10 bloggfrågor

1. Vad gjorde du för tio år sen?
I stort sett det jag gör nu, arbetar som konsult, barnen var visserligen endast 7 och 5. Så det var väl lite att göra hemmavid, mera än nu.
2. Vad gjorde du för ett år sen?
Jobbade med samma kund som nu, IKEA, kul som tusan. Funderade säkert också lite på vad sonen skulle välja för gymnasium.
3. Fem snacks du gillar!
Ostbågar, nötter, saltade mandlar, pistagenötter, rostade nötter.
4. Fem sånger jag kan texten utantill på!
Your song, alla fyra delar i Bondbröllop, What are you doing the rest of your life, Någon Chicago-låt säkert också. Hmmm...kommer inte på någon mer.
5. Vad skulle du göra om du var miljonär?
Lösa mina banklån och ha en stor fest.
6. Fem dåliga vanor!
Har varit dålig på att passa tider - det är bättre nu, sover för mycket, tränar inte så mycket som jag borde, äter för mycket, slarvig.
7. Fem saker du gillar att göra!
Dricka espresso, laga mat, läsa böcker, sjunga och ta en öl med god vän.
8. Fem saker du aldrig skulle köpa eller klä dig i!
En miljöodräglig SUV, något stickat stickigt..., äggkokare, sådan där öl-manick som verkar vara poppis nu, vanligt odlad mat om det finns ett ekologiskt någorlunda prisvärt alternativ.
9. Fem favoritsaker!
Trumpeten, Lara Fabian-CDn, espressomaskinen, MP3n, min gamla telefon är bra faktiskt.
Kommer inte på vilka jag vill utmana...

Solens mat - DET är tv det

När det är som bäst, det sätt på vilket denne Bo närmar sig sina möten är beundransvärt. Italienskan verkar vara hans eget språk, och han språkar verkligen med de han möter. "No" säger han när det passar, "ah, si" när det passar. Det faller sig naturligt. Med dessa enkla passusar, på rätt ställe, knyter han kontakten omedelbart och direkt.

Ett genuint intresse för Italien och deras kultur. Det är TV det.

Och vilken mat de lagar de han möter på sin vandring genom de mer rurala miljöerna. Med tanter som tar sig tid. För matlagning, för samvaro, för råvaror och för livet.

Man borde åka till Italien, varit i Como, Milano och Rom. Mysigt var det. Mycket bra.

Hade precis fyllt trettioett

Tror jag, eller trettiotvå snarare. Nå. Var i Stockholm, satt och slöade på Sheraton av alla ställen. Varför i hela friden bodde jag där förresten, det är ju inget höjdarhotell...i alla fall...där bodde jag. Det satt en tjej vid pianot och spelte.

Hon spelte bra. Plötsligt börjar det kännas ordentligt i hjärtat, det visade sig senare att hon spelade "Behind closed doors" av Julia Fordham. Det var så jag upptäckte Julia Fordham, och förstås Eliza. Som det visade sig att denna lika vackra som sjönsjungande kvinna hette. Från London, på gästspel i Sverige.

De följande veckorna hittade jag bra anledningar att åka till Stockholm. Vi hade fantastiskt roligt. Hittade henne häromdagen på ansiktsboken. Den är inte så dum, en mer öppen plats än vissa andra - denna inräknad, båda fyller dock sina syften.

När jag skjutsade henne till Arlanda, för hon skulle hem, passerade vi en skylt där det stod "Tack för visad hänsyn" och Eliza säger där står "Thank you for visited Hansyn". För att inte tala om vår sena (snarare tidigare kanske) diskussion om skyltarna ut-fart (som hon förstod...) och in-fart...

Misstänker att jag berättat om det förut, men det var med Eliza jag gjorde film-grejjen några år senare: Åkte till hennes gig-ställe, hon råkade ha paus, och jag står bakom henne med händerna för hennes ögon och säger "Guess Who?".

Hon är fortfarande bra på att sjunga, och säkerligen lika vacker.

Sökträffarnas anatomi

Ibland undrar jag hur i hela friden den här sidan kan komma på höga placeringar på sökmotorerna. Olika sökmotorer pekar ut den här sidan vid så vitt skillda
söksträngar som "lunginflammation", "Göran Fristorp", "fikonvinäger" (!), "Figure Humaine".

Det är festligt att studera träffarna från sökmotorerna, kan inte låta bli att kasta ett öga på det mail som kommer om just detta.

Det ger mig också tillfälle att kika på gamla inlägg... Nu, den senaste tiden har det varit mycket "Figure Humaine" och "Rör vid mig nu", den första av Poulenc den andra av Benny Andersson.

Kan inte låta bli att undra varför internetkollektivet blivit mäkta intresserade av dessa två herrar och deras verk. Ligger det i höstens tid tro?

Skämslåten - videokväll med Luuk

Jag inser att jag har en skämsartist. Det är Barry Manilow, han kan man ju bara inte tycka om. Han är för smörig, men jag gillar faktiskt hans låtar. Har dock ingen CD. Det har jag inte.

Obotlig romantiker. Det är nog jag det. Gråter färre gånger nu än förut, men ibland till slutsången av Ally McBeal kommer det en tår. Som nu. Ja, Barry Manilow var med, men han sjöng ingen sådan där släpande sång. Tur nog.

Juloratoriet och en biografi om Miles Davis

Då leker livet. Faktiskt. Vet inte om jag skrivit om det, men jag har tagit lediga måndagar nu i någon månad. Underbart. Prova det! Om ni har ett arbete där det är möjligt.

Då kan man ägna sig åt så mycket arbete man mäktar, är det tomt i mailkorgen så surfar man lite på det där gamla sättet, liksom slösurfar bara. Sedan läser man lite för att blanda kulturupplevelserna. Sedan mailar man och chattar med lite kompisar. Inte dumt alls.

Bach's juloratorium är det förresten, ska sjunga det i slutet på december. Eller i alla fall i december. Ska bli roligt, minns inte om jag sjungit det, det framkommer först när jag får noterna i handen. Då vet man liksom om man gjort det förut eller inte.

Fortsätter att undra, inte sörja, vad som hade blivit

Vad hade hänt om jag insett för 20 år sedan det jag inser nu? Jag tänker nu på yrkesval, varför sitter jag - en person som är otroligt intresserad av människor och att hjälpa dem - och håller på med dumma datorer?

Tja, det föll sig naturligt då. Bra betyg i just de ämnen som bäddade för en teknisk högskola. Det var inte tal om något annat. Idag hade jag kunna tänka mig lite mer humanistiskt inriktat arbete. Som möter människor varje dag, och ser till att de får en dräglig tillvaro. Det är klart, som exempelvis psykolog eller psykiater träffar man ju inte "trevliga" människor...så jag kanske ska vara glad.

Men som präst, för att ta ett annat exempel i högen, träffar man visserligen glada människor när de gifter sig, men i arbetet ingår säkerligen mindre trevliga möten.

Men tänk ändå...
Tänk om jag gjort mera nytta under mitt liv, hittills och i framtiden, i något annat yrke? Det är lite intressant att fundera över. Anledningen till denna min undran är säkerligen att di små, som inte är så små längre, är i den åldern. Gymnasieprogramsvalsåldern då Valet ska ske.

Men som sagt, jag ångrar inte mina val, jag bara dryftar dem, och undrar lite över dem. Om sanningen ska fram så arbetar jag väldigt mycket, på ett sätt, med människor i mitt nuvarande yrke, det är inte bara timmar framför skärm med illvilliga datorprogram. Det blir färre och färre sådana timmar faktiskt.

Rättsväsendet fortsätter att märka ut sig

Nu är det slumpgeneratorn i Malmö, alltså en tingsrätt, som nekat en våldtagen tjej en advokat. För att det var "för dyrt".

Godmorgon.

Måttsystemen är olika...

Åt lunch med en kompis här om veckan, jag gör ofta det, vi pratade om var hon hade bott under sin tid här i Linkeboda. Vi kom fram till att vi båda hade faktiskt bott på Parkgatan. En trevlig liten gata i staden.

Hur stor var det där, uppe på vinden där du bodde. Alltså det där långa rummet som du bodde i. Hur långt var det?

"Fyra kullerbyttor" kom svaret, fort som tusan...och utan betänketid.

Tillfällen jag missat

Nu kommer möjligen de som (tror) att de känner mig att dra på munnen lite grand, jag är inte speciellt blyg, eller tillbakadragen. Bara ibland, när det gäller motsatta könet. Det har jag alltid varit, och det har (misstänker jag) bidragit till att jag har många många nära tjejkompisar. De värdesätter jag mycket, kanske ibland alltför mycket. Men jag värdesätter dem.

Det jag missat är liksom presumtiva tjejjer, eller förhållanden. Den första hette Margareta. En mycket vacker tjej i nian. Som jag liksom inte fattade att han faktiskt gillade mig, på "det" sättet. Och ändå fanns en liten molande misstanke.

Sedan brukar liksom då alltså fundera över vilka jag "missat", och då vill jag påpeka att jag inte (enbart och mest) tänker på sex. Utan bara "missat" för att jag inte tror att tjejjerna var (och möjligen är) intresserad av mig.

Varför, kan man undra, är det då så viktigt? Ja. Det kan man verkligen fråga sig. Det är nog saknaden på erfarenhet från möjliga relationer gissar jag. Som jag då trodde i min vildaste fantasi inte VAR möjliga. Hon var en av nians vackraste tjejjer, DET hör till historien. Jag var väl - torde beskrivningen vara - rultig.

