13 år sedan Kaj Lindman gick bort

Minns fortfarande hans siluett när han stod vid receptionsdisken och småpratade med personalen. På Fridtunaskolan. Vi såg rätt in i receptionen genom rutan från vår bostad. Det var något speciellt med Kaj. Hade ett blogginlägg om hans bortgång, men även en text som jag inte tror publicerades någonstans.

Skrev detta för tretton år sedan:

Tomt. Fruktansvärt tomt. Saknaden efter Kaj Lindmans är stor, Kajs hastiga bortgång  måndagsmorgonen den 9 december 2002 sätter djupa avtryck. Sonen minns Kaj när de tillsammans flyttade möbler till en skola för de som ”inte är som vi andra”. Kaj och sonen hade en relation som gjorde mig fridsam i sinnet. Jag själv minns samtalet om FN-tjänstgöring vi hade för ett par veckor sedan, på Kajs självklara vis spred han kunskap om tjänstgöringen som sådan och livets villkor i största allmänhet.

Kaj var allt-i-allo på enheten där han arbetade. Kaj hade alltid tid, han fanns alltid till hands för dem som sökte upp honom. En pratstund med Kaj och man levde den stundande dagen lättare i sinnet, hans livserfarenhet och glädje över att leva spred han till föräldrar, arbetskamrater och sist men absolut inte minst, barnen. Kaj hade alltid något på gång, som gagnade barnen, skolan eller samhället, han var dessutom en lika välbehövlig som underbar  förebild för alla barn i skolorna på T1/Stolplyckan-området.

Vi kommer för alltid att minnas dig och ljuset du spred under den alltför korta tid du vandrade på jorden.

Våra tankar går till hans familj under stundande jul- och nyårshelg.

Vila i frid, Kaj.

Ledig, lite.

Tid för tankeverksamhet, så att säga. Just nu på Café Pascal. 

Lunchrusningen verkar vara över och stället är delvis ockuperat av barnvagnar och arbetande människor.  De senare stör mycket mindre än de förra...just nu är det väl i och för sig barnet som, vad det lider, ska sova i vagnen som gallskriker vid olika underliga tillfällen. Det skär i öronen. Utan reaktion från vårdnadshavarinnan. Mamman, gissar jag. Lite lite märkigt.

Det är det.

Men i skuggan av Trumps tramp och klimathot är det ju inget att yvas över.

På något sätt.

Den sjungande lantbrevbäraren har slutat sjunga på jorden

Otaliga är de gånger jag och Kennet Olsson sjungit Gärdebylåten i mikrofonen ofta på begäran, längst fram i bussen under Bertil Spåmans kör och orkesters resor genom Sverige. Alla verser. Unisont.

Men mästaren själv är i särklass, och nu finns han inte mer på jorden. Minns när han tog sig an Bridge Over Troubled Waters pianokomp till Anders Soldh. Som sjöng. Evert bemästrade det kompet också.

Minns Evert som en glad människa som inte gjorde någon illa. Som dessutom spred sin glädje till alla han mötte, ung som gammal. Nu var det otroligt längesedan jag såg honom, men hans ljusa minne lever i mig.

Vila i frid Evert. Jag lyssnar till dig och Gärdebylåten en gång extra idag. Den finns ju tack och lov på Youtube. Mina tankar går också till sonen Mikael.

En historia att bära med sig

Vår körledare i Linköpings Domkyrka slutade nyligen. Vi fick oss till livs en hel del historier om musicerande och om livet. En av mina favoriter som berättades under en av de sista repetitionerna var historien om violinisten.

Violinistens vän förundrades över att hen höll på med det där gnisslet och gnället. Det bara gnisslar ju bara, varför ägnar du dig åt det?

Violinisten svarade: Gnisslet jag hör är när himlens portar öppnar sig, gnisslet du hör är när de stängs.

Tårar

Lärde mig av en klok man en gång att det finns ljusa tårar. Blev lite förvirrad för i min ungdom (runt 1973 så där) läste jag en bok om yoga - innan det blev så där populärt som det är nu - i boken stod det skrivet att tårar liksom inte var bra.

