Hovmästare heter det säkert, men i USA har de liksom inte sådana. Tror jag, inte på denna medelklass-syltan. Hon busar, klagar och säger "jag vill hem", gnyr liksom lite. Jag säger "There is some kind of diagnose on that..." och ler lite. Hon skrattar, han skrattar.

Gemenskap.

Sedan kommer hon så klart, och sätter sig bredvid mig, småpratar. Om allt och inget, inte VÄDER, inte Varför-Är-Du-Här? eller Vad-Gör-Du? utan bara varmt - inte kallt - småpratar.
Underbart.

I morgon går jag dit igen, och fortsätter att läsa nytillskottet i bokhyllan. "Socrates and Love" av samma författare som "Socrates Café". Phillips har jag för mig. Vilken BOK!

Har börjat titta på "The Closer" i TV3. I USA går den på TNT. Underbar serie. En tjejpolis som ger order till undersåtarna på fyra sekunder. Alla fem...

Kraftfull kvinna, inte purung, och hon ger skäl för seriens namn, för att vara TV3 är det underbar underhållning.

En underbart krävande kvinna.

Grattis Mamma, för några dagar sedan 87 år. Hoppas DEN genen finns i mina gener. Och lite av pappas, om några månader blir han 85.

Macaronis-besök i afton, bra som alltid. En italiensk restaurang på gångavstånd här i Philadelphias utkanter som jag besöker då och då. Kanske är detta sista gången, men det tror jag inte. Det visar sig.

Biff idag, på Macaronis finns kritor och en vit blank duk att rita på. Underbart! Vi diskuterar alltid på den duken, viktiga saker. Ritar och berättar om företeelser inom vår bransch. Viktigt.

Och vin så klart. Ibland vin igen. Ibland öl. Men det bästa är ritandet.

Så var det dags igen för en tripp över pölen, trevlig tågresa. Trots förseningen. Det är som det är, nu ska jag ut på Köpenhams Nyhavn för att leta en restaurang...det borde inte vara svårt.
Misstänker jag.

Altanväder...det är det jämt...

Altanväder. Det är det jämt, grillade ute på den igår. Underbart bra. Det regnade, men det löser ju markisen. Lite lojt utdragen så, två meter eller så. Bara så det täcker där man står och grillar.

Hade lite tur, det regnade inte först så att när elden avtagit så satte jag grillen under markisen, annars blir man lite nervig, att det ska ta eld i just markisen. Hur skulle det se ut.

Vad som grillades? Lax.

Gott.

Såsen till äter ungdomarna (och jag själv) mycket av. Den återfinns i "My Way" av Erik Lallerstedt. Så stavar han nog namnet. Nu kycklingfix och senare lite Anna Pihl - det är ju måndag. Anna Pihl är ett måste.

Ny dator, det blir bra tror jag. Men jobbigt...

Är med ny fin dator, flyttat över alla dokument snart. Och mailoutlooken hoppade igång...lite smart flytt av de gamla bara och dök de upp hära. Dårå. På nya bredskärmade datorn.

Lite lite roligt är det, tangenterna sitter lite mer i sär, eller isär...:-) men det vänjer sig nog fingrarna vid. Det också.

Så var det dags igen, men en annorlunda tid denna gång. Många åker tåg även på en söndag kväll. Första klass, som jag lyckades få, är nästan full med skilda människotyper. Paranta damer på väg någonstans, säkerligen nu mest på väg till restaurangvagnen för lite vin...ett gäng som sitter och skriver febrilt på sina PC-burkar.

En ung tjej som läser en bok jag inte kan se titeln på, och just precis nu ljudet av en ölburk som öppnas...Nå.

Vi stannar nu till för ett tågmöte. Ett spår används på grund av banarbete. Avledningen onödigt vetande...men på tåg är jag. Solen skiner, och jag slapp - för att jag bestämde det - gå upp tidigt idag. Skönt som tusan.

Tiina är inte med, såvitt jag vet, det är inte hennes tid nu att åka. Men tåget är överraskande fullt! Fattar inte det, en vanlig onsdag klockan två-tre liksom. SJ måste gå bra.

Låghalt sökes för släntarbete...mannen bakom eller i alla fall som berättade den för mig stoltserar med 34 år på lastbilsflaket valborgsmässoafton. Det är rekord det.