Anso..kan om tja..nst som o..verkreativ utvecklare hos er

Hej_.

Jag heter Lars Sjo..stro..m och har gaott på ll.u, gl.ck ut nu l. vaoras pao ll.nl.en som heter
programmerl.ng fo..r webben.

Mycket l.ntresserad av ansta..llnl.ng hos er.

Ho:r av er_._._.


Ha..lsningar Lars Sjo..stro..m

Kunde inte hejda mig i bilen idag...

• Människor och tro - ett program om religion.
• Människor och tjo - ett program för de som gillar dans.
• Människor och sto - för oss hästintresserade.
• Människor och bro - för öresundspasserande.
• Människor och sno - ett program för inbrottstjuvar.
• Människor och sko - ett program för skointresserade.
• Människor och ko - ett program för lantarbetaren.
• Människor och ho - ett program för tvättarbetaren.
• Människor och bo - ett program om bostadsmarknaden.
• Människor och Fo - ett program för teaterintressade.
• Människor och lo - ett program för naturintresserade.
• Människor och ro - ett program för mindfullness.
• Människor och so - ett program för grisuppfödare.
• Människor och klo - ett program för katt- och hundälskare.
• Människor och sofo - ett program för oss söder om Folkungagatan.
• Människor och mo - ett program för tallodlare. (Tack Juha :-)
• Människor och no -- om japansk teater. (Juha igen)
• Människor och foo - om programmeringssyntax. (Tack Niklas :-)
• Människor och pro - ett program om golfare.(Tack Andreas :-)

  
  
• Människor och zoo - ett program om Kolmården.(Tack Andreas :-)
• Människor och gro - ett program för trädgårdsintresserade.(Tack Andreas :-)
• Människor och glo - ett program om fluktare.(Tack Andreas :-)
• Människor och gno - ett program om städare.(Tack Andreas :-)

Korsordet är tillbaka :-)

Ibland måste man göra om och göra rätt... Korsordet som försvann och kom tillbaka på allmän - bland andra min - begäran. Inte bara det, det korsord som nu finns i Paus-delen på Corren på lördagar liknar alltmer det korsord som fanns där tidigare.

Orden, som man hade tre alternativ att gissa på, har också kommit tillbaka...de saknade jag också. Så nu är vi tillbaka på ruta ett. Undrar stillsamt varför man gjorde om överhuvudtaget. Helidiotiskt.

Dåligt undersökt vad vi, läsare och lösare, ville ha. Eller rättare sagt, inte undersökt alls. Bara bestämt på något redaktionsmöte.

Så där. Det var det. Vi gör om Paus-delen. Bort med korsordet, och de här orden vad fan ä dä? De är för svåra, ingen gör detta tror vi.

Så var det nu inte. Korsordet var mäkta populärt. Orden likaså.

Man gjorde om, man gjorde rätt. Frågan uppstår då varför i hela friden gjorde man om från början?

Intervju eller audition det är inte frågan. Som jag ser det...

Alltså jag vet inte jag...sett annonser på stan.

Om att man anställer folk. Och då blir man kallad på audition... under mina fyrtio år som konsult har jag stött på människor, fantastiskt kunniga människor som aldrig aldrig gått på en så kallade audition.

Är det en idol-kultur, och en utröstande Robinson-kultur vi går in i?
Snart kommer väl en intervjuform som heter Paradise Hotell: Man slänger in alla kandidaterna på ett hotell och studerar hur det interagerar och anställer de som...ja...de som vad då?

De flesta arbetsuppgifterna saknar en scen.
När arbetsuppgifterna är klara fås inga applåder.

De flesta arbetsuppgifterna är inte extroverta, de är faktiskt ett malande på kammaren, eller i cubiclen, eller i kontorslandskapet.

Alltså jag vet inte jag. Intervju-formen audition...är den så lämplig då?

Om man nu inte söker personal till Lollo och Bernie, eller till underhållningen på Vings hotell.

Då passar den. Så klart.

Nu ska det bli krog där...ni vet...

i den så kallade saluhallen...och man undrar hur det kommer att gå. Bra hoppas jag, men jag tvivlar på konceptet som sådant.

När man är ute på krogen vill man ju umgås och bli serverad. Så är det inte på de här Pinchos-restaurangerna. Ännu en kedja...

Där står gästen för hämtningen av maten och så att säga servicen. Det blir ett himla spring med andra ord.

Gäst-spring...Och nerladdning av app, så du kan boka bord och beställa mat.
"När din beställning är färdig att hämtas plingar det till i mobilen och du är välkommen fram att hämta den." Okey...så umgänget med vännerna, som ju en del av tanken är med att "äta ute" försvinner lite tycker jag. Det finns visserligen serveringspersonal på plats för att "redo att stå till tjänst (eller bara vara lite trevliga) om behovet faller på.". Bortplockningspersonal är det nog snarare, eller ska man lämna disken också kanske...det återstår att se.

En krog i den lokalen blir troligen bättre än, som Corren skriver så träffande, saluhallsstuket...men jag tvivlar på att jag kommer att hänga där.

Testa en gång kanske jag kommer att göra, men inte hänga.

Written on skin, George Benjamin

Sitter på hotellrummet efter ett operabesök. Är fortfarande tagen av Elin Rombo och hela ensemblen, var lite tveksam att titta på modern opera men man vaggades in i en fantastisk värld full av betraktelser över hur vi är vi människor.

 Vad är vi? Vad gör det oss till människor och det vi är?

Inuti.

Och som man kastades mellan känslor och stämningar, men man kastades varsamt som buren av varsamma änglahänder. Då tänker jag inte på de kallt konstaterande änglarna på scenen utan ängla-änglar. Visst, det är ingen sång eller 'låt' eller ens parti jag nynnar på eller som jag kan återge. Men du dras med, i världen som gestaltas på scenen och den kopplas, länkas samman med din inre karta av den yttre och inre världen hos andra människor.

Mors dag är det inte än.

Jag vet det. Men jag fastnade lite på ICA-filmerna. Tittade igenom en del eftersom ICA-Stig ska sluta. Ju. Som ni vet. Skrattade gott åt dem, tills jag hamnade på en jag inte räknat med, som inte finns med bland de som ICA har på sin youtube-kanal. 

Kan ha något med rättigheter till låten som spelas, som ju är Chicago.

Anade vart det skulle barka lite grand. Men ändå inte. I morgon är det ett år sedan vi satte ner mamma Sigrids urna. Det ska jag tänka på när jag lyssnar på Anna Christoffersson på Mornington.

Det ska jag.

https://www.youtube.com/watch?v=BhaoTyFD95E

Minns det som igår, min vandring med Flisa

Det var på den tiden hon bodde mitt emot frimurarehotellet, vi var där på middag och jag sa "jag går ut med henne". Så blev det, med viftande svans i hallen och under inga protester togs kopplet runt halsen.

Vi skulle UT Flisan Och Jag. UT. Detta ord man passar sig för att säga i hundars närhet. Men nu skulle vi det. UT.

Vi gick ut. Lite lite dragandes i kopplet för att testa mina gränser. Jag drog tillbaka, och efter två sådana ryck förstod vi vem som faktiskt bestämde. Och att promenaden skulle bli längre om det inte drogs i kopplet, vare sig från Flisans sida eller min. Vi var ense. Hade jag haft en svans att vifta med hade jag gjort det. Mycket.

Det slumpade sig så att vi under vår vandring på hemåt mötte en vän till mig som hade sorg, stor sorg. Minns faktiskt inte riktigt exakt , men något allvarligt var det. Det var utanför de Klomp. Flisan satte sig lugnt ner och väntade medan den snyftande vännen grät en skvätt mot min axel.  Som om hon förstod att nu ska vi vänta lite här; detta är viktigt.

Flisan, i din hundhimmel, vila i frid, som bara du kan. I mitt katthjära har du en varm plats som. Den bästa av hundar som vandrat här på jorden.

Ett underbart korsord har försvunnit.

Tänkte sätta mig med korsordet i Paus-delen i Östgötacorrespondenten - vår lokala tidning, detta korsord som får mig att fundera över en historisk händelse, hitta ett krångligt ord för någon företeelse och försöka lista ut en författare och hens verk. Det är kort sagt ett lysande korsord, bildande och intressant samt kräver en del att lösa.
Borta. Puts väck.

Ersatt av ett urfånigt helgkryss med bläfsfoton, ordet FARSA som en av lösningarna. Sa aldrig Farsa till min pappa. Fånigt. Dumt.
Gör om gör rätt.