För själen, är inte så säker på det. Jag fortsatte ju också att släppa ut mina tårar.

En annan god vän lärde mig - när jag satt i hanses (ja, Bertil din) fåtölj på Ryds Allé 15 och grät - att jag renade mig då. Då, på den tiden som en svamp tog upp andras sorg och spolade ut den. För jag själv var liksom inte ledsen. Nu är tårarna inte av den karaktären. Det var då det. Nu kommer tårar när jag lyssnar på vissa ackordsförflyttningar i musik, oavsett vilken musikform det är så kommer de. Tårarna.

Sture - allas vår Sture - tittade ner på mig då och då under repetitioner med Ad Libitum och sa "är det vackert Lasse"...då satt jag på golvet ihopkrupen och hulkade. Underbare Sture. Han förstår och förstod. Han lärde mig förstå.

Några ställen som dyker upp på en gång är sista versen på En vänlig grönskas, slutet på Uno Sandéns underbar Sommarpsalm, sista koralen - får man väl kalla den - i slutet på Karl Jenkinks The Armed Man. I den underbara gruppen Chicagos olika låtar kommer de också, men inte så ofta nuförtiden. Koppången kämpade jag mig igenom med alltmer suddiga noter under en prima vista-läsning i Skänninge under Fredriks ledning. Molly Telemans Som en våg.

Lara Fabian får mig på fall då och då, i Broken Vow eller Love By Grace. Underbara River med Joni Michell. Lina Nyberg i Here, There and Everywhere. Det finns en timbre i vissa röster som slår an något, Eva Cassidy har en sådan röst.

Jan Allans trumpet i Rolf Billberg In Memoriam, Nils Lindbergs underbara stycke till en bortgången nära vän.

En norrman vars namn jag glömt...Jonas Holmberg då och då vad han än gör, Helen Sjöholm vad hon än gör...Sist men inte minst For Good med Idina Menzel och Kristin Chenoweth, från Wizard. Nu, när jag skriver detta sjunger Anne Hathaway I dreamed a dream. Den scenen tittade jag på flera flera gånger. Hon gör den bäst. Och i sammanhanget får den en annan betydelse. Moulin Rouge...jag slutar nu...

Men nu har jag gjort det jag länge tänkt göra. Ställa samman en lista på dem, för att se om det är något i dem som är lika samma. För det kanske är det. Är det inte det finns många strängar i min gråtlåda som slås an. Lider inte av det. Absolut inte. Det fanns en tid när jag funderade över det. Slutat med det.

Först nu, igår, blev jag varse den här dikten av Bo Setterlind. Som är skriven till sådana som mig...vi är några stycken. :-)
Anders Paulsson har tonsatt den, och vi ska sjunga den i februari. Ser fram emot det.

Räds ej att gråta broder,
Själen behöver det.
Gråten ger livet lyster,
som det ej annars får,
Trötta ögon blir klara,
Sorgen får regnbågens glans
Fromt vågar hjärtat svara,
Saknaden skimra förmår.

Syster, av livet sviken,
räds ej att fälla en tår.
Omärkligt hör till musiken
också en ström av år.
Du som känner dig dyster,
tänk dig att mörkret förgår.
Räds ej att gråta, syster,
stjärnor bland tårarna står.

En smiley löser inte alltid allt...

Noterat att om vissa inlägg får mothugg från personer som man inte träffat i verkliga livet så tror personen att flera inlägg på samma tema med lite smileys efteråt så löses det ursprungliga fadäsinlägget.

Så icke.

Mellan personer som träffat varandra under ganska lång tid vill jag påstå, löser man saker och ting med en :-) Eller en ;-) i sociala medier eller SMS men inte mellan personer som aldrig träffats.

Vill jag påstå.

Men jag har haft fel förut.

Snart kommer den där timmen igen

Som vi får extra. Corren kanske gör en ny runda med frågor om vad man ska göra den timmen. Då, för massor med år sedan hade jag den timmen i Lund. Och underbara Bönan fanns kvar, det fiket finns inte längre som komplement till Espresso House alldeles intill. Nu något kikärts- och hummusälskande ställe. Har svår för kikärter, vet inte varför. Det bara är så.

