Har nu hittat en restaurang i Philly-trakten, en varm, välkomnande italiensk restaurang. Helt i min stil.

Helt OK mat, mozarella, ruccola, capellini, kyckling. Grillad. Den senare alltså. Gott.

Personalen är varm och dröjer man kvar ett tag så där ni vet alldeles innan de stänger så samlas de runt en, om man vill. Och jag vill. Det är mitt favoritämne initierat av Hans L faktiskt, men det vet han nog inte om. Han sade för flera flera år sedan att "Det verkar finnas en tyst kommunikation mellan dig och personalen på en restaurang, det händer saker som ALDRIG händer när jag går på restaurang.".

Har funderat då och då på det, det finns små små tecken. Som att man liksom är servicevillig, på ett naturligt sätt. Och att man inte är rädd för närhet, trots att man liksom inte alls "känner varandra". Nu, denna gång var det en alldeles underbar kille i baren, Martin, stor som ett hus, kolsvart. Lockigt hår. Ställer fram den andra pilsnern utan att jag begärt det.

"Sam?" inleddes det samtalet idag, i stort sett, lite saker innan. Jag svarade med ett leende och en nick.

Sedan kommer en ung kvinna, nästan lika mörk, fram och busar med han-som-står-vid-ingången. Hovmästare heter det säkert, men i USA har de liksom inte sådana. Tror jag, inte på denna medelklass-syltan. Hon busar, klagar och säger "jag vill hem", gnyr liksom lite. Jag säger "There is some kind of diagnose on that..." och ler lite. Hon skrattar, han skrattar.

Gemenskap.

Sedan kommer hon så klart, och sätter sig bredvid mig, småpratar. Om allt och inget, inte VÄDER, inte Varför-Är-Du-Här? eller Vad-Gör-Du? utan bara varmt - inte kallt - småpratar.
Underbart.

I morgon går jag dit igen, och fortsätter att läsa nytillskottet i bokhyllan. "Socrates and Love" av samma författare som "Socrates Café". Phillips har jag för mig. Vilken BOK!