Okey tänkte jag, lämnar det, det kanske bara är nu i december - det hette ju helgkryss - men då tar jag och tittar på orden där i spalten bredvid korsor...det, där man kan lära sig nya ord. Hm...det är något annat där. Märkligt.
Borta. Puts väck.
Ingen ersättning hittade jag heller och blev förvirrad av spalten där man kan få poäng på olika områden. Visst var den åt andra hållet förut? Läste frågorna och det hängde inte ihop alls. Men jag kan minnas fel. Poäng-frågorna struntar jag i, men ordkunskapen är mycket bra att ha i en tidning som menar allvar med sitt värv. Tycker jag.
Gör om. Gör rätt.
 
Läser sedan i en liten liten notis att det är förändringarnas vind som blåser. Pyttsan, det är snarare en fördummandets bris som blåser.

Tar i stället fram korsordet från förra lördagen, som jag inte är klar med än.

Urdåligt av Corren att kasta överbord ett korsord som var unikt; som lärde ut något och som var en del av min helgunderhållning. Som jag såg fram emot med glädje just för att det var svårt, men inte oöverkomligt.

Vore det enbart jag som bestämde åkte nu Corren ut ur hushållet. Men nöjde mig med att trycka på Gilla-knappen för att markera "Sluta Gilla sida" på Corren.se på Facebook.

En liten men dock digital protest.

Tyst som i graven

Och bygget liknar ett mausoleum. Dagen efter den svåra olyckan då två omkom och en person kämpar för sitt liv på Karolinska.

Kranarnas siluetter bildar kors i vissa vinklar mot den blå himlen, som en tyst hyllning till de döda arbetskamraterna. En ensam polisbil står parkerad vid olycksplatsen. I går kväll och under hela natten var det vakter runt hela bygget.

Bygget blir inte längre som det var på ett tag nu, dels för att det står still och är tyst, men också för att det kommer påminna alla som passerar om det som hände igår. När jag gick hem igår var flaggorna på halv stång och molnen låg tunga över området.

Funderar över hjärnan och dess spratt

När det händer att jag tänker "jag ska ringa mamma" och under en pico-sekund eller så finns hon i livet. Men det gör hon ju inte kommer hjärnan på precis när telefonen ska tas upp. I princip.

När händer det? Noterat ett antal tillfällen:

• När jag är på väg på körövningen. Då ringde jag nästan alltid, dvs varje tisdag och varannan torsdag. Så inte mamma skulle ringa under repetitionen.
• När jag sitter i bilen på väg till Stockholm. Då fanns ju tid och även om mamma inte gillade att jag pratade i telefon i bilen så pratade vi. Om ditt och datt.
• När jag är på väg hem från jobbet, gåendes, och något i luften säger "ring mamma".

Det finns tillfällen jag vill ringa och vet att hon inte finns på jorden. Som när sonen var och mockade hos korna. Då ville jag verkligen ringa, då fattade hjärnan att hon finns inte att ringa till. För kor hade min mormor som hon på den tiden 60-talet, mjölkade 4-5 liter av. Nu mjölkar man dem på avsevärt mer litrar.

Eller som nu, när stugan är på väg att säljas och familjen lämnar det smultronstället, vid Oresjön. Då vill man ringa. Men nu lämnas det till någon annan att förvalta. Den stuga som pappa stolt byggde själv, i början av 60-talet. Som han letade efter vatten vid, och hittade massor med vatten "Det räcker till en stugby", med hjälp av en klyka i trä.

Ja. Han var sådan trädklykevatten-letarman.  Han letade vatten och fann vatten åt många människor i bygden. Lovar.

Har gått med honom över vattenådern på landet. Det går inte att hålla emot. Man håller i den med handflatorna uppåt så att säga. Så det finns ingen chans att pappa kunde böja klykan själv neråt på det sätt den böjde sig.

Klykan ska bara ner mot jorden. Höll honom i handen, vi tog klykan i varsin hand. Sedan gick vi. Barken stretade, kärvade och skrek nästan. Klykan drog sig ner rakt mot ådern långt där nere.

I marken.

Bye bye Aladdin.

Gör om gör rätt. Trillingnöt kan liksom inte försvinna, har knappt mött någon som INTE gillar den. Ja, nötallergiker förstås. Men de är ju allergiska. Räknas inte på något vis... Minns när trillingnöt fanns i alldeles egen förpackning. Vad får vi i stället. Litet försök med hallon och fläder. För att göra Aladdin lite mer flärdfull kan man tänka. Det kommer inte att gå. Tyvärr. Gör om. Gör rätt.

Busskungen, vill läsa :-)

Undrar lite varför inte han är lika känd som andra grundare. Våmhus är ju dessutom tillräckligt nära hemma.lite mer om boken

SD är på DeGeer-gymnasiet i Norrköping

Och där beter sig rektorn lite underligt. Sände just detta mail till honom.

Hej, Genom twitter har det kommit mig till del att du uppmanade två elever att vända sig om på sina stolar. Då med orden "Ni måste tycka rätt". Märklig mening att säga till några som likt oss andra protesterar i tysthet mot SD och deras åsikter. Hälsningar Lasse Sjöström

Få se vad han svarar. Det kommer att läggas upp här. På bloggen.

Nu kom svaret...2014-10-15...nåja...och det är ett icke-svar... "

Tack för ditt mail och ursäkta att jag inte svarat tidigare. Efter händelsen som du refererar till lade vi ut information på vår hemsida om vad som hände den här dagen. Har du frågor eller funderingar efter att ha läst det är du välkommen att höra av dig till mig via mail eller telefon (011-153801).

M v h

Johan Norman, Gymnasiechef De Geergymnasiet"

Vad är det med den här dagen...

Varit på väg att ringa mamma - som ju inte dansar på jorden längre - flera gånger. Det verkar bara vara så att hjärnan har glömt bort att hon är död. Hur den nu kan det.
Det har troligen med att göra att vi idag ska till sonen och äta middag. Han bor sedan några månader i ett eget litet hyrt hus utanför Linköping. Det är nog det jag gärna vill berätta, och så vill jag berätta att det liksom tuffar på. Livet. Sonen hjälper ibland till i en ladugård, där finns det ett gäng kor. Det vill jag också berätta.
Det finns mer jag undrar över lite men det går säkert bra det med. Vad det lider. Tiden får ha sin gång.
Det löser sig.

En epok är slut, inte oväntat men i alla fall.

Restaurang Stolen, denna lilla pärla på Sibyllegatan har stängt.  Borta är de olika stolarna - därav namnet - som fanns vid alla borden. Borta är - visserligen sedan några år för den var skadad - den anakronistiska målningen av sista måltiden. Där återfanns lite cigarettpaket på bordet, och lite vinflaskor från nutid. Den hette "Den första springnotan".
Målningen satt på högra väggen när man väl kommit in. Den kunde man titta på länge. Man kunde också titta mycket länge på målningarna i taket. Det var som en tänkt övervåning med glastak. På ena målningen syntes en kypare underifrån vandrandes med en bricka. På den andra ett par vid ett bord där tjejen tåflörtade med sin middagsvän.
Jag satt på Stolen i några omgångar, först i början på nitto-talet. Sedan i slutet av detsamma. Lugn och fin atmosfär var det alltid där.
Stolen befolkades också alltid av intressanta personer. Den mest minnesvärde tycker jag är och förblir Willy - salig i åminnelse - en man som alltid alltid hade intressanta historier att berätta om sitt rika liv. Fick man sitta vid hans bord en kväll var den kvällen räddad. I sanning. Underbar människa.
Men nu är epoken slut. Och allt har ju som bekant ett slut. Till och med en liten fin pärla på Sibyllegatan 47 i Stockholm.
Tack. Innerligt tack för den här tiden.

Något ligger i luften

Jag satt kvar i bilen och tittade på nyckeln. Inte länge. Men jag dröjde kvar, i bilen.

Betraktade den nyckel som går till mammas hus. Mamma finns inte längre i det huset. Men det är i alla fall nyckeln till min dåtid, mitt varande som det en gång var och som danade mig till den jag är.

Vi närmar oss pappas dödsdag, för tre år sedan. Det blir väl ett slags fokus då, på dåtid, nycklar och barndom. Så är det väl. Det finns heller inget tungt i tankarna, bara ljust och på något vis lätt.

Tårarna har på något vis avstannat, kanske de tagit en paus - det vet man inte - men sorgen finns kvar. Blandat med en enorm tacksamhet att mamma och pappa fick dansa så länge på jorden som de faktiskt gjorde.

Bloggen blir som en dagbok.

Att botanisera i, det är faktiskt lite roligt. Det är det.

Tänk, det är snart 3 år sedan pappa Henry slutade dansa på jorden. Minns dock än pannkaksvändningen. Den lever kvar i minnet, och lyckan att vara på väg till sommarstugan, i etthundrafyrtio.