Vad värre är...boklådan lite längre bort finns inte heller längre, vad som finns där vet jag inte. För jag passerar inte Lund längre varje vecka. Hann alltid av och ta en espresso-kopp på Bönan. Oavsett hur "lite" tid det fanns att tillgå.

Borde åka till Lund och titta vad det blivit av den forna boklådan.

Märkligt hur en del människor berör en, direkt

Jag träffade honom många gånger, men mötte honom bara en gång. Det var utanför Domkyrkan i Linköping, han hade dottern och två söner med sig med vill jag minnas. Vi satt ett tag och samtalade på bänken. Om lite allt möjligt, om vad minns jag faktiskt inte.

Men jag minns känslan.

Känslan av ömhet och värme. Ett nästan obotligt intresse för människor och glädjen samt en enorm innerlig glädjen över barnen. Och själva livet misstänker jag. Vissa människor berör en direkt, de är människor ända in i själ och hjärta. Så var Pontus.

Det känns konstigt att han inte finns mer för jag saknar honom trots att jag inte riktigt mötte honom. Jag var liksom inte klar med att möta honom. Och kan inte alls påstå att jag kände honom. Men på något underligt vis så gjorde jag det ändå. För saknad är han, i mitt fall saknar jag framtida möten med honom.

Vila i frid Pontus.

Det lägger sig liksom aldrig känns det som...

Och det är nog som det ska vara. Det som inte lägger sig är tanken att ringa, mamma och eller pappa, inte för att berätta något särskilt. Utan bara för att höra hur de har det. Sedan kommer hjärnan på och överraskas nästan av det, de finns inte på jorden mer. De har slutat dansa här.

Men hjärtat vill liksom inte fatta det på något vis, hjärtat vill ringa och höra "hur det är". Oftast händer detta när jag är ute och åker bil någonstans; det var ju då jag brukade ringa till mamma. Hon svarade alltid. Alltid, och undrade vart jag var på väg "nu då". Sedan sade hon att jag inte skulle prata i telefon när jag körde, men fortsatte ändå att prata med mig :-)

Ja ja.

Det är väl som det är. Det lägger sig aldrig. Och som det står i Olle Adolphssons visa: så länge någon minns en så finns man kvar. Mamma och pappa kommer att finnas kvar länge.

Det var Somewhere out there minns jag.

Vi hade en konsert, kan ha varit något slags jubileum. PA Sjöberg, Ad Libitums grundare och ledare, ledde oss som vanligt. Plötsligt, inför fullsatt Konsert och Kongress i Linköping, säger han "jag har en överraskning till kören".

Plockar upp nya noter och delar ut till kören. Där och då. För första gången. Vi hade inte repat detta som många trodde i publiken efter konserten. Det skedde där och då. Han delade ut noter. Och vi fixade det. Vi hade ju lärt oss hans tonspråk, ett underbart tonspråk med lite  klurigheter men dessa hade vi nu i våra röster och hjärtan.

Det händer att jag saknar honom väldigt mycket. Han, som så många andra, slets bort från denna vår dans på jorden alltför tidigt.

Kram på dig PA.

En bild av krigets fasor

Det är något med den där gröna flytvästen på Nour, fyra år, som berör mig.
Långt långt in i hjärtat dit nästan inget annat når.
Västen finns att beskåda.

Ansiktet på mannen som flytt från krigets Syrien är så intagande att det dröjde länge länge innan jag ser de två lite större barnen under hans vänstra arm.

Västen ser jag efter ett tag då blicken sliter sig från det plågade ansiktet på mannen.

Det är något med den där gröna flytvästen.

Och lilla armen runt pappas hals.

Vart är vi på väg...

Så inleddes en predikan för några söndagar sedan. Man kan verkligen fråga sig vart vi är på väg. Samhället, i stort och smått.

Det sker överfall på ljusa dagen i tidigare så lugna Linköping. Kvinnor som motionerar i spår i skogen i diverse städer i vårt avlånga land våldtas av svinaktiga män. Flyktingar kvävs i lastbilar på väg mot friheten eller i överfulla och låsta lastutrymmen på båtar i Medelhavet.








