Nu kommer alla kultursidor att svämma över av mer eller mindre underfundiga hänvisningar till "Underbart är kort" eftersom Povel Ramel är död.

Jag nynnade helt kort på "De sista entusiasterna" när jag hörde på radion att det var dags. Det märktes. "Hmmm...mycket Povel Ramel nu på kvartifemekot, och hon är 17:48".

Dags att dö, det låg lite i luften när inte Herr Ramel var utdelare på karamelodiktstipendiatet utan sonen tog över. Att skriva om Povel Ramel, oavsett om man bloggar eller är kulturredaktör, kostar på. Man liksom Vill. För Mycket.
Själv sade han på P1 nyss att om han inte roas själv så blir det inget.

Efter ett tag så kom ordraden "Åsså Låt Ozeoloten förbli Ozeolot" från en av böckerna som står i bokhyllan. Läst den alldeles för lite. Sedan undrade jag lite om Martin Ljung och Povel Ramels påstådda schism. Struntar i den faktiskt, men när en person dör så funderar man liksom lite över Povel Ramel. Ja, i det här fallet nu då liksom eftersom det var just han som dog.

I närheten av sin familj. Som det ska vara. Han visste nog att det var dags. Det var dags nu. För mycket. Det blev för mycket för kroppen.

Hans musik kommer att leva kvar. Och han kommer att finnas, jämt. I våra huvuden, som den siste entusiasten. Ivrigt påminnande oss om just det. Att vara entusiastisk.
Ordekvelibrist. Tycka Turist Trist. Underbart skrivet.
Icke tycka mycket bråk, tycka turist: Åk!.

Alltså jag menar, vilken man. Han kommer att bli saknad så klart av familjen, jag har aldrig träffat honom, har bara träffat hans musik.
Musiken är sagolik, eftertänksam och melodiskt vacker. Sådan kommer alltid att leva kvar. Handen på Händel gick som en Pendel. Som Povel skaldade.

En kompis och jag hade en egen "Jag Diggar dig", en ramsa vi deklamerade när vi sågs. Idéen kom förstås från Povel, den är tyvärr bortglömd och inte nedtecknad. Vi minns endast fragment.
Povels fragment kommer vi minnas länge länge.
Vila i frid.