När man varit i hembygden så kommer ljuvliga minnen tillbaka. Igår ringde jag en gammal kompis som numera efter en tids frankrikevistelse bor i Rättvik. Arbetar i Gagnef.

Nyss så tänkte jag "äsch, jag ringer till orkesterledaren, eller Orkesterledaren och Storbandsledaren". Följande utspann sig, i mitt fall med allt större del av dalmål i talet.

- Ring-ring-ring---sonen svarar med sitt namn.
- Hej, det är Lasse S, sitter ni och äter?
- Ja, Nej...
- Har du bestämt dig? Jag skrattar
- Vi sitter och fikar lite, säger sonen i telefonen.
- Ja, men då ringer jag om ett tag när Bertil fikat färdigt.
- Ja, jo, hôj