Nu är det inte så att jag sitter och gråter tårar över dessa presumtiva missar (ha!) utan jag bara konstaterar och undrar lite över vad som hade blivit. Margareta är en som sagt, det finns flera. Men jag tänker inte namnge dem...de håller jag för mig själv.

Som sagt. Jag värdesätter enormt mina tjejkompisar. Otroligt berikande, och där ligger väl "vinsten" antar jag. Att min fokusering på att verkligen vilja ha en tjej (kvinna) som vän gör att jag blir litad på, eftertraktad som fikakompis, efterlängtad när jag inte "hört av mig".

Den känslan överglänser allt annat. Jag börjar tro det faktiskt.

"Jag har inget liv, jag tittar på 'vem ska bli miljonär'"

Så sade en kompis för några år sedan.

Känner mig lite som sådan nu, tittar på "Heroes"-maraton på TV4 plus. Som om det inte fanns annat att göra. Men faktum är att det är ganska avkopplande.

Och det är skönt att veta när det står "To Be Continued" så är det bara fem minuter kvar, en reklampaus kvar bara till nästa episod.

En längre paus gjordes för att studera parkeringen, så blev det, på IKEA. Där var så många bilar att jag övertalade sambon att vi skulle åka en annan dag. Inte idag, inte helgen efter lön. Inte lönt.

Tjuvlyssnat på Alvesta station

En tjomme sitter och läser Aftonbladet, grundligt. Han har hållit på nu i tio minuter och har inte kommit till sportsidorna än. En man ställer sig brevid honom, är tyst ett litet tag och säger sedan:
- Jag var hemma hos dig.
- ...
- och jag ringde på, men det var ingen som öppnade.
- ... Nä ... Jag är här och kan inte öppna.

Utmaning från Kristina in vivo

Dessa saker skulle aldrig få en chans.
Ingen särskild prioritetsordning. Utmaning från
Kristina i allra högsta grad levandes.

1. crocs - så klart. Tycker till och med de så att säga luktar när man ser dem...illa.
2. bli fanatisk. Inkluderar "Livets Ord" exempelvis. Fanatiker är oroväckande och illavarslande.
3. Bli likgiltig - i största allmänhet. Det ligger liksom inte för mig.
4. Låta bli att reagera på om en kvinna blir slagen. Det kommer jag alltid att göra. Har gjort det en gång, med skälvande ben.
Men tjejjen löpte vidare. I alla fall den gången.
5. Droger starkare än alkohol. Inget för mig.
6. Håller med dig Kristina. Jakt, inget för mig heller.
7. Sitta tyst om någon vid fikabordet är kvinnoförnedrande. Samma sak här, gjorde det en gång,
sade "ifrån" som det heter. Gick därifrån med orden "Nu får det vara nog".
8. Ha förutfattade meningar om människor. Det ska ger jag ingen chans. Inte alls.

Tidshopp liksom, men ändå inte

Jag minns de gånger vi i "Bertil Spåmans kör och orkester" - som faktiskt är en historia för sig - åkte på turne. En gång åkte vi till Jesus Christ Superstar i Göteborg, och såg en man på gitarr som verkade spela med tungan. Det var Janne Schaffer. En ung Janne Schaffer. Andra personer som senare blev kända för tutt-tv var också med i ensamblen. Bra var det.

Men bussresorna var liksom lika bra. Då kunde någon av körtjejjerna sitta och prata med mig och andra killar timmavis. Det var liksom en chans för en femtonåring att snacka med sådana som var ett och ibland två år äldre. Den chansen hade man inte annars.

Sonen åkte till Vargön i helgen, på just bussresa med en ungdomsorkster, då med mer klassisk framtoning när det gäller musiken. Jag tror han har lika trevligt på dessa bussresor som jag hade. Han tyckte inte om att gå upp sex på morgonen - det gör han i veckorna för att komma till Norrköping - även en lördag. Men de stora bestämda stegen han tog mot bussen talade ett annat språk.

Man lär sig under resor. Så är det bara.

Antar utmaningen, men sänder den inte vidare...

1. Jag älskar att sjunga.
2. Jag är alldeles för romantiskt lagd.
3. Jag är alldeles för drömmande.
4. Är faktiskt en rätt bra tenor har jag kommit på, och människor har sagt det till mig.
5. Rätt nöjd över mitt liv, trots allt.
6. Glad över mina nära vänner som jag har.
7. Fasar för de sista femton åren av mitt arbetsliv. Vet inte vad jag ska ägna mig åt riktigt.

Utmaning av LenJangel.

En åttonde sak är att jag ibland fastnar för en slags trivialmusik... eller inte trivialmusik...snarare lätt tillgänglig musik, snudd på (lite lätt dålig i vissas öron) country som Calaisa. Jag är beredd att ändra mig...under det att jag skriver...de är faktiskt väldigt bra.

Viggen i moll

Dragspelslåten, den glada, kan man spela den i moll? Ja, det kan man. På trumpet och gitarr?

Ja, det kan man, så gjordes också av Janne, kemist, och mig, teknolog, för Anneli, teknolog en sen mycket sen gissar jag kväll. Vi spelade den som godnattvisa! Så var det. Det kom jag på nu. Platsen var Ryds Allé 1, i en av de korridorerna som är belägen på bottenvåningen.

Träffade Janne idag på det ställe man vanligen ser gamla kompisar såväl som nya, dvs systemet.

En annan korridor lade presenning där cyklarna vanligen står, och fyllde den med vatten...fin bassäng...att svalka sig i. Någon klagade dock så de fick ta bort den temporära bassängen.

Såg en mat-tant idag.

Men när jag såg henne var hon inte tant, det var för trettio år sedan eller så. Hon såg inte ut som en tant nu heller. Hon arbetade i den nu stängda restaurangen i A-huset på Linköpings Universitet. Hon fastnade i mitt minne på något vis. Ja ja, ja ja, så klart var och är hon vacker. Lite trollsk så där, hon ser fortfarande lite trollsk ut.

Märkligt hur vissa personer etsar sig fast trots att man endast säger "pannbiff tack" och ler till dem. Lite mer kanske vi sade någon gång, men inte mycket.

Ibland stöter man på sådana människor och säger inte ens något. Men man vet inuti att den andre liksom har tagit kontakt i alla fall. Det händer lite mer sällan nu är tidigare, har troligen med ålder att göra. Jag vet inte. Men det händer från och till, faschinerande.

Det kortaste avståndet mellan två människor, som Viktor Borge sa, är ett leende.

En öl på "Herrgår'n"

I slutet av sjuttiotalet fanns det inte någon Kårallen i Linköping, det fanns två ställen att dricka öl på, det ena var Flamman som låg lite närmare staden och den puben befolkades företrädesvis av sådana som bodde på just Flamman. Det andra stället var Herrgår'n, en som namnet antyder gammal Herrgård. Fin, alldeles i mitten av studentområdet i Ryd.

Dit kunde man gå, gick man dit på torsdagar och det gjorde man vanligen så kunde man stöta på sin matematisk-statistik-lärare som också drack en öl där. DET var inte bra, då betydde ju det att man fick verkligen lov att vara på den lektionen på fredag morgon om det nu var så att man hade mat-stat då. Och det hade man vanligen...pallra sig upp det gjorde man.

Ölen kostade en femma, man satte en femma i en tom sejdel på bardisken och sedan stod där en full sejdel. En femma. En gång höjde Ola priserna, men det stod inte så på lappen som var uppsatt i baren. Där stod det "Nya Priser". Men hallå Ola! sa' vi inte, men något i stil med "Men Hallå Ola" det är ju HÖJDA priser! Ja, sade Ola blixtsnabbt, men de är nya också...

[Lärde mig ikväll att Herrgår'n numera heter HG]

En arvinge till underbare Maurice Andre

Maurice Andre är en gudabenådad trumpetare vars kännetecken är att han inte bara spelar stycken skrivna för trumpet, utan han gav sig på lite annat också. Oboe-konserter och så...Bara för att...fin ton, lyrisk trumpetare.

Han har en arvinge, sötare än Maurice...och jag kan inte låta bli att skriva att hon är som balsam för själen. Hon ger sig på Paganini (!), lite trollflöjten och faktiskt, Oskar Lindbergs fäbopsalm. Senaste gången jag hörde den på trumpet var som ett extranummer på min gode vän Urban Agnas konsert. Alison gör den på en av skivorna också. Underbart bra.

Alsättersgatan 9A - Cellskapet Ölbrödernas hemmakorridor

Vilka fester som utspann på denna korridor i slutet av sjuttiotalet!

Temafester, uteslutande temafester och då gjordes temat verkligen så långt man kan komma. Var det flygplansfest så satt man i korridoren som vore det ett flygplan, var det båtfest hade någon smyckat fönstren så de var runda, som båtfönster. På sportfesten var det en läktare och i baren fanns, så klart, bandykaffe (renat och kaffe). Utspisningen lämpade sig för den sortens sittning, vill minnas att det var någon slags tunnbrödsrulle, dock inte med korv och mos - den var säkert inte uppfunnen än...

Stenåldersfesten befolkades av mer eller mindre skinnförsedda killar och tjejjer som åt vitkål och revbensspjäll...från korgar eller något liknande...med händerna. Sittsten skulle medföras och det fanns ett pris för finaste sten.

