Är på besök i mina hemtrakter, min hembygd, träffar mamma (snart 87) och pappa (snart 85). De lever och som det heter på sitt sätt har hälsan, men medicinmängden är ju på gränsen till enorm, för de båda.

Jag skäms över att jag längtar hem - till mig alltså, till Linköping - till det fik jag bevistar, till körövningarna, till luncherna, till arbetet (!), till att handla, till högmässorna, till faktiskt också till mindre roliga och trevliga saker. Hem-längtan av annat slag än den jag hade när jag var 15 år och på orkesterresa.

Ända sedan jag blev "stor" längtade (och längtar) jag alltid hem när jag var (och är) barndomshem. Det skäms jag för. Kanske är det inget att skämmas över, det kanske är ett tecken på att man är "stor".

Jag skäms också för samhället, om det skulle komma "personal" som det heter och droppa ögondroppar i mammas snart 87-åriga medicinbehövande ögon får de endast stanna i tre minuter för utföra denna syssla.
Varje fredag skall 15 minuter ägnas åt dusch av mammas lekamen.
Allt detta till det facila priset av 1500:-, vart tog mammas (och pappas) skatt vägen som hon betalt i 45 år, var är samhällets återbetalning till mamma och pappa? Var är återbetalningen av den delen av skatten (och i deras fall arbetsgivaravgifter) som var ämnad att tillse omvårdnaden när mamma och pappa blev äldre?

Vart tog de pengarna vägen?
Hur kan det komma sig att de administrativa tjänsterna av de praktiska utförande vårdgivarna inte försvunnit?
De som pratar med di gamla, inte bara Min Mamma och Pappa, utan andras föräldrar som är för friska för att vara på vårdhem men för sjuka för att helt och hållet klara sig själva.

Mamma meddelade dem "jag tar på mina egna strumpor". Och tjänade ett antal pengar på det.