IS får härja fritt i Syrien, troligen beroende på att det inte finns något av värde där för det stora landet i väster.  Så de får demolera världsarvsminnen utan att någon ens lyfter på en slangbella. I samma land mördas dagligen ofattbara mängder människor.

Tokyo kanske inte finns om 100 år läste jag nyss i en rubrik i en av de stora dagstidningarna (inte kvällspressen alltså, de läser jag inte) och det kan ju faktiskt bli så.

Moder jord skriker. Rakt ut.

Snart gör jag det också.

Dagen närmar sig...

Dagen närmar sig, den där scenen i en Beck-film med Gösta Ekman. Tror den heter "Brandbilen som försvann". Är inte säker, men tror det. Att den heter så.

I filmen - som jag inte vet riktigt vad den heter - flyttar Becks dotter hemifrån. Beck går omkring i lägenheten. Tyst.

Inget sägs.

Inget händer egentligen. Inget alls.

Och ändå förstår man. Vad som händer i huvudet på Beck. Tack vare Gösta Ekman. Man förstår och jag minns när jag såg scenen att jag tänkte...någon gång i framtiden är jag där själv.

Dagen närmar sig...

Inga utsikter att lyckas utan insikter...

Det handlar inte “bara om ett parkeringshus” Elias Aguirre. Parkeringshuset ska inte bli ”bara” fyra våningar högt.
SFV har lagt sig i ’siktlinjer’ – vilket hemskt ord förresten – i förhållande till Linköpings Domkyrka, ett kulturarv och en siktpunkt i Linköping.

Samhällsbyggnadsnämnden har kört i diket flera gånger senaste tiden, senaste debaclet om Prisos vara eller inte vara visar på att

nämnden inte är vare sig mogna eller tillräckligt kunniga för sin uppgift. Priso ska så klart vara kvar där det är. De som bor i området, en hög andel

äldre människor, behöver en affär att handla sina dagligvaror. Vi som inte bor i området behöver en icke-kedjeansluten affär att handla i.

Det synes mig som att samhällsbyggnad är en alldeles för allvarlig sak för att hanteras av samhällsbyggnadsnämnden. Dess ordförande

saknar uppenbarligen de insikter som krävs för att varsamt bygga vår stad för framtiden.

Väntar gärna till måndag

Ledaren i Corren idag, lördagen den 25/7, tar upp den eviga frågan bland oss “vuxna”, alltså den att Systembolaget ska läggas ner.

Inget kan vara mer fel. Systembolaget står för en bredd i sortimentet och en kvalité som borgar för prisvärda viner, ett brett

ölsortiment under tider som vi ”vuxna” kan planera våra inköp.

Har aldrig sett varesig tidigare eller nuvarande - utökade faktiskt sedan några år – öppettider som något

hinder för familjens inköp av alkoholhaltiga drycker. Ledarskribenten har dessutom missat den underbara

reklamen med en amerikansk marknadskramande människa som vandrar runt på ett tänkt Systembolag

och kommer med råd och dåd. De avfärdas vänligt av personalen på Systembolaget.

Reklamen avslutas med en skylt som upplyser om hur många liv Systembolagets sätt att sälja

alkohol räddar: 2000 personer.

Personligen finner jag ingen anledning att tvivla på den siffran.

Ett av råden som den amerikanske marknadsmänniskan kommer med är att begränsa utbudet. Det är exakt det – med möjligen

något undantag i de högre prisklasserna på viner  - som skulle inträffa. Dessutom skulle en hela renat, en Carlsberg och

Vino Tino kosta väsentligt mer i vissa delar av landet än andra. Prisbilden skulle peka åt olika håll – troligen uppåt från

dagens priser – i de olika livsmedelsaffärer som då skulle sälja alkoholhaltiga drycker.

De som har oförmågan att planera sina inköp av alkoholhaltiga drycker torde kunna införskaffa denna kunskap på lämpligt sätt.

Monopolet i sin nuvarande utformning borgar för kvalité, tillser att det är exakt samma pris på

en hela renat i Malmö som i Kiruna. Dessutom räddas liv.  Som konsument och medborgare ser jag faktiskt bara fördelar

med ett sådant upplägg.

