Japan - kan det vara något det?

Ja, det tror jag att det kan. Och då tänker jag inte på ekonomisidorna av saken, alltså att de är himla duktiga på industrialisering av produkter. De lyckas och lyckas konstant påverka västvärldens (men vänta nu...tillhör inte liksom Japan västvärlden på ett sätt?) syn på effektiv tillverkning.

När jag tänker på Japan tänker jag främst på två saker, i alla fall just idag. Det ena kan man läsa mer om på http://saran.bloggagratis.se/ det andra är att man i Japan, som nyutexaminerad universitetsstuderande får räkna med att stå vid rulltrappan och säga artigt "välkommen till affären" under den första tiden på företaget. Hur länge minns jag inte, men jag minns tv-programmet som informerade mig om det. Som vore det igår.

Det är lite bra, att man liksom inte "hoppas förbi" på stegen, och tar så att säga rulltrappan upp i direktionsrummet.
En tredje sak, ja ja ja, jag vet att jag endast tänkte på två.
Tankar föds ju ideligen, så håll ut med mig...:-)...är att de på ett förnuftigt sätt tar till vara de äldre i samhället. Det är vi katastrofalt dåliga på i Sverige och kanske i den så kallade västvärlden. Ungdomar som kommer till arbetsplatsen i dagsläget tror att de 1. sett allt 2. vet allt 3. kan fixa allt. Nu, eller snarare, nyss...
Kan de fixa allt. Det är ju "enkelt".

Och tänk, i vissa fall tror jag också det är enkelt. En del företeelser på arbetet låter sig dock inte låta sig göras utan eftertanke, såväl på historien som på framtiden. Vi, äldre, har som uppgift att inte kväva deras entusiasm och iderikedom, de yngre har att respektera äldres erfarenhet. Vår erfarenhet som borde förresten påminna oss om att vi också en gång var orädda, entusiastiska och iderika. Alla har vi varit små, som Povel Ramel skaldade.

Vi ville rädda världen. En gång i tiden. Vi Ville det. Vägen dit var vi möjligen inte överrens om, men målet.

Det är nog dags att rädda världen nu, världen kan liksom inte bli räddare.

Värden som världen representerar håller nog sakta på att gå förlorade. Har länge tvivlat på domedagsprofeterna som talar om klimatet och hotet och gud vet vad. Han kanske förresten vet vad...

Ett sätt - att rädda världen - är att se världen. Kan man inte åka själv får man se den genom andras ögon. Genom ögon man litar på.

Ögon som inte filtrerar eller förändrar till det bättre eller sämre. Som inte stirrar blint på opinionssiffror, tittarsiffor eller tidningsupplagor.