När man fyllt femtio...II

Minns rasterna på gymnasieskolan i Mora. Det var liksom, för 36 år sedan någon som slogs, eller som rackade ner på någon annan. Visst skämtade vi lite om "de där" som gick "där borta" på de praktiska linjerna. Men det var inget illa ment, de skämtade nog internt om oss också, som tavelingenjörer. Vilket är delvis sant.

Vi hade lite hyss, vi slogs inte utan vi hade hyss. Minns särskilt två hyss, en gång bildade vi Anita Lindblom Fan Club och satte upp en skivspelare (vilket bök det var på den tiden att göra det!) som ideligen varje lunch om jag inte minns fel spelade "Sån't är livet". På HÖG volym. Med basgång och allt.
Initiativtagare var sedermera sångare i en grupp som blev lite känd nationellt. De sjöng bland annat "Varför sitter gamla kärringar med hatten på?" och andra livsinsikter.

Det andra hysset gjordes sista veckan. På skolan fanns en ringklocka - som förresten sade klick innan det ringde, det klicket gjorde att alla slog ihop böckerna och stack - som plongade en treklang. Den var kopplad till en förstärkare och någon kom på att man kan faktiskt, om man bara letar reda på rummet koppla in vad som helst på den...så gjordes. Spike Jones dundrade ut ur högtalarna en gång under den sista veckan. Roligt. Väldigt roligt, och lärarna drog faktiskt också på munnen.

Minns också en lektion med Ysterio, han hette så, faktiskt. Han bröt på något språk jag faktiskt inte minns vilket det var, inte franska, något öststatsspråk tror jag. Hursomhelst det var tekniklektion och han pratade om hållfasthet. En planka håller ju mer på höjden liksom, om man ställer den på långsidan, så håller den mer än om man lägger ner den. Den böjer sig mycket lättare om man lägger den ner. Formlen var något i stil med F=l*h^4 och Ysterio utbrister "Det är potensen som gör susen pojkar" och fortsatte skriva formler på tavlan.

Alla fnissade - vilket var anmärkningsvärt eftersom det var bara killar - lite så i klassen och han vänder sig lugnt om och säger "ja, så är det nog".

En del personer började prata rättviksmål, eller annan mer eller mindre förståelig dialekt, när de kom i affekt. Svårast att förstå var de från Älvdalen, och ibland Sollerön.

Från Sollerön kommer också en av mina klasskamrater som dog alldeles för tidigt. Stina hette hon. Kom att tänka på henne nu. Tänker på henne då och då, främst när vi i klassen träffas.
Vi har inte vanliga årsjubileer. Nä...vi valde primtalen...som årsträffar. Så är det en träff så är det ett primtalsår.

När man fyllt femtio...

så verkar det som man vill göra bokslut. Jag börjar 1972.

Jag går hem, för första gången med en tjej från "parken" som är samma sak som Folkets Park i Rättvik. Jag visste det inte då men detta skulle bli min första kyss. Jag minns det som vore det igår, en rondell i Rättvik där vi skildes, nära den skola som vi båda gick i. Samma årskurs.

Det etsar sig fast. Speciellt eftersom hennes bästa kompis utbrast "va? Han?" när hon berättade vem hon fattat tycke för.

Vi ses då och då. Inte planerat men vi ses då och då, vi bor i samma stad. Hon har två barn, jag med, dock inte med varandra. Men vi har på var sitt håll bildat familj till slut efter någon liten brokig väg.

Sådana minnen ägnar man sig åt när man passerat de femtio. Bara så ni vet.

Stjärnadvokaten har nu uttalat sig...som bekant.

Herr Silbersky hävdar att sex personer som springer efter en annan person handlat i självförsvar...då de då de. Vem är förvånad, men att ta till självförsvar som försvar är väldigt långsökt.
Ska bli oerhört spännande att se Herr Silbersky förklara hur man sparkar i nödvärn och självförsvar. Flera gånger. Det liknar den påhittade historien om att "min man sprang på kniven..."
"Ja, jo, men fem gånger?"

Som en ödets ironi

Tittar man på en av dagstidningarna om dödsmisshandeln i Stockholm nu i helgen kommer det upp "Det händer i Stockholm" alldeles till höger om rubriken "Hur kan något sådant här hända". Dödsmisshandeln visar väl lite vart det barkar, de rika ynglingarna slår ihjäl andra ungdomar.

Tror ni de får ett straff? Det återstår att se. Någon så kallad stjärnadvokat hittar något litet fel i utredningen och sedan är slynglarna ute på gatorna igen. Ger mig tusan på att hela gänget som utförde de fega dådet har fläskkotlettskammat hår.

Tågförseningar är ambivalenta

Nackdelen med att råka ut för försenade tåg är att man får vänta på nästa tåg. Fördelen med att råka ut för försenade tåg är att det alltid - med några undantag - går fler tåg.

Det är inte roligt att vara försenad och kvartvingad i en annan stad, i mitt fall Lund. Fördelen med att vara i Lund är att det är bättre än att vara försenad någon annanstans. Så det så. Som Sollefteå som en kär vän sa'.

Det tråkiga med att vara försenad i Lund är att man hemfaller åt att äta tiramisu. Fördelen är att det finns tiramisu. Och att det finns Piccolo (tidigare Bönan) med gott kaffe.

En annan gång var jag försenad i Lund, men då tyckte jag det inte gjorde något. Faktiskt. Det var som det var. I och för sig var det vid det tillfället självförvållat om jag inte minns fel. Jag gick helt enkelt inte på tåget, om jag minns rätt träffade jag en väldigt trevlig människa på tåget hem sedan. Men jag minns säkert fel...eller kanske inte.

Att sitta på fik och köra illegalt (!) på ett nät man så där huxflux hittar är både bra och dåligt. Tänker inte kika på hur fonderna gått idag. Man vet aldrig vem som tittar mer...Men senaste gången jag tittade hade de gått bra. Plus i alla fall. Det är bra.

Plus. Det måste vara bra. Om man inte är sjuk, då vill man att det ska vara mer minus på just baciller och virus och sådant.

Tur man är frisk. Och i Lund. Livet är nog trots allt inte så dumt.

Äntligen har min gamle trumpetlärare en hemsida

Det var roligt att hitta den.

TV - finns det något att se på den burken?

Ja, det gör det. Ibland, just nu exempelvis finns det det.

Fem myror är fler än fyra elefanter. Det programmet slår det mesta som visas på TV nuförtiden. De små sketcherna som Magnus, Brasse och - salig i åminnelse - Eva levererar står sig än. Det är roligt, till och med väldigt roligt.

De är välgjorda, smått - gissar jag - improviserade. Nyss "bakade" Brasse sockerkaka. Men för säkerhets skull lade han i korv under parollen "Det är ju också gott".

Pianissimona i början här är sagolikt, overkligt vackra.

Det är bara så. Hon är någon jag missat att lyssna på i tio år. Blir alltid lika irriterad då. När jag missat någon som är bra. "Bra" förresten...det räcker inte.

Mel Brooks film - Det våras för stumfilmen

Minns någon den? Det var ju en stum film, ingen sade något sånär som på en enda person. Minns ni vem som sade något, detta något var "No". Jag tror frågan som ställdes löd "Skulle ni vilja vara med i min film?" Och den ställdes till mimartisten Marcel Marceaux.

Roligt. Väldigt roligt.

Trampar svensk mark nu

Eller ja, snart, tåget rullar på svensk mark. Hade glömt bort Frank Sinatra, hur kan man glömma bort honom! Lyssnade intensivt på hans konsert, eller föreställning på the Sand's - som jag inte vet var det ligger inser jag - och Count Baisies storband. Fantastiskt.

Vilken man! Vilket sätt att behandla språket i musiken. Det är så rätt. Bara han kan det. Det är bara så. Han bryter mot en del regler ibland men lysande. Som att göra en lite för lång paus i ordet Accapulco mellan - av alla ställen - Ac och capulco. Och storbandet sedan. Tryck. Måste leta reda på den CD:n, om den finns.

Nyvunnen kvinnlig favoritsångerska också. Lara Fabian. Vet inget om henne. Ska google på henne på.

Kvinnor ÄR intelligentare än män...

om nu någon inte visste det. Det yttersta beviset är undersökningen om sympatier för Sverigedemokraterna. Män sympatiserar i högre grad än kvinnor med det partiet.

Det säger ju liksom allt. På något vis.

Gardell pa konserthuset

En rolig betraktelse av Jonas Gardell. Han undrar bland mycket annat om triangelspelaren far mindre betalt.

Sjalv undrar jag lite over om det blir ett triangeldrama om triangelspelaren och hans fru har en alldeles egen tvasamhetsdispyt...

Landat och bott en natt

Det befinner sig i vanligt stadium. Detta land och allt runt omkring. Hittat ett lunchstalle som inte proppar en full med onyttigheter. Gott och billigt faktiskt. Relativt.

Jobbet fungerar ocksa bra, dagarna gar faktiskt ratt fort, och det ar skont att det flyter pa.

Luktagottet inköpt

Sitter på Kastrup och väntar på flighten, ny fin säkerhetskontroll. Människan som stod framför mig bor troligen i USA, har varit och hälsat på sin syster i Danmark. Märkte man.

Igår på biffätningen, snudd på traditionell, var det fullt med folk. Det var ju lördag, tänkte inte på det. Fick köa in till restaurangen. Som ligger utanför Tivoli. Hotellet var märkligt beläget i en slags by i byn, men fullt med intressanta skupturer såväl inne som ute. Figurativa, kvinna på gunga, flicka på stol men också beblandat med figurer som liksom inte finns på ett sätt.

