Gråter mindre nu än förr...

Men ibland går det inte. Som nyss, när aktuelltreportern meddelade att ett gäng på tre tonårsflickor misshandlat en tioårig flicka så att hon hostade, eller kräktes blod. Ibland undrar man vart vi är på väg. Det kommer liksom för nära ibland, våldet, då gråter jag.

Förut kunde jag böla för alltmöjligt, men det sker färre och färre gånger. Det är - i mitt fall - ett sundhetstecken. Tro mig. Jag gråter lika gott som jag skrattar. Men som sagt, lite färre gånger nu än fordomdags.

Det är inte längesedan vår dotter var 10 år. Jag sätter mig i den situationen, och så klart, dotterns, men vad skulle jag säga till tonårstjejjernas föräldrar? Jag vet inte. Men glad och skrattig skulle jag inte vara, inte heller fördömande - hoppas jag - men jag skulle vara undrande. Hur de liksom kunde fostra människor som våldför sig på andra människor, och det i grupp och det mot en som är värnlös.

Jag stängde av tv:n. Jag gjorde det. Jag tittade inte vidare på nyheterna, missar vädret i morgon, missar i princip hur det gått på börsen och övriga nyheter. Det är det värt, för att fundera på tillståndet i landet. Och denna gång, ska jag som det står i DN, fundera klart. När vet jag inte, men jag ska fundera klart, och inte bara fundera.