Jag minns hans lugna sätt. Ibland har jag också det, ibland inte... men oftast. Alltmer oftare när jag tänker efter. Det kanske har med ålder att göra, eller mognad.

Minns också mammas ord: "Kom nu, det är slut nu, jag gjorde som du sa'". Vad jag sa'?  Det berättar jag senare. Kanske. Vad jag sa' till mamma alldeles innan pappa dog.

Minns också att mamma Sigrid ville följa med maken Henry ut när begravningsentrepenören körde iväg pappa. För han sa alltid "När ska jag få åka härifrån då?". Från "hemmet". Han fick till slut åka därifrån.

Det är något med filmer som berättas i köksmiljö

Vet inte om det beror på att jag själv är uppvuxen i ett kök, restaurangkök. Med allt plink och plonk som där finns. Ett, för mig, rogivande plink och plonk. Plinket och plonket är mamma och pappa för mig. Man visste de var där, i restaurangköket.

Vi har Julia och Julia förstås, men nu senast - igår - visades Kärlek på menyn (No reservations är en bättre titel men svåröversättbar så klart) på fyran. Handlade om en köksmästare som gick upp i sitt arbete och hade väl inte så mycket liv. Var på väg att stänga av eftersom intrigen verkade klar, köksmästaren hittar säkert en kärlek på något vis tänkte jag. Så det går att gissa den här filmen.

Men icke.

Systern och dottern skulle på besök, men systern omkommer i en bilolycka. Köksmästaren får då ta hand om barnet. Hm...tänkte jag. Det var ju inte så jag tänkte mig den här filmen. Får väl titta då...

Och visst kommer det en sous-chef från ett italienskt kök som ska arbeta i köket och kärlek uppstår. Men det är inte så "rakt på" som man misstänkte från början. Sous-chefen sjunger opera så det ekar i köket. Bara det är roligt, och han får den sörjande dottern att börja äta. Igen.

Början på filmen är underbar också, hon, köksmästaren är inte där man tror att  hon är. Det är en lite scenvändning där...man tror hon talar om nästa meny på restaurangen men...icke. Eller ja, det gör hon, men inte med någon restaurangschef.

Ett citat finns som jag gillar..."you know better than anyone, it's the recipes that you create yourself that are the best." som svaret på frågan varför livet är så svårt att leva.

För övrigt tyckte jag rulladerna jag gjorde igår var goda.

Vad lagar du en dag som idag då?

Det var dags igen. Att vänta på ett samtal som inte kom, och ett som inte behövde ringas. Vad lagar du idag då? En onsdag.

Tänkte, mamma, att idag, idag ska jag laga det som M gillar skarpt. Räkor, röd chili (man ska passa sig för den, skölja händer om jag säger så, nooooooga), vitlök, peppar och salt och pasta. Det är gott. Väldigt gott. Tycker M. Och jag. Och övriga delar av den hemmavarande familjen.

Jag gör något nytt också, som jag läste om i en kokbok på Zodiaken - ett mycket trevligt fik och matställe på universitetsområdet. De har massor med böcker ståendes i bokhyllor inne, i serveringen! Underbart att gå där och kolla, de därvarande fikagästerna verkar rätt vana vid att besökare kollar runt medan de sitter där och språkar.

Visst ja, vad då nytt? Jo, mamma, en enklare variant på Lundgrens fänkål: Skär fänkålen på längden - så gott det nu går - och lägg i form. Oljad så klart...nå...salt och svartpeppar och parmesanost.
In i ugnen tills den får färg. Gott.

"Hur gör du med räkorna då?" hade mamma frågat. Sedan sade hon oftast "det låter gott".

Nu, medan jag skriver detta tänker jag på den korv som hon mikrade.
  Mikrad                             korv.
                Räkor med chili och en enklare variant av Lundgrens fänkål.

Tur jag inte skar lök idag.
Då hade jag fått göra en längre paus idag än jag behövde göra under matlagningen.

Sifferminnet och ibland bristen på det

Har alltid haft bra sifferminne, har det efter mamma.
Hon hade otroligt sifferminne även när hon var över 90 år. Hon besatt också en förmåga att summera tal och ibland även multiplicera vad sjutton som helst - nja, kanske inte men nästan :-) - med korrekt resultat.

När pappa dött så ringde hon hulkandes till mig och sa "kom nu Lasse, det är slut nu". Så jag åkte till Furudal och mötte mamma, tog farväl av pappa (de som dött har upptejpade hakor! Det visste inte jag...) och sedan satte vi oss stilla ute i matsalen.

"Jaha" sa jag. "Då ska vi ringa en begravningsbyrå antar jag, men jag vet inte vad de har för nummer".

"0248-100 24" kom det raskt, som att trycka på en knapp, från mamma Sigrid med plirade rödgråtna ögon.

Men med sifferminnet i behåll.

Bristen på sifferminne får jag i stället för andra möjliga symptom på obalans. Har i början på året nu 2014 bytt två bank-kort, minnet av koderna för de två korten var under en vecka eller två efter mammas bortgång som bortblåst.

Som om en blockad sker, och när det händer så vet jag: Jag är inte i balans. Bortblåst sifferminne är för mig en indikator på att något är i olag. Har andra indikatorer på andra kroppsliga och själsliga företeelser. De är bra att ha. Indikatorerna, så man ser vart det barkar.

Just nu väntar jag på stiltje. Den kommer. Om man väntar.

Himla kul med kommentarer

Det är det. Från http://www.cremebrulee.se/ nyss om just den rätten.

Champinjontårar finns det inget som heter.

Jo, nu gör det det.

De kom när jag hällde av spadet till champinjonerna - ja det ska vara champinjoner på burk - i en skål. Alltså spadet är i skålen, tårarna kom från ögonen av minnet.

Jag lagar din champinjonsås till Märta, mamma. Det gör jag. Ifall du undrar däruppe på ditt moln, eller var du nu svävar omkring. För svävar omkring det gör du.

Så nu ska jag svetta lite lök, salt och peppar och ja...socker...lite lite lite...strö på vetemjöl - enda rätten jag använder det till, förutom Osso Buco - sedan på med grädde. Ja.

Grädde. Fibrer stavas så. Nya direktiv från EU...:-)

Sedan då i med spadet. Inte tårarna.

De samlas upp i en hög för sig.

Del 2:2 - ärligheten

Jag sparkade boll, ja, eller kastade boll. Minns inte. Det blev inget bra för just den här gången hade jag sönder en ruta någonstans. Minns inte riktigt var den satt...förnekelsen kanske ännu sitter kvar.

Men ärlig som jag är och var sade jag till mamma vad som  hänt. Hon ringer till farbrorn som ägde rutan och förmodligen hela fastigheten...antar jag.

Mamma säger att hon ska betala den.

Då säger farbrorn - detta var väl runt 1965 misstänker jag, jag var 7-8 år:

Ärlighet är bra. Om grabben erkänner för dig att det var han så betalar jag rutan. Sådan ärlighet ska liksom löna sig.

Så. Se där. Ärlighet varar faktiskt längst.

På äldre dagar - sedan 20 år eller så... :-) - säger jag ju då att jag är ärlig så jag lider av det och social så jag lider av det. En gång glömde Statoil-personalen att ta betalt för en korv jag köpte (handlar inte korv där längre, men DET är en annan historia) så jag tågade tillbaka in för att betala korven.

Eftersom mannen på Statoil genom alla tankningstillfällen - fick till och med blommor av dem det året för jag tankade massor... - hört mig säga just detta ovan om att jag lider av det sade han med ett leende "Du lider tamesjutton av det, du behöver inte betala korven...".

Hur man spenderar sina pengar spelar roll.

Väldigt stor roll. Bland kommuner, landsting och stat.

Tänk på det nästa gång ni har ett budgetmöte. Betitta och betrakta publiken på detta torg när en enda peng läggs i en hatt. En enda peng. Gör att folk stannar upp.

Ler, tänker, kikar runt, dansar, viftar uppfugen i en gatlykta och verkligen ser varandra.

Tänk. Jag tror det är just detta som kommer att göra att vi kan rädda den här planeten vi kallar jorden.

Att det sedan är Beethovens nia och en slags - numera - EU-sång tänker jag inte orda om. Det är bara larvigt. Att det är en EU-sång alltså. Inte att det är Beethoven.

Själv tänker jag på Pellos text när jag hör den. Skrevs 1976. Och är underbart bra.

Vad lagar du idag då?

Hur är det ens möjligt att man saknar en sådan enkel fråga. Vad lagar du idag då. Det var inte stolar,  bänkar eller trasiga prylar det handlade om.