Fina var de. Danskarna kan det där med skulpturer och ute och så. Utsmyckning.

Till Philly igen

Det är dags, sitter på tåget...nu till Köpenhamn. Ett gäng ungdomar filmar en sovande kamrat som vaknade efter ett tag "ni är dumma" sade hon och log, smilgroparna kom fram. Hon är mycket vacker.

I ett tafatt försök att försvara tilltaget sade hennes tjejkompis "du ska vara glad över att vi uppmärksammar dig när du sover"...då kunde jag inte vara tyst och påpekade att det var ett tafatt försök att rättfärdiga deras tilltag. Då skrattade skaran ännu mer.

Ett bra möte. Framför mig satt en kvinna som har skrivit ett avsnitt av Fantomen. Om jag förstod saken rätt, det pratades om priser och utdelning så hon skulle nog få något pris. Inte för fantomenavsnittet gissar jag utan något annat.

Fotboll tittar jag inte ofta på

Men idag tittade jag på damernas möte mot USA. Det var inte roligt för di svenske. Det är som det är, förstår att de är ledsna. Det fanns en del chanser men inte då. Bollen rullade inte svenskornas väg som det heter.

En av anledningarna till att jag inte tittar så mycket på idrott är att klyschorna blir för många liksom. Och även i en lagsport vill man utse individuella missar som "det beror på" så att säga. Det tror inte jag på riktigt. Det är ju massan som ska kämpa, som ska vinna.

För mycket fokus på misstag dessutom, i stället för att det som var bra. Också en egenskap hos idrott som jag inte tycker om. Och sedan kärnpunkten:

"Vi vann" men
"De förlorade" om samma lag! Det är otroligt. Vilken utsiktspunkt man har då liksom, vill ha del av segern men inte dela förlusten.

Äta ute snart i Helsingborg

Det är varmt. Det är skönt. Tyvärr har de inte bytt meny tror jag på stället jag brukar äta på. Men det får gå ändå. Byte av meny sker ju när det sker.

Undrar vad någon tidning kommer att gräva fram om nya handelsministern, för det finns säkert något som man glömt bort att säga. Porche förresten, är det verkligen en bil...:-)

Och sedan kan jag titta på Så ska det låta på danska...bara en sådan sak. Det gör jag nu. Visste inte att det fanns. De verkar dock ha tjejjer mot killar. Även pianisterna. Kanske det är en slump.

Snusser påminner mig om min mamma

En gång på en flygplats i London ringde jag till mamma, då i åttioårsåldern, huvudet på skaft, det har hon fortfarande.

"Men" sade mamma "var ringer du ifrån då?".
Hon hade precis skaffat en nummerpresentatör och lagt in mig, men det stod inte mitt namn påstod hon.

Mamma fortsatte "det står att det är från Auto Farera".

? tänkte jag. Drack lite mer öl och bad mamma bokstavera.

"Ja" sade mamma, "det står O-U-T O-F A-R-E-A".

Jag fick nästan lägga på, för jag skrattade så mycket.

Det var Auto Farera det, troligen bror med Snusser.

Zawinul är död

Vem är då det? Tja, en jazzpianist. Mycket bra sådan, spelat med Chic Corea, bildade Weather Report med Wayne Shorter. Skrev Birdland. Underbar låt om ett underbart (antar jag, har bara varit på Village Vanguard i New York) jazzställe.

Spelade "Mercy, Mercy, Mercy" för säkert 35 år sedan i storbandet, visste inte då att det var Joe Zawinul som skrivit den låten. Hittade den just på Youtube med Buddy Rich storband, dock utan Buddy Rich.

Youtube är en guldgruva. Det är den.

Heder åt SVT-programmet Kulturnyheterna, de avslutade med en lång lista på Zawinul-plattor, och då förstås till tonerna av Birdland. Så klart, man kan lita på Kulturnyheterna.

Aftonbladets litteraturkanon

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen" inleder, sedan kommer det, som de sade på P1, ett gäng Bonnier-utgivna skönlitterära böcker. En annan kommentar var att utgivningen påminde om den klassuppsättning som fanns under hennes gymnasietid.

Jag kommer inte att köpa dem, så klart, det var otroligt längesedan jag handlade en kvällstidning.

Också ett sätt att tillbringa dagen

Med trailer. Javisst ja, det har jag redan sagt. Tittar nu på ett underligt program på kunskapskanalen. Vet inte riktigt vad det handlar om. Tror jag sätter på filosofiska rummet på P1 på internet i stället. Det gör jag. Det handlade om lycka tror jag häromdagen.

Libiska systemet. Det låter det. Docknings-system för dansare talar de om i ett program om dansare. Och så jämför man med motsvarande koncentration förändrar mullvaders beteende. Ibland blir man förvånad på riktigt. Lugnt sagt.

På landet, solitär

Idag, en resa med trailer... i trettio-fyrtio kilometer i timmen. Men det var bra. Nyttigt för en flanör som jag.

Nu är jag på landet. Oxfile och Amarone. gott. Välfigt gott. Oj...låter det stå kvar...

Miljökoefficienten har höjts i vår familj

Inte nog med att vi kör Hybridbil (Honda) utan nu har vi även en Soda Stream. Det tjänar miljön på tror jag, att vi kolsyrar vårt vatten själva. Det har till och med inhandlats - och ordföljden avslöjar att det inte var på mitt initiativ - läskessenser. Apelsin och någon mer.

Det måste ju vara bättra att kolsyresätta sitt egna goda vatten än att köpa vatten på plastflaska som transporterats genom ett regnigt Europa. Som det står i ledinvisan.

En av de stora är borta

Luciano Pavarotti har dött. Det har väl inte undgått någon vid detta laget. Läser lite om honom på nätet.
Det mest minnesvärda uttalandet står han själv för, han var tillfrågad att sjunga på prinsessan Dianas, en god vän till honom, begravning men han avböjde med orden "jag kan inte sjunga med sorg i rösten".

Tänk vad man kan göra med händer och ljus

Helt otroligt.

http://www.youtube.com/watch?v=ed9F4G5d8Qw

Tåg igen - mellan Västervik och Linköping

De kör sakta över en järnbro...vågar inte fundera på varför. Det är nära Bjärka Säby. Slottet. De kör sakta på fler ställen...vågar inte heller här fundera på varför. Minns när SJ-tågen från Stockholm saktade in vid Tullbron i Linköping, sedan något tåg kört av och det bildats sprickor. I järnbron. De där stora tingestarna som man tror pallar för allt. Men inte att ett tåg ränner in i dem. Så klart. När man tänker efter.

Resan var som vanligt mer befolkad än man kan tro. Av allehanda människor. Jag sov mesta tiden den här gången, är inne i en sovperiod. Sedan strosade jag genom Linköping och tog en eller två öl hos en favorit. Det visade sig att hon var där, så vi språkade lite. Det var lite tomt på folk, för tidigt kanske. För några timmar sedan var det.

Handlade en alldeles för dyr, men säkert god oxfile på vägen hem. Tradition att äta oxfile just vid dessa solitära kvällar.

Högmässosjungning i morgon. Därav den för tidiga hemfärden. Igår krafsade jag grus från sidan av vägen till potthål. Roligare kan man ha.

Att ta lite ledigt så där bara apropå

Det är skönt. Gjorde det idag. Man liksom bara ser till att jobba det som behövs just då. Om det ringer någon eller om man kommer på något man vill undersöka.

Rekommenderas.

Roy Andersson är bra alltså

Har säkert skrivit om honom och speciellt min favoritbok "Vår tids rädsla för allvar". Han på G igen med en film, den ska jag se. Han är bra alltså. Han är noga med vad han gör, han vaktar också sina ord och är noga med dem.

Matteus verkar läsas av alliansen

Tänker då på "Åt den som har skall varda givet". PC Jersild slog huvudet på spiken i en betraktelse i DN häromdagen. Det börjar bli dyrt att följa i Hägglunds påhitt och tilltag, för att inte tala om den till höger springande centerledaren Maud. De mest kostsamma förslagen kommer från dessa håll, och finansminister Borg gör allt för att trycka tillbaka dårskapen.

Det dras in, hela tiden, dras in. Nästa i raden är "En bok för alla", ett projekt som var lyckosamt. De som har hittat en ingång till litteraturen i "En bok för alla" får leta någon annanstans, i framtiden är det ingen idé att gå till alliansens bokhyllor. Inte bara bokhyllan är tom i alliansens Sverige. Fortsätter slöseriet lär skattkistan snart gapa tom och till och med kanske hela kistan är väck när man går och letar efter den.

De som redan har däremot, de får mer. Hela tiden.

Men men...man får hoppas att Borg kan prata vett i skallen på de mest dumma förslagen. I sitt agerande liknar han mer och mer Sträng som på sin tid skötte ekonomin och gav fan i politiken.

Ibland är utskick roliga

Ni har säkert sett den, "varför" är den betitlad. Men det var några nya med nu tycker jag nog...

Har arbetarna på Liptonkafferast?

När jag köper en ny bumerang - hurblir jag av med den gamla?

På samma våglängd

Har inte gillat, eller rättare sagt, haft en relation till Lena Endre. Hennes sommarprogram som pågår i detta nu är underbart bra. Det måste ha med våglängd att göra, hennes ämnen som berör mig. Hon har avverkat, nu i en halvtimme, Ingmar Bergman, att inte få prata, ordens betydelse.