Hur man tar sig in på RiL en sen kväll

Det är som sagt preskiberat nu misstänker jag denna min inbrytning som jag fortfarande inte förstår hur den skedde.

Det var 1992, i oktober. Dottern var precis född, låg ett tag på neonatalen - hon vägde 1840 gram - men det var liksom ingen fara med henne. De ville bara ha lite koll på att allt var som det skulle. Det var det.

Personalen där på avdelningen sade att om det kommer någon mjölk från mamma Lotta så vill vi ha den, om det så bara går att att få upp lite lite i en pipett.

Jag satt hemma på kvällen troligen den 3:e eller 4:e oktober, drack lite vin, sonen snart 2 år, låg och sov uppe i lägenheten. Så ringer telefonen och en snyftande Lotta fanns i andra änden:

Jag har fått ur mig lite lite mjölk men sköterskan här på avdelningen jag ligger sa "Det var bra, nu börjar det komma igång". "Jamen jamen" snyftade Lotta, "den ska till neonatalen, de vill ha den mjölken.". "Nej, det behövs inte, vi provar igen i morgon" sa sköterskan...

Vad gör en pappa då?

Mindes "om man får upp det i en pipett vill vi ha den". Sagt och gjort. Snabba beslut. Två glas vin, sovande son. Hur ska jag komma in på sjukhuset vid den här tiden? Klockan var typ 22:00 eller så. Allt är ju stängt!

Tar mig till RiL - som det faktiskt hette då, Regionsjukhuset i Linköping - och hittar en väg till avdelningen där mammorna låg. Förstår fortfarande inte hur jag kom in. Men jag kom in genom alla dörrar, minns att jag gick en underligt (spiral?)trappa upp till avdelningen. Får tag i mjölken som var alldeles alldeles gul och fet, det var kanske 1-2 ml. Inte mer.

Sedan beger jag mig till neonatalen. De på neonatalen tog tacksamt emot de dyrbara dropparna. När jag sa till dem att sköterskan på avdelningen inte tyckte det var idé att skicka den till neonatalen fick hon något svart i ögonen...

Dagen efter var sköterskan på Lottas avdelning lite vänligare än vanligt. Misstänker starkt att hon fått veta om att neonataler behöver sin mjölk "om vi så får upp den i en pipett".

Hur gör man egentligen persiljestuvad potatis?

• Scharlottenlök, tog tre
• Potatis, tog ett gäng
• Aningen mjöl
• Svartpeppar och salt
• Socker. Lite. Jo! Det behövs.
• Grädde, lite så där lagom
• Mjölk
• Persilja så klart

Koka potatisen i lite saltat vatten (ha inte i saltet när det kokar upp, det tar längre tid då) men låt den inte bli riktigt klar. Skiva den så klart i roliga bitar så går det fortare.

Hacka löken. salta lite och peppra. Svetta den lite i en kastrull med rapsolja.

Låt potatisen svetta med lite.
Salta lite och peppra. Rör försiktigt.

På med lite mjöl. Smärtar att göra så...gillar egentligen inte det...men ha på lite.

Vispgrädde - så klart - och mjölkdags - spelar ingen roll i princip vilken mjölk. Socker. Lite.
Ta lite som du tycker när det gäller grädde-mjölk, alltså 50-50 eller 30-70, men troligen mindre grädde än mjölk (inte om det är lättmjölk då får man ju liksom kompensera...:-).

Låt koka tills det blir en bra stuns på stuvningen. Rör då och då. Mjölkmat ska koka på ... just det ... låg värme. Så...sjuda snarare då. Okey då.

Nu är det dags att dutta i lite av isterbandsskyn från stekpannan där de steks - för du har ju isterband till liksom... - i stuvningen.
Smaka! Komplettera med någon krydda.

I med hackad persilja.

Pappa! Pappa! Vänd pannkakan i luften!

Gör det!

Ropen klingade på Rättviksbaren någon gång från min 10-åriga strupe. Jag hade säkerligen ätit bräckt skinka med stekt potatis och ägg. Det gjorde alltid mamma åt mig om det inte fanns något i alla grytor som jag ville ha. Som jag ville ha, skäms vid tanken. Men bär ingen skuld för den.

