När jag var 13-15 år och bodde i Rättvik, så tänkte jag inte mycket på texter. Nästan inte alls, de var liksom bara något som "fanns" som komplement till den underbara musiken. När fan blir gammal läser man texter. Och lyssnar på dem, vad de innebär, och innebar.
Chicagos gamla slagdänga vid sidan av 25 or 6 to 4, den förresten troligen skriven en sen natt när klockan var 25 minuter eller 26 minuter i fyra.

Men men, slagdänga, i alla fall i Rättvik, i alla fall hos oss
chicago-influerade musiker. Förresten, gör just nu pasta, al dente, al dente
fanns inte på sjuttiotalet, ja, alltså i italien fanns det säkert. Så
klart.
Men i Rättvik var pastan (som den förresten inte hette
heller) ihjälkokad. Faktiskt. Det blir min snart med om
jag inte tar av den...

Simpel text, men liksom ändå, Chicago var ju som de var, och är. "Tycker den
är bra, ja' "

Wake up sunshine
let me feel your warm sun light on me.

Night was long and night was cold
but today we are one day older.

Onekligen. Och solen skiner. Idag med, ibland skymd av moln. Apropå moln...just det ja, det var Det jag skulle fundera på. Pratade med vännen Mats om just detta sociologiska fenomen jag var med om på rälsen.

Chicago igen, vissa delar sitter i ventilfingrarna. Det bara kommer. Liksom. Skönt att veta att man (fortfarande) kan.