Hon deklamerade dessutom Tranströmers text som vi sjunger i kammarkören, underbart bra gjrode hon det. Som om texten liksom kom fram ännu mer till mig, där, på min och i någon mening hennes våglängd.

Parallellt med denna lyssning läser jag en bok, en slags arbetsrelaterad bok om grundaren av mjuvarubolaget Oracle, Larry Ellison - världens andra mjukvaronbolag och han är rik som ett troll - och där stod som slutkläm på ett kapitel "Jag har börjat tro att sälja mjukvara kommer på andra plats för Ellisons del, i första hand rekryterar han troende".

Utbränd - men bara lite...

Man vet ibland inte om man ska just skratta eller gråta... Socialministern har varit "lite utbränd" under sin så kallade karriär. Då var hon hemma och "sov i tre dygn". Men snälla. Men snälla Cristina Husmark Pehrsson hur tänker du?

Och med vad kan man undra.

Alla getter är inte hemma. Alla mackor i lunchboxen är inte heller där. Det är något som fattas, hissen kan liksom inte gå ända upp. Det är bara så.

Det är ju inte de grå cellerna som har tänkt detta. Man kan liksom inte vara "lite utbränd" som du faktiskt i princip säger. Är lite vårdslös med citattecknen, erkänner det. Men om det är bränt så är det, köttet. Det mänskliga såväl som det grillade eller stekta.

Socialministern har inte ens otur när hon tänker, det osar hett om tankarna, vidbränt, ring brandkåren! Släckningsarbete måste vidtas.

Man tar sig för (stek)pannan. Och samtidigt blir man ledsen över den oförståelse, den inbillning som måste bottna i avsaknad av utbildning om hur de utbrända verkligen har det. De som slits mellan olika intressegrupper och sin egen vilja att bidra.

Gråter mindre nu än förr...

Men ibland går det inte. Som nyss, när aktuelltreportern meddelade att ett gäng på tre tonårsflickor misshandlat en tioårig flicka så att hon hostade, eller kräktes blod. Ibland undrar man vart vi är på väg. Det kommer liksom för nära ibland, våldet, då gråter jag.

Förut kunde jag böla för alltmöjligt, men det sker färre och färre gånger. Det är - i mitt fall - ett sundhetstecken. Tro mig. Jag gråter lika gott som jag skrattar. Men som sagt, lite färre gånger nu än fordomdags.

Det är inte längesedan vår dotter var 10 år. Jag sätter mig i den situationen, och så klart, dotterns, men vad skulle jag säga till tonårstjejjernas föräldrar? Jag vet inte. Men glad och skrattig skulle jag inte vara, inte heller fördömande - hoppas jag - men jag skulle vara undrande. Hur de liksom kunde fostra människor som våldför sig på andra människor, och det i grupp och det mot en som är värnlös.

Jag stängde av tv:n. Jag gjorde det. Jag tittade inte vidare på nyheterna, missar vädret i morgon, missar i princip hur det gått på börsen och övriga nyheter. Det är det värt, för att fundera på tillståndet i landet. Och denna gång, ska jag som det står i DN, fundera klart. När vet jag inte, men jag ska fundera klart, och inte bara fundera.

Your Song i Moulin Rouge

Det finns en scen jag tittar gärna på, flera flera gånger per kväll. Flera gånger i livet. Kommer inte sluta titta på den. Undrar varför det är så, men det är något med Your Song i den kontexten. Det är något med Your Song redan från början så att säga, och Elton John, förlåt Sir Elton John.

Men sedan är det det där, när han sjunger, plötsligt efter att ha deklamerat Your Song inför en allt pilskare - låt vara spelad såväl i filmen som av rollen - Nicole Kidman "The gift is my song" och hela, hela Paris tänds upp och ekot klingar över det alltmer upptända Paris.

Jag har tittat på scenen fem gånger. Redan. Ett tag gjorde jag det varje kväll. Sjukligt. Men det är en sjuka som jag gärna har. Faktiskt.

Överfallet på sambon till en högerpolitiker

Man får hysa vilka åsikter som helst. I alla fall i vårt land, den rätten ska vi vara rädda om, och vårda.

Åsikter man har får man räkna med skall bemötas med debatt, diskussioner, dialoger, samtal, eller tystnad, vilket som är bäst vet jag faktiskt inte.

Men åsikter skall aldrig bemötas med fysiska munkavlar, överfall på närstående eller hot.

Det är lågt agerat, och motverkar faktiskt sitt syfte. Den som slår har liksom aldrig rätt. Aldrig, i de fall man har det sker det i självförsvar. Men händelsen med sambon till en politisk aktiv är en styggelse.

Oavsett vem eller vilka som står bakom är det vedervärdigt agerat och faktiskt ett hot mot demokratin.

Det är lätt att hitta saker på nätet

Det är det.

Det är lätt att till och med de trevliga gossarna med stureplanskoppling som våldförde sig - ja, jag finner ingen anledning att misstro "den 23-åriga kvinnan" - på en kvinna efter ett krogbesök. De därpå följande SMS:en gör att man undrar över sitt köns framtid. Får innerligt hoppas att de inte är representativa, men av vissa kommentarer att döma är de tyvärr inte ensamma.

Nej, tänker inte länka till någon av sidorna. Men surfar man runt lite så hittas bilder och annat. Ingångarna fick jag och idéen koms på efter Rapports rapportering av brottet.

Lägger tillfälligt ner arbete för att titta på Ratataa

Det är fördelen med att kunna arbeta i hemmiljö...Ratataa är ju som möjligen bekant Povel Ramels film från 1956 läste jag i tidningen. Tänk att "Underbart är kort" är från 1956 eller 1955 möjligen. Han måste ju skrivit den innan 1956 antar jag.

Har inte sett den förut faktiskt. Inte alls. Men musiken från filmen har jag kommit i kontakt med under olika musikaliska perioder i mitt liv.

Tänk att "knackelibang på dörren, vem där?" också härstammar från den här tiden när jag var möjligen en liten spermie.

Helsingborg finns kvar

Om nu någon undrade. I all sin prakt, torget vid kyrkan vars namn jag glömt är nu färdigt. Det blev fint, det gick några som sopade sand mellan stenarna där idag. Ska man göra något så gör man det ordenligt. Det tycker jag är bra. Annars verkar det som om, i alla fall i Linköping, man lägger stenar och slänger ut sand så får "någon annan" ta hand om sanden så de kommer ner i mellanrummen.

Att börja arbeta var inte roligt. Den meningen törs man nästan inte skriva utan att någon demonstrerar framför ens port och skanderar något om nackskott, eller kindaparskramare. Nå, jag tar det lugnt.

Läser en bok om gamla "döda" språk av en Ola Wikander tror jag han hette, orkar inte i helsingborgshettan kika vad han heter...men jag googlade ! Och han heter det. Det är mycket intressant faktiskt, mer intressant än jag trodde. Tur jag valde den istället för Camilla Läckberg som enligt Leif GW Persson skriver som Nicke Lilltror pratar...om man ska tro Leif GW Persson låter jag vara osagt. Men det var en rolig tanke, tror inte hon skriver som Nicke Lilltroll pratar, hur skulle DET se ut.

Ska se till att tåga ner till Havet idag. Det måste man ju när man är i Helsingborg.

I lugn och ro - inga samtal tack

Svor gjorde jag, det ska jag erkänna. Det var liksom ensamt på landet, självvalt ensamt. Och jag såg fram emot att inte göra särskilt mycket innan matlagningen tog vid.

Så ringer telefonen, och ingen nummerpresentation har vi...på landet. Om jag säger så. Men jag är glad att jag svarade, det var en kulturarbetare, en ordets sanna bemärkelse. Vilket samtal, underbart, inget väderprat, inget vardagligt inte ointressant. Utan en inblick om hur konstnärens vardag ter sig och vad som ligger i hans framtid.

Varför han ringde? Till oss alltså? Vi köpte vår tredje tavla av just honom. Har dock inte sett den än, var inte med vid inköpstillfället. Det spelar nu ingen roll, hans tavlor är underbara.

På tåget igen, Linkeboda till Västervik

Alltså åt andra hållet denna gång. Det åker fler människor än man tror den här sträckan, i olika åldrar och olika sammansättningar. En vagn idag endast, det kanske är sommaren. Som gör sitt.

Äter ost, tåget går åt ost med tror jag. :-)

Ibland fungerar inte tekniken - men kommunikationen

Sonen ringde. Jag satt på ett torg i staden och semestrade i min egen stad. Inte dumt alls. Prova det!

- Hej, har du fått mitt MMS?
- Neeeeej
- Det var så himla vackert...och så funderar jag på om vi ska ta med bensintanken. Den ska ju bytas.
- Aha, vad synd, men jag tittar på bilden när jag kommer till landet. Men prova att skicka den igen. Det är kanske för lite minne på min telefon, så prova att skicka den igen är du snäll. Så rensar jag lite så kanske den kommer fram.
- Men bensintanken då?
- Ja, kanske vi ska ta bensintanken och byta den, men inte om det är mycket bensin i den.
- OK. Hej då pappa.
- Hej då. Vi ses i morgon.

Jag såg honom framför mig, han hade precis gjort fast båten. Nyss hemkommen från "sin runda". Och det var så himla vackert, solen går ner när man precis ska angöra bryggan. Då tog sonen kort på det, för att skicka till pappsen.

Ska bli spännande att se hur det såg ut.