Vänd den i luften! Pappa!

Han log.

Jag tittade, jag minns inte om han lyckades, det är inte viktigt. Minns att han provade flera gånger, och häri ligger väl en fingervisning om att han inte lyckades första gången. Men han lyckades några gånger. Fler än en.

Men jag minns, som igår, hur vi skrattade.

Var redan publicerad...men hittade den inte...:-) Och nu råkade jag kanske radera den...så här kommer den igen.
Den här dagen för fyra år sedan begravdes pappa Henry.

Engelbert Humperdinck... och Eddie Izzard.

Engelbert Humperdinck...

Vad fanns på listan, undrar ju Eddie Izzard...han hade velat vara en fluga på väggen. När de valde namn. För namnet var tydligen problem, han sålde inga skivor.

1. Zingelbert Bembledack
2. Jingybert Dangleband
3. Zanglebirt Bingledack
4. Winglebirt Humptyback
5. Slot ben-Wallah
6. Cringlebirt Fistlebars
7. Steevebunds brmtrtmr
8. Engelbert Humperdinck
9. Winglebert Wingledank

"Go back one..."...

Det är fullständigt underbart av Eddie Izzard. Det är det.

Våning 7 är ibland våning 8

PLAN 9

TEC DATORER

Nisses handelsbod AB

PLAN 8

Sigma

PLAN 7

Assistera

Företaget AB

PLAN 6

Så står det i hissen där jag arbetar.
Visste att min hissmedresenär skulle till just Sigma, på våning 8, hade hört det innan vi klev in. Min hissmedresenär var asiat, från Kina gissar jag. Men vet inte. Men asiat.

Han tryckte resolut på den hissknapp dit Sigma hörde enligt hans sätt att se det. 7.

Aha! Tänkte jag. Han läser ju inte som vi läser!
Började fundera på hur hissskyltarna ser ut i Kina... Någon gång kanske jag kan studera det.

Vi får hoppas det är på detta vis...

"Symboler har troligtvis ingen avgörande betydelse för hur ett universitets varumärkes uppfattas."

Detta står att läsa i slutet av en utmärkt uppsats som jag visserligen endast skummat. Den finns att läsa på http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=3&cad=rja&uact=8&ved=0CC4QFjAC&url=http%3A%2F%2Fwww.diva-portal.se%2Fsmash%2Fget%2Fdiva2%3A290891%2FFULLTEXT01.pdf&ei=vTVfVc6TF4HPsgHi7YGYCg&usg=AFQjCNGULKxLJt33m1o83FBnRxRjyse8Gw&sig2=w5-cMrYjcLKsl8XEbKC8sw denna sida...lite lång länk men...men...
 

Vad sjutton är det med "En vanlig grönsak" som den kallas i körkretsar.

Alltså "En vänlig grönskas rika dränkt"

Text: Carl David af Wirsén

1.
En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

2.
Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa.
Ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3.
Men du, o Gud som gör vår Jord
så skön i sommarns stunder:
Giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver,
blott Herrens ord förbliver.

4.
Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5.
Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.

 

Det går att sjunga den. Till vers tre börjar. Då kommer tårarna. Som tur är sjunger de flesta körer inte fler verser. Testade just. Det kommer än mer tårar vid slutet av vers fyra.

Och slutet på vers fem.

Varför undrar jag. Eller så slutar jag att undra.

Det finns en till som är likadan, det är Uno Sandéns Sommarpsalm.

 

Kan det vara så att den påminner oss om livet och döden? Och dessa strängar vibrerar samtidigt när man sjunger den, eller lyssnar på den.

 

Anso..kan om tja..nst som o..verkreativ utvecklare hos er

Hej_.

Jag heter Lars Sjo..stro..m och har gaott på ll.u, gl.ck ut nu l. vaoras pao ll.nl.en som heter
programmerl.ng fo..r webben.

Mycket l.ntresserad av ansta..llnl.ng hos er.

Ho:r av er_._._.


Ha..lsningar Lars Sjo..stro..m