Det var mat.

När jag berättade för mamma vilken mat jag tänkte laga eller lagade just då hon eller jag ringde
till varandra sade hon ibland "hur gör du det då?".

Då och då kom vänliga råd om vad man ska eller inte ska göra med vissa råvaror.

Vad lagar du idag då?

Ankbröst, mamma, ankbröst.
Med potatiskaka. Har jag tänkt.
Kanske sockerärtor till mig, Lotta gillar inte de så mycket. Hon får väl Harry Kuvert. Som jag för övrigt gör med som du tipsat mig om mamma. Salt och peppar. Ja visst. Det vet "alla". Men lite socker också.:-)

Vi får se hur det blir med det. Men siktet är inställt på det.

Anka alltså. Sockret kommer ner i Harry Kuverten. Sanna mina ord. Det är det enda sockret synliga jag har. Honung passar alltid annars. Men inte där. Och inte i riset runt sushi. Socker då med. Kanske. Det finns en...äsch skit i det nu...Lasse. Gå hem.
Laga mat.

Vad lagar du idag då?

Mamma, vad lagar du idag? Mig känns det som.

Hela hela tiden.

Mellanspel med Vincent

Den här berättelsen passar här - så står det på en alldeles tom, ja inte nu då, sida i min bok det händer när du vilar  av Tomas Sjödin. - på den förut tomma sidan. Åkte tåg igår (2014-01-02) till Borlänge från Linköping. Borlänge var min mellanlandning på väg mot negravningsplanering i Rättvik. 

Satt i en vagn, språkade med en liten sifferintresserad man i vardande. Han var runt sju åtta år. Kanske lite yngre. Pog, glad, alert. Huvudanledningen till detta mitt samtal var att hans mamma, han hette Vincent förresten, skulle få tänka klart en mening till slutet på den. Hennes ögon såg trötta ut av hans ivriga begäranden om att de skulle spela Uno.

Efter ett tag sade jag till Vincent "du kan spela det själv, det betyder ju det. Uno, en".

Vincent granskade mig en stund. Satt tyst. Kikade på mammarn och utbrister efter en lång paus "mamma, ska vi spela en!".

Skratt uppstod. När jag skulle gå av i Borlänge kom en kram, från Vincent, en innerlig varm spontan kram.

När vi bestämt urnnedsättningsdagen frågade jag av någon anledning jag inte begriper vilken namnsdag det är den 22/1.

Vincent.

Del 2:1 - ärligheten

Ärlighet varar längst. Här finns två anekdoter, nej tre.

Min tio år äldre bror Calle sa alltid "Tala om för mamma och pappa om du gör något som de bör veta om". Eh...tänkte jag...liksom...vad då...ja ja...jo...det ska jag göra tänkte jag. Det gjorde jag nu inte alltid. Men oftast.

I Baren, Rättviksbaren, fanns en lång trappa ner till källaren där ombytesrum fanns och lite förråd. Ovanför den trappen stod man och gjorde rent brickorna, det gjorde jag ibland - minns barnarbete hette familjeföretag då :-) - och en gång spillde jag vatten ner på trappen! Aj aj aj. Tänkte inte torka upp. Varför skulle man...under parollen "det torkar nog".

Alldeles när jag gick ifrån bricktvättarstället vandrar mamma nerför trappen! Kris och katastrof. Hon utbrister

"Men...det är vatten här? Lars-Olof" redan här alltså...LARS-OLOF, då var det allvar, det visste man "vet du något om det?"

Nej, svarade jag, under det att jag passerade just trappen i fråga.

Mamma Sigrid vände sig upp mot mig, långt där nerifrån, och gav mig en och endast en blick.

Den blicken sade allt. Den sa "du ljuger inte för mig, sluta med det". Blicken var inte arg ej heller  anklagande, bara konstaterande.

Del 1:2 trumpeten

Förutom att jag undrar lite över min egen numrering...så...ja...men i alla fall. 1 är trumpeten, så tänkte jag nog. I de trenne trumpeten, ärligheten och sifferminnet.
Så var det.
Nog.

Trumpet spelte jag även på bröllop och begravningar. Det gick bra, en hundring vid varje gig. Typ. 150 på bröllop kanske. Minns spelningar i Leksands kyrka, ett dubbelbröllop. Minns inte vilka som gifte sig tyvärr. En hundring räckte långt! På den tiden. Väldigt långt.

Minns också när jag under en begravning såg en kompis kompis, ingen nära vän. Det var första gången jag fick lite trassel med att spela för jag blev ledsen. Trumpeten har ju den fördelen att den är "emellan" dig och publiken/församlingen.

Annars var det liksom "bara" att riva av "Jag har hört om en stad ovan molnen". Eller Entonigt klingar den lilla klockan som den egentligen heter. En rysk melodi, som var väldigt populär i begravningssammanhang i just slutet av 1960-talet, och början av 1970-talet.

Men då. Då satt han där, minns vem det var forfarande till utseendet. Minns inte vad han heter, tror det var hans pappa som gått bort. Vi nickade åt varandra. Den där nicken ni vet som betyder "jag ser dig, och det är gott nog just nu".

Senare i Linköping trodde jag inte mina öron och ögon när jag satt på Hamlet med en av min barndomsidoler: Jan Allan. Det var efter ett av många gig med Trio Con Tromba. Att jag skulle sitta vid samma bord som den trumpetare jag diggade till max i Rättvik trodde jag inte skulle ske. Men det gjorde det.

Precis som lektionerna med Americo Belotto. Som var underbara. Tror jag berättat om dem, här kommer en kort version. Han hade spelat för den berömde Caruso - nej, inte sångaren, trumpetläraren Caruso i New York City.

Spela du ett G, jag går upp så länge. Jag tänkte...han är ju lite...eljest (men det visste jag inte att det hette...då...:-) ) och efter ett tag kom han ner i källaren som var full med trumpeter för övrigt och kikade. Traskade upp för trapporna igen.

Efter tre fyra sådana vandringar hörde jag plötsligt en röst ropa "NU!".

Exakt då när jag hörde det "NU"et var det bara jag och tonen G i hela universum. Det var det fokuset han letade efter. Misstänker jag. Sedan började lektionen. Glömmer det aldrig. Har hittat honom på Fejjan nu, en av anledningarna att jag fortfarande är kvar där. Tillsammans med alla andra jag hittat genom Fejjan som jag inte hade hittat annars.

Mamma sa "men...ska han inte ha betalt?"
"Nej" svarade jag, det verkar inte så. De som skjutsades till honom i Mercedes Benz tog han betalt av...inte mig. Mamma fortsatte, men men men vill han inte ha hjortonsylt eller något? Tog aldrig med någon sylt till Americo.

Det blev aldrig så. Men jag minns mammas förundran över att  han inte ville ha betalt. Samtidigt som hon bara konstaterade detta faktum.

Del 1:1 - trumpeten

Trumpeten ja, fick ljud i en när jag var ungefär 5-6 år. Kanske senare. Minns det, det var hos en av mina barnflickor, hade många sådana, men inte för många, efter kastrullresan. Barnflickor, det de inte förstod var att hela samhället hade ögonen på hur de behandlade mig på just samhället...om det inte var OK så ringde de mamma och sa "den där han har nu är inte bra för Lars Olov, hon är inte snäll. Hon pratar i mobi..." Nä. Visst ja, detta var ju före internet och mobiltelefonernas tid.

När rapporten kom till mamma åkte de väl iväg. All världens väg, men varsamt och bestämt. Hade mamma bestämt sig var det så.

En trumpet beställdes så småningom när det visade sig att talang faktiskt fanns. Skedde genom mammas försorg misstänker jag, en trumpet från USA. En människa som mamma kände skulle dit. Kan tänka mig att postväxel fixades och lite så, och så hämtades en Bach runt 1969. Kuriosafaktaavledningen: några tiotusen tillverkningsnummer ifrån en av mina trumpetinspiratörers egna Bach - som tyvärr blev stulen - Jan Allans.

Jag ville ha en skivstång, minns jag. Jag ville inte ha en trumpet.
Mamma Sigrid visste bättre.

Hon anade nog att trumpeten skulle göra mig gott, mycket skulle komma ut ur den vad gäller känslor och annat. Och som jag levde på den! Spelningar på begravningar och bröllop runt om i bygden.

Och ja, ska erkänna det är väl dags nu :-), var med i ett dansband...under en kort period...
Spader Sju hette de. Var lite lite orolig när boken om dansbandsfotografier kom ut. Men kunde inte påminna mig att jag var med på någon fotosession...