Solen kallar

Men jag kan inte låta bli att för en fjärde gång höra på Snooky Youngs förstatrumpetspel i Groove Merchant och Thad Jones & Mel Lewis Big Band Orchestra. Underbart. Underbart.

Lyssnar en gång till, under tiden jag skrev detta så tonade sluttonerna ut...så...till CD:n...

Han är 82 år på bilden. Men vilken blick! Du behöver inte läsa texten, scrolla ner till ett slags bildspel på när Snooky knyter ihop säcken under någon av hans många inspelningar.

Solen kallar, som sagt. Och magen kurrar snart, vad ska ätas? Vad ska lagas? Det återstår att se.

Japan - kan det vara något det?

Ja, det tror jag att det kan. Och då tänker jag inte på ekonomisidorna av saken, alltså att de är himla duktiga på industrialisering av produkter. De lyckas och lyckas konstant påverka västvärldens (men vänta nu...tillhör inte liksom Japan västvärlden på ett sätt?) syn på effektiv tillverkning.

När jag tänker på Japan tänker jag främst på två saker, i alla fall just idag. Det ena kan man läsa mer om på http://saran.bloggagratis.se/ det andra är att man i Japan, som nyutexaminerad universitetsstuderande får räkna med att stå vid rulltrappan och säga artigt "välkommen till affären" under den första tiden på företaget. Hur länge minns jag inte, men jag minns tv-programmet som informerade mig om det. Som vore det igår.

Det är lite bra, att man liksom inte "hoppas förbi" på stegen, och tar så att säga rulltrappan upp i direktionsrummet.
En tredje sak, ja ja ja, jag vet att jag endast tänkte på två.
Tankar föds ju ideligen, så håll ut med mig...:-)...är att de på ett förnuftigt sätt tar till vara de äldre i samhället. Det är vi katastrofalt dåliga på i Sverige och kanske i den så kallade västvärlden. Ungdomar som kommer till arbetsplatsen i dagsläget tror att de 1. sett allt 2. vet allt 3. kan fixa allt. Nu, eller snarare, nyss...
Kan de fixa allt. Det är ju "enkelt".

Och tänk, i vissa fall tror jag också det är enkelt. En del företeelser på arbetet låter sig dock inte låta sig göras utan eftertanke, såväl på historien som på framtiden. Vi, äldre, har som uppgift att inte kväva deras entusiasm och iderikedom, de yngre har att respektera äldres erfarenhet. Vår erfarenhet som borde förresten påminna oss om att vi också en gång var orädda, entusiastiska och iderika. Alla har vi varit små, som Povel Ramel skaldade.

Vi ville rädda världen. En gång i tiden. Vi Ville det. Vägen dit var vi möjligen inte överrens om, men målet.

Det är nog dags att rädda världen nu, världen kan liksom inte bli räddare.

Värden som världen representerar håller nog sakta på att gå förlorade. Har länge tvivlat på domedagsprofeterna som talar om klimatet och hotet och gud vet vad. Han kanske förresten vet vad...

Ett sätt - att rädda världen - är att se världen. Kan man inte åka själv får man se den genom andras ögon. Genom ögon man litar på.

Ögon som inte filtrerar eller förändrar till det bättre eller sämre. Som inte stirrar blint på opinionssiffror, tittarsiffor eller tidningsupplagor.

Till minne av Anna Lindh

Jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte mig spåra ett darr på rösten när TV-reportern meddelade att minnesmärket i Nyköping vandaliserats.

Man frågar sig vad "folk" tänker på.

Duschkransdilemma

Aj aj aj, vad jag brände mig, tror inte det beror på att kranarna på maset är liksom fel, utan det beror på att tre veckors vistelse där varmt är åt "andra" hållet satt sina spår. Igår i duschen kom det varmt, för att inte säga hett.

Idag, nyss i kranen, kom det hett vatten på handsingen. Aj aj aj. Vänjer mig snart tror jag. I-landsproblem möjligen. Eller jo, det är det, det finns inte ens vatten på sina ställen.

Nostalgi - det är svårt det.

När man blir nostalgisk måste i alla fall jag alltid säga ett positivt förled, annars tror folk att man liksom saknar något. Eller tycker det "var bättre förr". Så är det inte, i vissa fall kanske det förhåller sig så men oftast inte alltid.

Igår kom jag hem från Frankrike, bland posten låg ett kuvert från en gammal kompis från Rättvik, vi spelade i samma storband. Han har hittat gamla svart-vita filmer som han fört över på DVD. Vilken nostalgiresa! Och vad bra det låter, av nittonåringarna, i snitt. Himla bra initiativ.

Vi spelar ett gäng Thad Jones-låtar, några alster med en kör, mest tjejjer i den. Den låter också bra.

Inspelat på Musik Vid Siljan 1976 i juli. Den DVDn kommer jag titta mycket på, och sonen är lik mig....så klart.

Rigmor Gustafsson - sommar i P1

Tänk att sitta i ett sommarprovence och lyssna på Rigmors sommarprogram, det är mys det. Tycker jag.

Och så börjar hon med Keith Jarreth, och vilken låt se'n. Den är underbar. I sin enkelhet. "My Song" tror jag den heter, eller så heter plattan så.

Det slår mig att det kommer en del giganter från Värmland, förutom Rigmor Gustafsson tänker jag närmast på Nils Landgren, trombonisten och sångaren.

Hennes kärlek till Stevie Wonder delar jag, hans senaste (får vi hoppas och inte sista) CD är underbart bra: Time 2 Love.

"Har du inte läst tidningarna...du har inte sett de här tre grabbarna..."

Alltså, ibland tar man sig för sin tenorpanna. Några individer från Motala klagar på att de inte visste om att konserten med långhårige pianisten Wells var inställd i söndags. Jag menar, till och med jag vet om det, och jag är inte ens intresserad av den långhårige pianistens konserter.

Okunskap kostar. Så är det. Själv är jag notoriskt nästan sjukligt kontrollerande när det gäller biljetter, datum och bokningar. Dubbelkollar inte ens, utan trippelkollar ibland. NÄR, VAR och HUR det ska åkas, varas och kommas.

Hon har något mer...än Julia Fordham

som ju gjorde låten först. Undrar vem hon är?

Men alltså, lyssnade på Julias variant, hennes altstämma går inte av för hackor. Det är en sak som klar.

Reprisdags, och ändå inte. Av dikt.

Det är dags för en slags repris. Den har inte stått på den här bloggen men på en annan av mina vänners.

Ska vi
  ta ett steg
från var sitt håll
  eller stå kvar i
    känslan
av att
      vara
nära

SMS-floden ville liksom inte avta.

Under gårdagen, då jag fyllde år, kom det SMS från Mallorca, Barcelona, Linköping, Stockholm och Dubrovnik. Himla fint.
Blev glad över alla SMS. Blev glad över alla som liksom bryr sig om att sända en hälsning på en födelsedag.

Blev mycket glad över men framförallt varm inombord av en middag som ordnades dagen före min födelsedag. Tarte au Citron på självaste födelsedagen borde alla citronälskare få.

Presenter? Ja, några, men inte många, vill inte ha många presenter. Har visserligen skrivit om dem nedan, men kan inte låta bli att utveckla lite till...så är det...

Tavla - Står redan hemma, den påminner om denna.
Kaffe - älskar kaffe ser redan fram emot att smaka det, tar en vecka dock.
Himla häftig kokbok av Lucullus - ser fram emot att slå upp alla franska ord som jag inte begriper. Eller inte slå upp dem och se hur maten blev...
En fin anteckningsbok inköpt på Glanum- har inte bestämt om det ska skrivas, ritas eller båda i den.
Godis - som jag såg skymta förbi på bandet i livsmedelsaffären...
En tavla med en ängel på - fådd av en ängel.
Blommor från någon eller några okända - av vem eller vilka får jag se när jag kommer hem. Spänd av förväntan.

Så var det firat.

Den dagen då alla liksom bävar, men jag bävade inte. Bestämde för sex-sju år sedan var den skulle firas. I Provence. Nu kom några vänner till firandet, mycket välkommet. Mycket mycket välkommet. Ficks gott kaffe, kärvänligt och fint tal från mycket god vän, mycket fin bok från goda vänner, likaledes fin notatbok, fin ängeltavla, god choklad runt kaffeböna, likaledes god choklad runt mandel. Fantastisk Bouef Bourgignon avåts, tillsammans med en Bourgogne.

Tidigare, för något år sedan, fick jag också fin tavla från sambo. Målad av samma målarinna som gav mig ängeltavlan.

Glad är jag.

Tillfreds.

Så, som jag fyllde år idag, skulle alla få chans, möjlighet och tillfälle att fylla år. I Provence, med familjen och nära vänner.

En liten bild om huruledes det är att vara tonåring.

Så tror jag det är, faktiskt. Sitter just nu och grunnar på om det sedan ändrar sig med tiden. Det gör väl det antar jag, men ändå inte på sitt sätt och eget lilla vis.

Frågetecknen blir i viss mån färre, men inte mindre. Alltså inte bara då om det som bilden antagligen vill illustrera, kärleken.

Illa valt namn förresten, millenie-trilogin

Varför heter den det?

Är det för att liksom framhålla det journalistiska? Eller är det för att framhålla mannen i historien. Jag tycker lika illa om båda anledningarna.

De tre böckerna om huvudsakligen Lisbeth Salander heter förstås, från och med nu, eller snarare nyss, salandertrilogin.

