Vad sjutton är det med "En vanlig grönsak" som den kallas i körkretsar.

Alltså "En vänlig grönskas rika dränkt"

Text: Carl David af Wirsén

1.
En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

2.
Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa.
Ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3.
Men du, o Gud som gör vår Jord
så skön i sommarns stunder:
Giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver,
blott Herrens ord förbliver.

4.
Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5.
Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.

 

Det går att sjunga den. Till vers tre börjar. Då kommer tårarna. Som tur är sjunger de flesta körer inte fler verser. Testade just. Det kommer än mer tårar vid slutet av vers fyra.

Och slutet på vers fem.

Varför undrar jag. Eller så slutar jag att undra.

Det finns en till som är likadan, det är Uno Sandéns Sommarpsalm.

 

Kan det vara så att den påminner oss om livet och döden? Och dessa strängar vibrerar samtidigt när man sjunger den, eller lyssnar på den.