Bach-trumpeten förde mig runt på spelningar i Spader Sju med bra inkomst.
Var med i dansbandet, fanns två saxofonister också, bariton och tenor,  i tre-fyra månader. Det var spännande. Och roligt, det spelades ju musik där tre blås ingick!

Lars L, Lars W och Kenneth O hälsade på en gång på en spelning i Säter. Min mammas folkvagn, bubbla, lånades. Imma på rutan under hemfärden, mina vänner stod ut med dansmusiken i tre timmar. Eller så.... Och imman. Trevlig resa minns jag.

Under samma period i livet förde mig trumpeten, och det innan jag var 16 år (!), till Rumänien (med Björbobandet), USA  (med Bertil Spåmans kör och orkester), Tyskland (samma band) och Norge (samma band). Spelade också på nuvarande Wallmans salonger då det hette...ja...vad hette det då... vi spelade storbandsdans (ja, man gjorde det på den tiden, mycket på Mora Hotell) där torsdag-lördag under två veckors tid. Det var så jag började älska Stockholm runt Nybroplan. Gör det fortfarande.

Så mamma. Tack för att jag inte fick en skivstång. Kram.

Det finns en del 2.

Trumpeten, ärligheten och sifferminnet

Hur börjar man, skrev jag i en bok nyligen. Högst upp på sidan står det 25/12 2013.

Hur börjar man? När mamma är på väg att sluta sin dans här på jorden. Hur börjar man?

Där det började. I den gigantiska kastrullen på Rättviksbaren. De rymmer väl minst 100 liter. Kanske. Jag vet inte. Tippa dem kunde man också. I en sådan placerade mamma mig när jag var liten, väldigt liten. Mamma och troligen pappa lagade mat i köket på Rättviksbaren.

Då, i de kastullo giganto, visste hon var jag var. Jag hörde ljuden från mammas och pappas stök i kök. Jag hörde de röra i grytor, smöret fräste på stekbordet. Det puttrade av mat, doftade gott och jag kände mig trygg. Den stora till synes stålkalla grytgiganten var ett synnerligen tryggt förvar.

Så fortsatte det inser jag genom hela skoltiden, Rättviksbaren, eller baren som vi alltid sa, var plats där jag visste att mamma oftast var. Pappa höll sig i Fiskaffären, Rättviks Vilt & Fisk. Men samlingspunkten och tryggheten var baren, där var det liv och rörelse hela hela tiden. 

Middagar hemma vid ett bord i lägenheten där vi bodde fanns inte på kartan. Alla måltider åts i baren. Enda lediga dagen för mamma var Juldagen. Se där. Skrev detta, eller början till detta, på Juldagen.

När mamma någon gång var ledig åkte hon alltid till Grövelsjön. Hon älskade det stället, där fanns minst en vän som regelbundet fick besök. Jag var med i mycket unga år. Har inga minnen av platsen, men vet att mamma älskade den platsen.

Se också trumpeten och ärligheten.

Helvete.

Jo då. Visst men är detta inte lite för mycket reklam...

För jämförelsen med uschkortet. . . Eller CASH-kortet. En krona per trans... Liksom rätt ner i bankfickan.

Tänker på den app, vad den nu heter flush :-) eller något. De andra apparna är säker bra. Men ingenjörer hittat troligen bättre alternstiv att fixa överröring av pengar till lunchkamrat som glömt plånboken. "du betalar nästa gång" är ett (bättre) sätt som jag ser det.

Tänker på  och de appar som förevisas där.

Jag hade ingen aning om vem Pontus Norgren var...

förrän igår.

Skulle lämna tillbaka lite filmer till  Hemmakväll - en trio Jason Statham-filmer, nej, inte Transporter, några andra... - och passerade den musikaffär som ligger där. Den var öppen, märkligt tänkte jag, klockan är ju efter 18:00. Det visade sig att BOSE - som sysslar med ljud - höll föredrag. Men inte bara det...

När jag skulle gå hör jag en barnröst säga "får jag en autograf" och "Klart du får!". Eh...tänkte jag, vem där liksom i dörröppning som skulle precis gå in i musikaffären. En pappa betittade autografskrivandet. Jag kikade också lite, och såg en vänlig lång man skriva en autograf till en, tja, typ åttaåring.

"Får jag ta ett kort" sa pappan.

"Klart du får!" sa mannen, som böjde sig ner i nivå med - se där - åttaåring. Kort togs. Mannen gick in i affären.

Kvar dröjde familjen, pappan ivrigt pratande med sonen "vad skrev han vad skrev han?". En stolt son visar vad han skrev. Pappan visar fotografiet.

Det är stort när man möter en idol. Jag minns det som igår. I mitt fall var det Lill-Babs. Jag var fyra år iklädd rättviksdräkt. En del av mig kan sakna den numera enkla dokumentationsmöjligheten av tillfället i fråga, en annan tackar Gud för att den saknades. Men...men...visst. Hm...det finns säkert någonstans...

Vad jag minns är Lill-Babs ord "Gud så söt, han kan bli något för Malin". Så blev det nu inte, och vem Malin var då - 1960-61 - visst jag heller inte.

Jag anar dock att mina fyraåriga ögon under mötet med Lill-Babs lyste precis som hos åttaåringen igår när han träffade Hammerfalls gitarrist Pontus Norgren.

Stryk under ordet potatis...

Hade tänkt - apropå matematik igen, hörde på radion om ordet nyanserat i samband med mål för matematik - skriva om just rubriken. Fanns i Mad - tidskriften - vill jag minnas men det kanske inte är så.

Upptäckte att min vän Hans redan skrivit om det. Och hela raddan med hur matematik-uppgifterna sett ut genom åren. Det är lite raljant kanske, men inte desto mindre beskriver det verkligheten som jag uppfattar den.

Minns också 1976 när jag började med Proppen (i matte då, på Universitetet i Linköping som säkert då hette Linköpings Tekniska Högskola LiTH) som repeterar vad den tidens universitetslärare ansåg vara det man skulle kunna från gymnasiet. Repetitionen gavs i två veckor.

Det var inte mycket som gåtts igenom på gymnasiets mattelektioner som jag återsåg då, under dessa två veckor. Efter några dagar droppade några av och ägnade sig troligen åt något annat än universitetsstudier på Y-linjen på Linköpings Högskola.

Men, jag kom på, vi saknar ju ett perspektiv i listan ovan som Hans redovisar.

2000-talet
En agrarintresserad person säljer vad han påstår vara potatis för tjugo kronor per säck. (Ordet "per" betyder att varje säck kostar tjugo kronor). För ordet säck, se http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4ck). För att göra potatisen behöver den agrarintresserade personen en traktor och lite annat, det kostar också att frakta potatisen (för ordet frakt gå till http://www.google.se och skriv ordet frakt i sökrutan och tryck på knappen "Jag har tur"). Allt detta kallas bondens (vänligen se http://sv.wikipedia.org/wiki/Bonde) produktionskostnad. Den är 4/5 av tjugo kronor. För att veta vad fyra femtedelar är fråga mamma eller pappa.

Be dem då bara tala om vad det blir (säger de något annat än 16 kronor har de fel). Klarar du nu inte av att räkna ut vad bondens vinst blir, kontakta läraren och boka ett möte för det måste vara något fel på det här talet. Hjälper inte det, ring mamma eller pappa och så får de hota att ta barnet ur skolan så den går miste till skolpengen om läraren inte accepterar ett svar mellan 1 och 11 kronor.

(Tack Urban Bäckman för den idéen:-)

Hur klarade vi oss.

Det finns en del sådana inlägg. Som lite lite handlar om att det var bättre förr. Men jag tar det inte på det viset. Utan faktiskt på ungefär följande vis:

Grattis till alla FÖDD 1930 , 1940 , 50 , 60 , 70 -talet och tidiga 80-talet!


Först , överlevde du föds till mödrar som rökt och / eller drack medan de bar oss . De tog aspirin , åt blue cheese dressing , tonfisk från en burk , och inte få testas för diabetes . Sen efter det trauma , var dina barnsängar täckt med ljusa färgade bly - baserade färger .

Du hade inga barnsäkra lock på medicinflaskor , dörrar eller skåp , och när du red din cykel , du hade inga hjälmar , för att inte nämna , de risker du tog lifta .. Som barn , skulle du åka i bilar utan bilbälten eller luft bags. Åkte dessutom på baksidan av en skåpbil - lös - det  var alltid jättekul . Du drack vatten från trädgården vattenslang och inte från en flaska .Du delade en läsk med fyra vänner , från en flaska och ingen faktiskt dog av det . Du åt kakor , vitt bröd och riktigt smör och drack pop med socker i det , men du var inte överviktig eftersom...du var alltid ute och lekte.
 