Millenietrilogin, förlåt, salandertrilogin som film

Missat helt att de funderar på att göra Stieg Larssons trilogi till filmer. Hoppas det blir en dansk variant, och inte bara Persbrandt och c/o. Inget fel på honom alltså, men undrar om inte en dansk produktion skulle göra det till en rysare av stora mått. Och en sevärd film.

De svenska filmerna på senaste tid är inte mycket att hänga i en julgran om man jämför. Eller ens ge bort i julklapp. Under surfningen kom i alla fall jag fram till att Lo Kauppi är given i den kvinnliga huvudrollen.

Det finns givetvis en hel drös unga kvinnor som kan spela rollen. Så klart, det finns däremot en del som troligen inte kan spela den. Och även här ska man leta utanför Sverige, det tror jag trilogin tjänar på.

Blomqvist - Mads Mikkelsen...exempelvis. Inte helt fel.

Med på bloggkartan - varför inte?

Tja, varför inte. Jag har placerat min blogg i Linköping på bloggkartan.se.

Vettvillingar, vad ska man göra med dem?

Alltså, jag har säkert sagt det förut men säger det igen, vad är det för FEL på folk. http://www.corren.se/archive/2007/7/23/jasmay6ijvvjzgn.xml. Flickan var i ett "hjälplöst tillstånd" då våldtäkten skedde. Jag är en väldigt fredlig människa, jag är i princip emot våld i alla dess former och förstår samtidigt att jag inte kan, eller snarare kunde göra, vapenfri tjänst. Klarar troligen inte att ge, på den tiden, rätt svar för att få vapenfri tjänst.

Om någon i min närhet drabbades av denne artonåring så skulle just sagde artonåring också drabbas av ett av mig tillfogat hjälplöst tillstånd. Samtidigt vet jag att jag inte skulle göra honom ett dyft om tillfälle gavs. Men artonåringar, och andra vettvillingar, ska veta att det finns män därute, som skulle bli jävligt förbannade. Och då vore det bra för artonåringar eller andra vettvillingar om polisen fick tag i dem först.

Fy fan vad vidrigt detta är, det berör mig VARJE gång jag läser om det, VARJE gång är det en tjej som blivit drabbad av en galning, en pojke som inte tänker, som inte bryr sig om en annan människa. Fy tusan.

Maktlös, så känner jag mig.

Om det är något som ska läras ut till uppväxande män så är det att värna människan, och speciellt kvinnorna. Inte för att kvinnor på något vis är ojämlika, utan för att det finns anabola stereotyp-typer därute som gör kvinnor illa. Det är hos männen och oss män som säger ifrån det bara måste börja.

Franska vanor och närkontakt

De kindpussas nästan jämt, i alla fall på caféet i Goult. Och annorstädes med, men inte så mycket i Gordes.Så klart, där är det endast turister.

Det är en handling som gör att man kommer väldigt nära, mycket närmare än det svenska nu så sällan förekommande handslaget. Men att kindpussas (i luften sker det förresten) gör att man kommer väldigt nära personen.

Ibland gör de bara det, inget annat. Som om det räckte.

Och tänk, jag tror det räcker. Vi borde i alla fall återinföra handslaget i Sverige.

En journalist från DN har följt Martin Lönnebo, förre biskopen i Linköping, denne underbare man som skriver så vackra böcker och föder nya tankar genom bara sitt sätt att vara. Journalisten har skrivit en bok, attans också att den troligen inte fanns att tillgå innan resan till Frankrike. Nå...det kommer fler tillfällen, antar jag.

Uppsalaprofessorer mer insiktfulla

Det synes mig som om uppsalaprofessorn har en mer sund inställning. "Jag arbetar inte på de regnfria dagarna". Så ska det låta. Så ska en slipsten dras. Så resonerar en människa som har koll på skillnaden mellan arbete och fritid. Nu fattas bara att han slänger sin klocka också...det gjorde jag för snart tjugo år sedan.

"Det blir svårt för den individ som sitter vid datorn med jobbmejl under semestern att kunna koppla över till vila." säger en psykolog vid Linköpings Universitet. Han är intervjuad av någon semestervikarie på Corren, antar jag.
Men jag har inga problem med det, att under semestern koppla över till vila. Får mig att tänka på att jag någon gång, någon enda gång i livet ska ringa in till jobbet och säga:

Ledsen, kommer inte idag, jag är för frisk för att arbeta. Jag friskanmäler mig.

Det vore något det!

Tror artikeln är rätt ute på ett sätt, och fel ute på ett annat. De som har svårt att vila, ska förstås kapa allt som har med arbetet att göra under semestern. Att skilja på vila och arbete är viktigt. Mycket viktigt, att säga "Nej" är också viktigt. "Nej, jag ska inte arbeta idag, trots att det är måndag och jag borde arbeta". Varför ska du inte arbeta då? Säger Luther som sitter på högra axeln. Och kräver och kräver.

"För att jag arbetade så mycket förra veckan" säger jag. Till Luther. På axeln.

Då blir han tyst. Prova!

Kikat på Le Tour de France idag! Hilma häftigt. Jäklar vad det gick...så klart, de är ju proffs. Lade några bilder på flickr.

Joucas är som vanligt. Goult är som vanligt, lite hippt, men inte så hippt som Gordes där en öl kostar 54 kronor. En Cola likaså, de tömmer alla eurosar i en hög på golvet på kvällen - tro mig - och firar. Juli månad. Tror inte de kan hålla dessa priser andra tider på året. Minns inte vad en öl kostade när vi var här en höst.

Lumiere är bäst. De är sunt nyfikna på oss när vi fikar där.

33 grader eller så. Men det är ju liksom lite meningen. Och det är vila man ska. Det ska man, och det gör man, till och med jag måste vänja mig vid att det är just det som ska göras.

Vila.

Dock, alltså, det är lättare när kvällen kommer, att vila. Att bara vara. Att kika på stjärnorna, de som ju finns hemma med men syns inte för det är inte mörkt.

Venus och himlen

Medan Venus sakta sänker sig mot den västra horisonten kommer de andra stjärnorna fram.

Nu ser jag Karlavagnens tre stjärnor som liksom inte är vagnen (kastrullens handtag skulle sonen säga) själv. Månen var inte närvarande när jag skrev detta.

Den var så ny så ny.

Un mas en Provence - inte dumt alls

Sitter på ett mas i Frankrike. Inte dumt. Solen har just gått ner, för någon halvtimme sedan. Ugglan sjunger, eller snarare låter lite. Det är stilla. Venus syns mot horisonten, och Jupiter syns mot den andra horisonten. Man glömmer bort rätt raskt att det är liksom mörkare ju längre söderut man kommer. Detta är långt söderut.

Vattnet i poolen är stilla, alldeles platt, väldigt platt, Xavier (huskatt i form och utseende som en tiger kika på flickr...) har druckit vatten ur poolen barnen, eller snarare ungdomarna tittar på Pistvakt, medhavd DVD-film på bilutflyttad DVD-spelare.

Barnfamiljen som bor i lägenheten intill har somnat, eller snarare lagt sig. Det är så när man inte har tonåringar, utan barn, då sover man vid tio. Minns det lite vagt...

Semestern började nästan för tre-fyra timmar sedan när jag tog en öl, en cappuchino på ett alldeles för dyrt ställe i amerikapopulära stället Gordes. Gamla hus där.

Men nu ska jag surfa till en körs webbplats, de är här i krokarna. Ska nog ta och lyssna på dem i veckan.

The Green Mile - slutet

Tittar på slutet på The Green Mile. Det roliga är att jag tittade på den tillsammans med dottern häromkvällen.

Och så liksom bara...tog det slut. TV3, det liksom bara...tog slut. Men vi konstaterade att det gjort just det. Och tänkte...ja ja...eller jag tänkte...ja, ja...

Vad dottern tänkte vet jag ju inte. Det är det som meningen. Liksom. Om en annan människa inte delar med sig av sina tankar så är de dolda.

José Carreras gör, så klart, ett diminuendo på det Bb som det står. Så klart. José. Man kan lita på honom.

Placido...lyssnar nu... Här.
Varmare...mycket...varmare...med det är ju en av de tre...grät redan på douce...jaha...men varför i hela friden är de så starka i rösten....förstår inte det...De är ju kära liksom...i Carmen.

Nu kommer enivrais...inget diminuendo. Det ska det vara. Det har jag bestämt.

Han verkar lite lite låg, men det beror nog på en skillnad på min inspelning på MP3 och denna. Men vilket diminuendo...på enivrais (berusar, blomman som mig berusar...det är diminuendo på ordet berusar, bara en sådan sak).

Den här kommer plåga min familj genom hela semestern. I olika skepnader. Tänk...om jag...nå...drämma till med en dröm. Det ska man. Irriterande att jag inte "upptäcker" den förrän nu. Men det har väl sina skäl likväl som själ.

La laaaaaaank, je oblies laaaaaaaaaaaank.

Rätt ska vara rätt - som kocken sa...

La fleur que tu m'avais jetée så klart. Heter den. Och inget annat. Det ser man ju, liksom om man tänker lite. Lite. Men det gör jag inte när jag lyssnar på den.

De sju underverken är på plats, så att säga, 100 miljoner röstade. På TV4 sitter Ernst B och Dick H och vid frukostbordet, inte soffan som sagt, och ondgör sig över valet. Ondgör sig över att det inte är "riktiga" underverk, att man borde sätta samman en expertpanel (det kan väl ändå bara svenskar komma på!) som ska "avgöra" vilka underverk som är...underverk.