Du lämnade hemmet på morgonen och kunde spela och leka hela dagen , så länge vi var tillbaka när gatlyktorna tändes. Ingen kunde nå dig hela dagen . Och du var OK .


 
Du skulle spendera timmar att bygga din go-cart av rester och sedan åka ner för backen , bara för att få reda på att du glömt bromsarna . Efter att ha kört in i buskarna ett par gånger , lärde dig att lösa problemet . 

Du har inte Playstation , Nintendo , X- boxar, inga TV-spel alls , 99 kanaler på kabel , inga videoband filmer, inget surroundljud , inga mobiltelefoner, ingen text messaging , inga datorer, inget internet eller Internet-chat rum .......... du hade vänner och du gick ut och fann dem.Du föll ur träd, skar , bröt ben och tänder , och det fanns inga stämningar från dessa olyckor du spelat med maskar ( väl de flesta pojkarna gjorde ) och pajer lera gjorda av smuts , och maskarna inte leva i oss för evigt . Du spelade med pinnar (virpa hette det va? Eller/Lasse S) och tennisbollar och även om du fick höra att det skulle hända , det gjorde du inte peta ut några ögon .

Du cyklade cyklar eller gick till en väns hus och knackade på dörren eller ringde klockan , eller bara skrek åt dem. (Är det Lööf  på storgatan...Ja...kratta upp dem då fniss :-)

Lokala lag hade uttagningar och inte alla kom med i laget . De som inte fått lära sig att handskas med besvikelsen. Idéen om en förälder räddar dig om du bröt mot lagen var oerhörd . De ställde sig faktiskt på lagens sida.

Denna generation har producerat några av de bästa risktagare , problemlösare och uppfinnare någonsin. De senaste 50 åren har varit en explosion av innovationer och nya idéer . Du hade frihet, fiasko , framgång och ansvar , och du lärt hur man handskas med det hela. Du är en av dem.

40 år sen Spåmans Amerikaturné

En i slutet av september 2013 samlades medlemmarna i Bertil Spåmans kör och orkester i Jarlstugan i Rättvik för att fira att det gått 40 år sedan deras 4 veckor långa USA-turné 1973.

De flesta av de 70-talet medlemmarna var då tonåringar. Dessa ungdomar fick tillsammans med populära ledaren Bertil Spåman och tre andra musikgrupper från Dalarna, Vansbros, Bortalaget och Björbobandet, uppleva en fantastiskt rolig och spännande turnéresa. Turnén sträckte sig från New York till Minneapolis med stop i Delevan, Buffalo, Chicago, Eau Claire och Menomonee. Under turnén genomfördes 25-talet konserter och även TV-framträdanden. 

USA präglades på denna tid av en stor utvecklingsboom inom samhällets olika områden. Det var hippietider, svart frigörelse och Vietnamkrig. Här blickade vi Rättviksungdomar ut över Manhattan från Empire State Building. Här åt vi livets första hamburgare på McDonalds. Här reagerade vi över hur stort allt var i USA.

I våra V-jeans, tajta T-shirts, korta jeanskjolar, knästrumpor och kurbitsmålade träskor väckte vi nyfikenhet och viss uppståndelse i ett ändå ganska puritanskt USA. Vår musik, en blandning av jazz, pop och visor, rönte mycket stor uppskattning bland åhörarna.

För flygresan chartrade vi ett eget SAS-plan från Arlanda. Turnén genomfördes sedan med fyra Greyhound-bussar och en instrumentbuss. Det kändes mäktigt när vi i karavan gled fram på enorma ”highways”. Boendet var på colleges och i privatfamiljer som tog emot oss ”swedes” med öppna famnar.

Med på resan följde även en del föräldrar och andra Rättvikare som erbjöds platser och i gengäld hjälpte till med allt från tvätt av scenkläder till att köra en av bussarna.

På jubiléet i Jarlstugan blev det mycket prat, minnen och skratt. Bl a visade Bertil ett urval diabilder från USA-turnén, från skivinspelningar i Stockholm och från repetitioner och konserter runt om i Dalarna under åren 1967 till 1978. Vi påmindes också om att fyra av våra musikkompisar inte finns med oss längre.

Våra upplevelser av Amerikaresan och allt annat roligt och utvecklande som vi upplevt tillsammans under den 11-åriga Spåmanstiden har präglat oss alla. Dessa minnen gläds vi åt länge än.

Marina Hammer, f d Olsson, klarinett och sång

1840 gram tror jag det var...

Mjölkuppa, dvs mjölpåse på dalmål, som din farbror kallade dig. Länge länge. 1840 gram, knappt två kilo vägde du. För 21 år sedan den där dagen den andra oktober.

11 augusti 1993 skrev jag följande:

Märta är elände, hon är uppe till 24:00 och det är bara trams med det tycker jag. Hon vägrar att sova någon annanstans än med pappa när han tittar på TV. Det sker normalt mellan 22:30-23-tiden. Sedan tror man att man kan gå upp med henne. Men det går inte, hon ska bara ha en slurk välling först sedan kanske det går bra att somna. Men hon är väldigt väldigt trött så det är väl det traditionella stöket vid den här tiden. Hon är nog rädd för att alla ska vara borta då hon vaknar och därför rädd för att somna, det försvinner nog snart, men det är lite tungt nu på grund av detta.

Redan två veckor senare är det annat ljud i skällan - stavas det va?

Märta har börjat sträcka upp armarna upp mot en om hon vill att man ska plocka upp henne. Det är också sött. Hon har dessutom börjat gå med sin "läragå-vagn".  Dessutom har hon numera Kaspers sittvagn som "sin" vagn. Kasper har fått en ståbräda i stället där han huserar då vi strosar mot stadens torg.

Där ser man. 21 år idag. Och fortfarande vacker som en dag. Ställde till lite trassel som två-åring som var orolig för att "alla skulle vara borta". Gissar jag. Men hade troligen läst det någonstans i en bok. Ni ska minnas att detta var tiden före internet och e-post och så. Det gick inte att Googla på något. I princip... Så jag hade nog uppsnappat detta om oron för att man börjar bli en liten person som faktiskt ska en gång stå på egna ben.

Du har hittat din väg Märta. Fortsätt på den. Kram älskade dotter. På din dag.

Trakasserierna fortsätter

Barnsligheterna tar sig former man inte trodde var möjligt. Kommentarer överflödiga, mina vänner vet var jag står.

Åtvidabergs FF vad i hela friden sysslar ni med?

Det kan man undra. Läste tidningen idag och "trevlig" är det när man får tårtor slängda på könsorganen. Det är inte min uppfattning om trevligt.
Tycker Corren ska ha en omröstning om vi läsare tycker det är trevligt.
De som röstar ja är troligen ät-sex-intresserade a la "äta mat från naken dam" - som i Japan - eller internet-troll.

Det verkar väldigt trevligt att få ögonbrynen avrakade och svaren som Herr Svensson ger inger en befogad oro i stället för förtroende. För honom såväl som för pennalismen inom och utanför idrotten. "Vi har ingen anledning att skynda på den här processen för att pressen ska vara nöjd" nej, Herr Svensson. Men jag vill veta. Det finns kanske inte tid att diskutera missförhållanden, det finns matcher att spela. Jo, det är klart. De är ju viktigare. Än blivande spelare.

Pytsan.

Det är som om American Fun Videos, Robinsson, "Vi är innestängda i ett hus i flera månader och förnedrar oss" - eller vad  nu förnedrings-tv-programmen heter - finns här, hos oss i verkligheten. Det är som om individualismen och att pika folk är det nya folknöjet; man ska hålla på tills Lisa gråter (se den utmärkta boken av Ann Heberlein "Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar"). Det ska svida att vara människa, man ska vara liten. Så att alla alla andra kan vara större.

Än du själv är. Fy fan.

Ansvar tar inte Jan Svensson, ansvar tar inte lägervärdarna. Det är 17-åringar vi talar om, de är inte myndiga. De är barn.

Vi hade nyss återträff med Spåmans kör och orkester, 40-års-firande av en USA-resa som företogs 1973. Invigningsriter innan den resan, eller för nya medlemmar? Alls icke.

En person grät visserligen under en körhelg nyss.
Det var jag för att kören sjöng så vackert under dagen då vi repeterade ett stycke. Ingen annan grät vad jag vet för att någon var dum.

Samma körhelg i Björkfors avlöpte, såvitt jag vet, utan tårtkastning på diverse
organ, inga avrakade ögonbryn eller annan avrakad kroppsbehåring. Förutom min skäggväxt då. Vi hade, kort sagt, trevligt; åt, sjöng och samtalade om livet, kärleken och vissa säkerligen också döden. Som mellanmänskliga kontakter och sund samvaro ska vara.
En nyligen antagen sjöng på eget initativ underbara Blackbird som Beatles gjort.
Vackert.