100 miljoner...när jag gick i skolan var vi 4 miljarder på planeten, nu tror jag vi är 9 miljarder. Drygt var hundrade person har röstat alltså. Om jag räknar rätt. Kritiken är, om man ska tro Dick och Ernst, att det varit liksom uppvigling från länder, eller städer att folk ska rösta just det underverket.

Så är det. Face it. Om "de andra" (välj perspektiv, nord-syd, öst-väst, rik-fattig etc) röstar så är de fler. Face it. Många fler. Indierna är drygt 1 miljard, kineserna 1,4 miljarder. Face it.

Framröstningen är diskutabel, internet och telefon, hur många har det? En människa utan internet och telefon skulle antagligen anse det vara ett underverk att få en bostad. En människa utan bostad i Stockholm tycker antagligen samma sak. Visst, jag köper att vi ska liksom ha ett "arv", för den läskunniga delen av världens befolkning.

Galan igår engegerade 2 miljarder människor. Musiken - det är ett av världens sju underverk. Kanske det enda.

Nu vet jag poplåt. Eller låtar. Allt med Chicago, lyssnar på tvåan, ettan, ibland "Hard To Say I'm Sorry". Och så vidare. Chicago. Håller i alla tider. Alla tider.

Utmaningar - visst om de kommer från rätt håll :-)

OK. Den är tagen
Vad gjorde du kl 08 imorse?
Sov
Vad gjorde du för 15 min sedan?
Lyssnade på La fleur que tu me jete från Carmen
Det sista du sa högt?
Sa och sa...jag sjöng tillsammans med en okänd tenor utan text (i mitt fall) till
La Fleur...
Det senaste någon sa till dig?
Mummel - när jag drog täcket över en leende dotter som är lite sjuk.
Vad har du druckit idag?
En espresso, två koppar te, ett glas Retisina, ett glas rött vin
Vad var det senaste du åt?
Chauorce tror jag det stavas, Nä, det gör det inte! Den stavas Chaource har jag tagit reda på just. Men oavsett det så är det en vansinnigt god getost
Vad var det senaste du köpte?
Mat till landet.
Vad är det för färg på din ytterdörr?
Vet inte, orkar inte gå och titta. Hemma är den grön tror jag.
Vad är det för väder hos dig nu?
Molnigt, men det är det väder det är. Inget att yvas över.
Godaste glassmaken?
Äpple-kanel hos Bosses Glass i Linköping, tätt följt av Pistache i Lumiere, nära
där vi är på somrarna i Frankrike.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Ja
Sover du tungt?
Ja
Drömmer du mardrömmar?
Nej
Trivs du med ditt jobb?
Ja
Favoritklädsel?
Jeans, t-shirt i olika färger och en skjorta. Går alltid i det inser jag...
Favoritlåt just nu?
La Fleur que....ledsen...men så är det. Poplåt vete fan.
Vad ser du om du tittar till höger?
EN IKEA-stol, en kudde, fin, noterna till Carmen...La fleur..ja, ni vet...
Vad gör dig glad just nu?
Mina närmaste vänner och att sonen kommit in på gymnasielinjen han satte som förstahandsval.
Vad ska du göra härnäst?
Svara på frågan om jag är höger eller vänsterhänt
Höger el vänsterhänt?
Ambidextrous - alltså bra på båda. Spelar kort vänsterhänt, skriver högerhänt, spelar gitarr (hjälpligt och inte alls publikt) vänsterhänt, skalar potatis vänsterhänt, tror jag, eller så gör jag inte det. Allt kommer sig av en tidig skada, då jag fick lov att använda vänsterhanden mer.
Humör just nu?
Mycket gott, i balans, stabilt.
Favoritgodis?
Mörk choklad, tillsammans med espresso, helst.
Kläder just nu?
Landetbrallor och reklamtröja (det står Microsoft på den)
Sommarplaner?
Ja, vi ska hit. Ingen kör-resa, dock besök av goda vänner. Vila. Landet. Fika lite mer på stan. Det VAR längesedan jag gjorde det faktiskt. Alltså så där "ledigt" fikade.
Hur många kuddar sover du med?
En, alldeles för ihopknycklad. Borde ha två, hos mamma får jag alltid två.
Spelar du något instrument?
Ja, trumpet
Morgon eller nattmänniska?
Natt , fast b-människa som omtyckt pekade på
Vad är viktigast för dig?
Oj, vill svara mig själv, men det låter så egoistiskt. Men jag svara det, det andra som är viktigt följer liksom av det. Hur jag mår. Så livet är viktigast för mig. Så är det. Livet. I vid bemärkelse. Och hos alla.
Är du kittlig?
Så ini bänken. Slår vilt omkring mig om någon kittlas.
Snarkar du?
Ja
Äckligaste insekten?
Vet inte faktiskt. Får fundera... fästing ligger bra till
Stökigt el välstädat?
Det beror på, det ska inte vara skitigt, när som helst ska någon kunna knacka på och säga hej. Och jag ska kunna säga "kom in".
Längtar du mest efter just nu?
Lugn och ro

Lyssnar nu, för andra, men inte för sista på La fleur que tu me vais jete, alltså blomman ni kastade på (eller till kanske) mig. Det är Du på franska, lägg märke till det. Det är från Carmen. Varför lyssnar jag på den? Därför...att jag tar sånglektion, den variant jag har är sänkt en ters.

Det som jag tycker genast är att Bizet ansåg att textraden (som översatt) lyder "I ljuva band fäst utav dig" ska vara i nyansen ppp (förbaskat svagt alltså) sjungs på den inspelning jag har i ett ff (starkt, på gränsen till förbaskat starkt). På tonen b, eller möjligen h. Liksom...

Men hallå!

Hur ljuvt är ett band i ff? Inte alls ljuvt, det är snarare en snara.

Bönan, caféet i Lund byter ägare och namn

Piccolo heter Bönan numera. Fiket mitt emot Centralstationen i Lund. De säljer glass också, dock inte idag, det spöregnar. Lika bra ställe, nya kaffebönor tror jag. De är goda.

Ny ägare så klart, det ska dessutom byggas om lärde jag mig idag. Tog ett tidigare tåg idag för att just kunna bida min tid här, njuta just mitt lilla otium. Bara lite. Blöt som tusan, om benen.

Tågen pussade varandra på Helsingborgs Centralstation, alltså det var så här: Det var för få vagnar för resenärernas antal, så det kom två vagnar. Då pussades tågen liksom och kopplade ihop sig alldeles själva. Ingen smutsig man som hoppade kring med mystiska kedjor, styr-och-pys-grejjor utan de liksom körde mot varandra. Med gummiringarna runt tågkroppen.

Det var lite sött. Faktiskt.

Cyndee Peters var på tåget igår. Trevligt, spelat i ett storband en gång när hon var med och sjöng. Det var nog tusan 25 år sedan. "Everything must change" sjöng hon då. Bra låt, sa' Cyndee. Hon var på väg till en CD-inspelning, några har gjort låtar till hennes texter. Kommer ut på en CD i höst antar jag.

Det fanns en till människa med på tåget jag känner igen, men kan inte pressa fram hans namn. Tror det är han som har gitarrlektion i filmen om "Eva och Adam".

Tänk vad lätt det är, när man gör rätt.
Tänk vad svårt det blir om man vandrar fel.

"Följ din egen väg, alla andra bär vilse". Så säger Jörgen. Bra sagt.

Idag följde jag min väg. Hade lite ont i magen för att åka till Helsingborg, mest för att
dottern hade feber inatt. Lämnar inte en dotter vind för våg.
Inte bara så där liksom. Inte om jag har ont i magen när jag sitter i beslutet så att säga.

"Mitt hjärta säger att jag inte ska åka" sade jag till dottern.

Då åker man inte heller. Då stannar man hemma, ett tag, för att se att det är på spåret. Så att hjärtat blir nöjt. Båda.

Alltså, Pasta quattro fromaggi är god. Ta vilka fyra som helst, i mitt fall blev det en trio. Orkade inte ta fram fler. Lite övervikt av getostar denna gång. Men men.

Det finns värre saker än att ta fel ost.

När jag var 13-15 år och bodde i Rättvik, så tänkte jag inte mycket på texter. Nästan inte alls, de var liksom bara något som "fanns" som komplement till den underbara musiken. När fan blir gammal läser man texter. Och lyssnar på dem, vad de innebär, och innebar.
Chicagos gamla slagdänga vid sidan av 25 or 6 to 4, den förresten troligen skriven en sen natt när klockan var 25 minuter eller 26 minuter i fyra.

Men men, slagdänga, i alla fall i Rättvik, i alla fall hos oss
chicago-influerade musiker. Förresten, gör just nu pasta, al dente, al dente
fanns inte på sjuttiotalet, ja, alltså i italien fanns det säkert. Så
klart.
Men i Rättvik var pastan (som den förresten inte hette
heller) ihjälkokad. Faktiskt. Det blir min snart med om
jag inte tar av den...

Simpel text, men liksom ändå, Chicago var ju som de var, och är. "Tycker den
är bra, ja' "

Wake up sunshine
let me feel your warm sun light on me.

Night was long and night was cold
but today we are one day older.

Onekligen. Och solen skiner. Idag med, ibland skymd av moln. Apropå moln...just det ja, det var Det jag skulle fundera på. Pratade med vännen Mats om just detta sociologiska fenomen jag var med om på rälsen.

Chicago igen, vissa delar sitter i ventilfingrarna. Det bara kommer. Liksom. Skönt att veta att man (fortfarande) kan.