Vi skrattade också, mycket.

Allt annat är fel. Åt helvete fel, på Lundsberg såväl som i Åtvidaberg. Eller på arbetsplatsen, eller i skolan under den vedervärdiga nollningen. Lyckade nollningar på gymnasierna i Linköping verkar vara undantagen som bekräftar regeln.

Åtvidabergs FF har lite att bevisa. Nu. Inte om en månad. Då är ett ögonbryn till bortrakat. Det är slut med det nu.

Nu får det fanimig vara nog.

Man kan undra vilken skillnad det gjort...

det kan man, undra. Men vi hade varit mycket fattigare i själen, vi närmare hundra ungdomar som under slutet av sextio och till slutet av sjuttiotalet berikade själen med musik i Bertil Spåmans kör och orkester.
Det blev tysklandsresor, amerikaresa, skivinspelningar, tv-framträdanden och storbandsdansmusik på Lennart Swahns femtioårskalas.

Det blev ett danade från de staplande trevande yngre tonåren fram  till de första stegen på en vuxen stig vidare i livet. Startskottet var åtta, nio ungdomar från musikskolan i Rättvik och en eldsjäl. Musikskolan och sedemera kören och orkestern utgjorde det fundament på vilken en vilsen skara ungdomar fann en livlig, spännande och berikande tillvaro. Och byggdes, danades och blev till de vi är idag.


Läser med tårade ögon att Rättviks kommun inte förstår, begriper eller inser vikten av och det berikande i musiken. För individen såväl som för samhället. Det är sorgligt att läsa. Det är oeftertänksamt med en nerdragning av musikskolan.

Vi har återträff nu på lördag, ett sjuttiotal musikintresserade ungdomar  vuxit upp. Vi är nu i övre medelåldern och jag lovar, de leende varma människor ni där kommer skåda är sällan sett i dagens allt mer hårda, kalla samhälle.

Något av det bästa jag läst.

Bengt Göransson skriver angående kultur alldeles underbart.

Många bra tankar och påpekanden för höga vedbodörrar.

"Det gäller också att hålla emot tanken att "allt går så fort numera". Vi får inte låta det flimrande bruset ta ifrån oss tiden och förmågan att tänka och reflektera. Beslut fattade på reflex är farliga. Innan man säger ja och nej ska invändningar luftas, följder begrundas. Kultur odlar den förmågan."

Som sagt. Och det slår mig att detta inlägg borde skrivits på en annan blogg...:-) Men men...man kan skriva den på båda. Så det så.


Så jag gör det.

Listor. En gammal företeelse i bloggosfären

vilket är ditt mest använda ord denna vecka?
Espresso
har du någon fobi?
Ja, men börjar få bukt med dem faktiskt. Underligt vore det väl annars i min ålder...
vad är det godaste du har ätit hittills i veckan?
Spice and Rice - deras cashew-kyckling är bra. Den är stark, inte så tam som vanligen cachew-kyckling brukar vara.
vad är det finaste någon har sagt till dig idag?
Hur är det idag Lasse? Jag har aldrig sett dig så tyst.
när kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast?
Förra veckan, i tisdags, efter målning av andra - av fyra - fasader på landet.
vad tror du kommer bli roligast i helgen?
Svårt att veta. Men det finns några kandidater.
vilken är din pepplåt för tillfället?
Himmel. Det är många...behöver många just nu. Så...Elina Garanca - vad som helst, bara hon sjunger :-), For Good från Wicked, Vi kommer aldrig att dö - den med trumpetintrot, Lara Fabian - vad som  helst, bara hon sjunger. Just nu Bridge of Hope
vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan?
Fikat, funderat och fixat
har du gjort/kommer du göra något i veckan som du inte gjort förr?
Nej, inte som jag kommer på. Vad trist att jag inte har det!
vad oroar du dig för?
Det mesta just nu. Är en sådan period.
vem är den kändaste personen du har sett på senaste tiden?
Claes Borgström, i Västervik aningen förvirrad troligen letandes efter ett hotell.
vad har varit mest förvirrande på senaste tiden?
Allt faktiskt.
hur ser dina senast tagna webcam-bilder ut?’
Tar inga web-cam-bilder.
Har veckan varit bra än så länge?
Tillräckligt. Men inte en av de bättre veckorna. Oklart varför.

Första dagen på jobbet efter tjugotvå dagars semester

Det kostar på det.

På många sätt. På något sätt ska det väl gå. Det vill jag tro, men upplever uppförsbacken bli brantare och brantare ju äldre man blir.

Varför är det så? Varför blir man så trött på vissa företeelser, nu senast dårpippin på ett (privat, men det spelar mindre roll tror jag faktiskt, trots att jag anar att det är mer förekommande där) omsorgshem. Förut tröttnade jag på andra missförhållanden i samhället.

Folk som är som folk är mest som far illa.

Det får mig att faktiskt må illa. I själ och hjärta.

Apropå Södertälje och närboende av människor med särskilt behov.

NIMBY - som det heter , inte på min bakgård. Fikade idag, på nyöppnade EH - Espresso House - i Västervik, inte bara en utan två gånger min vana trogen...

Första gången fanns ingen skuggig plats att tillgå så jag tog min dubbla espresso macciato ståendes, lite glad i sinnet, för en travvinst hade just inhämtats. Trodde det var en hundring, men icke, pappa Henry-travet på hemmabanan i Rättvik inbringade tio gånger mer :-). Tjejen i butiken slog sig på knäna när hon såg hur glad jag blev. Liksom va?

Andra gången fanns en skuggig plats, eller jo, det fanns det. Vid grannbordet satt en som var lite eljest. Downs Syndrom tror jag det var. Misstänker de inte var från Sverige, oklar varför jag fick för mig det. Under en picosekund - ja, lovar, så kort tid var det, en synaps tidsenhet eller så - tänkte jag njaaa...där vill jag inte sitta.

Hjärnan skreeeeeek till. Klart du ska. Du ska dessutom prata med de som sitter vid bordet intill som du,

 Lasse för fasiken brukar göra. Sagt och gjort. Barnet log mot mig hela tiden och vände sig om och talade med mig. Pappan strök lätt på barnet och log. Han också.

Jag också.

Tillfreds med att hjärnan reagerat mot denna min sista (?) fördom. Nickade lätt mot bordet när jag gick och tänkte stilla att det börjar som en ring på vattnet. Allt jag läst om protesterna i tidningarna har långsamt brutit en mur. En fånig mur.

Jag blir så innerligt glad när jag ser en egen fördom och den tas bort effektivt och direkt.

Stockholm ett år.

Jag måste ju summera Stockholm. Det är dags nu. Tack...

Tack för det oplanerade lunchmötet Stina, http://slars.blogspot.se/2013/01/att-ata-lunch-med-ett-proffs.html.
Kikade och lyssnade på Eric Ericssons kammarkör, och lyssnade på fantastiska Chaka Khan. Chaka Khan!!! Alltså. Vilken grej. Talte med Claes Eriksson. En kortis. Men talte. Och sade att jag gillar hans text "det är jag som bestämmer".

Skymtade en favvo. Men i alla fall, i Bo Kaspers. Alldeles utanför Nybrogatan 38.
Talte en kortis också, men lite längre än med Eriksson...med Schaffer, gitarrist, han tipsade om att han skulle komma ut med sin biografi. Den köptes senare, har ett kapitel kvar att läsa. När han beskriver tragiken runt sin bror (som tog självmord) rinner tårarna. Skrattar gör man också, åt hans rika liv.

Skymtade under några sekunder Kjell Alinge. Då och då, om man säger så.

Blev tillfrågad om jag ville ha biljetter till en Schulman som uppträdde. Tackade artigt nej...

Satt på Stolen också. Då och då. Från och till. Mest var jag ensam, men ändå inte allena. Träffade ett gäng i baren på favvostället. Lärde mig ett nytt ord, klösbräda. :-) Telefon med klösbräda... sådan har
jag inte.

Var på förkonsert inför en tävling som en god vän skulle på. En kör åkte, men innan bjöd de in en del personer för att lyssna och komma med kommentarer. Roligt var det. Fin kyrka också. Vars namn jag glömt faktiskt. Men det är googlingsbart.
Lyssnade med familjen på Jesus Christ Superstar. Bra som tusan. Vill se den igen.

Men störst tack till Jocke, Leon, Jonas, Julia, Amanda, Frida, Cindy, Julia, Victor, Carl, Alexander, Brangen, och Bonke. Och Lotta, och Fredrik, och Malin, och ... pust... och alla de jag inte minns namnen på. För ni var ju så himla underbart många och lika underbara.

CSR Corporate Social Responsibility

Det börjar tidigt. Klädföretaget Lindex går över lik, nja, kanske inte, men nästintill för att sälja. De lägger ingenvärdering i vilka bh-storlekar som säljs. De borde och ska lägga värderingar i det. ICA, livsmedelsföretaget, gör det. De tarbort bh i yttepytte storlekar från sitt sortiment.

Så, jag fortsätter handla - då och då endast visserligen men ändå - på ICA. Lindex går fetbort. Mammon härskar där mer än det sociala ansvaret, som för övrigt sträcker sig längre bort (!) än arbetarnas arbetsförhållanden hos Lindex leverantörer långbortista'n.

Artikeln som jag refererar till och reflekterar över återfinns på SvD.

Slumpen...är ingen tillfällighet, eller...

Säger jag, då och då.

Ibland träffar man forna vibrationer från en tidigare tillvaro.

Det hände nyss. 

Det är varje gång lika underbart. Men ikväll... Ikväll S var det otroligare. Än, ja, än annars.

Och systra di L var delaktig i slumpen. Men femtioen procent var J.

Vad är det som pågår egentligen i Dalarnas landsting?

Nu. Ska jag ägna mig åt Dalarnas Landsting.

Ett tag i alla fall tror jag.

Voffo de' då? Jo, när man påtalar i ett mail att kön är full - vilket är helt ofattbart - för landstinget blir man uppringd - iofs bra - av en ansvarig person som erbjuder sig att ... ringa upp mamma.
Så hon får sina behov tillgodosedda.

Mitt svar på det var ju naturligtvis att jag tänker inte enbart på mamma utan på alla äldre i Dalarna.
Då kom det - vi har bytt journalsystem.

Detta nya "det ligger på daaaaaaaaataaaaaaa". Man baxnar.

Sedan "jag har inte vikarier nog för de sköterskor som arbetar, de måste ha ledigt".
Svepskäl. Svepskäl. Anställ. Ordna ett möte med journalsystemsleverantören. Det slår mig, jag kan vara med pro bono.
Ring mig. Eller skriv en kommentar här så kommer jag på mötet med leverantören.

En man och hans musik.

Det var en vardagskväll i Baptistkyrkan, jag hade gått in i sidodörren och upp för några trappor till ett litet rum där vi samlades. Alltid där, i det rummet. En liten skara och sjöng. Vi sjöng mest Unos musik, men så klart även annan klassisk musik.

Pianot användes sällan, eller aldrig snarare. Nej, inte ens vid tongivningen. Två toner i mellanregistret, en vissling till sopranerna och ett murmel till basarna. Vi visste ju ungefär hur det började, det var ju de gamla välbekanta ackorden.

I början.

Sedan kom Det Sandénska och drabbade en. Med all kraft, rätt in i hjärtat. Som alltid.

Vi i Vox Humana kunde Unos tonspråk, tyckte vi. En av övningarna delades det ut noter, ett nyskrivet blad som vi skulle lära oss och sjunga i någon kyrka på slätten. Sedvanlig tongivning, Uno slår in oss och kören börjar sjunga. Inte trevande utan rätt så säkert manövrerade vi oss genom takterna. Efter första strofen som vi kämpade oss igenom slår Uno av lutar sig tillbaka i stolen, betraktar kören pilimariskt och säger med eftertanke "Jaaaaa, varför inte?"

Sedan vidtog små små justeringar, ett g# där, ett e där för att få det som Uno ville ha det den gången.

Vila i frid Uno.

Mannen tåget och barnen

Trodde jag skrivit om dem förut, det hade jag inte. Det är apropå att döma folk efter vad man ser men inte vet.

En man sitter på ett tåg, hans två barn stojar och pockar på vagnens och människornas uppmärksamhet medan mannen sitter uppgiven på sin plats vid det fönsterbord för fyra de annekterat.

Han tittar förstrött ut genom rutan och ser landskapet svepa förbi. Barnens ljudnivå höjs lite och de börjar bli aningen irriterande för omgivning i kupén. Efter ett tag tar en man sig till orda, han vill liksom inte ha stoj, låt vara att detta inte är en tyst kupé. Så han säger:

- Kan du inte hålla lite ordning på dina barn? De lever om så väldigt.

Mannen tittar upp från sina försjunkna tankar och säger:

- Deras mamma dog igår, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Livet, kärleken och döden

Det är ju allom bekant att de samtal vi har kretsar kring just dessa tre. Det har min nuvarande sambo lär mig för massor med år sedan. Ja, alltså inte kretsandet - det har jag anat - utan uttrycket. Med de tre.

Sedan spädde Cia på det, att bekräfta att "ja, det talar man ju om". Jag visste inte ens om att man talar om just dessa: livet, kärleken och döden. Men tänker vi efter så är det just så. Oavsett om vädret kommenteras, eller frånvaron av död och liv och kanske kärlek.

Eller närvaron av de tre. Eller så.

Om det man inte kan tala måste man tiga - i princip, sa en av mina favvofilosofer. Google och i skolen finna... En annan person i min krets av själar sade en gång vid ett tal till nyutexaminerade läkare: lyssna på det som sägs, men lyssna också på det som INTE sägs. Detta har genom livet blivit en ledstjärna som jag kikar mot. Och försöker - med betoning på just försöker - ledsaga mig mot en helhetsbild. Av människan som jag möter.

Det mellanmänskliga mötet själar emellan är ett möte att vårda. I just de tre aspekterna livet, kärleken och döden. Den sista nog så viktigt. För vi kommer inte undan. Inte någon av oss.

Möte i alla åldrar

När man återser vänner man haft sedan tonåren så händer det något. Väldigt märkligt och samtidigt fullständigt underbart. Det är som om valv efter valv öppnar sig oändligt (Tranströmer!) när samtalet börjar och fortgår. Att liksom ett bygge, själsligt då, syns tydligare och tydligare. Det ramverk som fanns i tonåren har fått väggar, isolering, fönster, dörrar och tak. Men man ser ramverket, det underbara byggmaterial som syntes. Då.

Då när det begav sig.

Samtalen och mötena med de man träffade i de övre tonåren kännetecknas av likartade egenskaper, man ses ibland, sedan dröjer det ett tag och man återvänder. Livets skeenden liksom flimrar förbi. Där finns dock inte det ramverk som tonårstiden utgör. När man blev den man blev.

Man anar på något vis hela människan i alla sina åldrar. De lyser igenom som transparenta diabilder (googla på det ungdomar:-) vid betraktandet av människan man möter och samtalar med.
Man anar vart olika egenskaper som kunde sjönjas då nu tagit vägen, en del har tonats ner, ibland ser man faktiskt människan exakt som den tonåring man en gång mötte och då älskade. Som vän. Vänskapen fördjupas när man ses som vuxen. Nästan alltid, eller så beror det på att man väljer att träffa de man gillade redan som 15-årig skäggfjunig (ska jag köpa en grov handduk till dig Pluto, som bror Calle sa...) identitetsletande människa i vardande.

En livsvandring som så att säga blir synlig för den som var med från början. Trots att man inte setts under hållplatserna på vägen mot den man blivit, eller snarare då är.

Fikade och kikade

som vanligt in i bilen vid blomsteraffären. På torsdagar och fredagar är de blomsterbemängda av en lika sorglig som oundviklig anledning - blommor till stadens begravningar körs ut. Just efter lunchtiden. En vit Volvo användes idag.

Kikade på blommorna, de var väldigt fina. Väldigt väldigt fina.

Sedan såg jag till vilken begravning de skulle. Oskar Ganeståls. Jag pratade för lite med honom, alldeles för lite. Misstänker vi hade en hel del gemensamt, men det  blev liksom aldrig av. Att vi pratade.

Det senaste - och sista - minnet av honom är som utmärkt solist på Lihkör...förlåt Linköpings Studentsångares konsert. Han berörde, och berörde många och fostrade - har jag förstått på alla fejjankommenterar - många av stadens musikaliskt intresserade personer.

Jag dröjde kvar en stund vid bilen och kontemplerade över livet och så klart döden. Den oundvikliga.

Vila i frid Oskar.
Blommorna var fina.
Väldigt fina.

Och Oskars ord är fina:

Jag sluter ögonen
fylls av ljus.
Här får själen ro.
Mitt i ljuset vilar nuet.
Jag bär på liv av liv,
på kraft av kraft, ljus av ljus inom.
Jag bärs av orden jag hört,
jag bärs av löftet jag fått
om Guds rike inom mej.