Vissa saker går inte att låta bli att delge...

Ett utdrag ur dagboken som jag är så glad över att vi började med då barna var små.

30 november 1999

Jag sitter uppe vid datorn och skriver brev till kunderna. Dottern sitter i vardagsrummet på nedre planet och ritar.

- PAPPA!

- Ja...

- Vilken färg hade Jesus på håret?

- Öh, njaa, det vet jag inte, det står inte något om vilken färg han hade. Det får man nog välja lite själv.

- Jag tar svart.

- Det är nog vanligast.

Det dröjer ett litet tag.

- Var Jesus en han eller en hon?

- ... Öh, njaa, eh, det är en bra fråga. Man brukar säga att det var en han. 

Det dröjer ytterligare lite till.

- Pappa!

- Ja.

- Var pappan längre än mamman?

- Öh, ja, det brukar vara så.

Hon kommer upp, har tydligen funderat klart på Jesus. Allt verkar utrett.

- När kommer du ner och spolar Bröderna Lejonhjärta?

- Snart.

- Det är dom där två tvillingarna nu.

- Ja, tvillingar brukar vara två, så det räcker med att säga tvillingarna.

- Ja, som Stina och Olle.

- Mmmm.

- Och som Bertil och Arne.

- Ja (fast jag vet inte om de är tvillingar)

- Och som jag och bror min.

- Näääää, ni är inte tvillingar.

- (Mycket förvånat) Är vi inte?

- Nä, ni är syskon.

Vadstenasolisterna - Linköpings domkyrka

Igår var jag och några till med och något fantastiskt i Linköpings Domkyrka, ett gäng unga människor framförde diverse klassiska verk på ett förnämligt sätt.

Vi bjöds på en trio av Beethoven, Sommaren av Vivaldi, nykomponerad musik av Daniel Nelson, Tarrodi (en av mina favoriter) och tre glada blåsare i parken :-).

De var så samspelta alla musikanter att det lät som en enda stundtals, imponerande. De vävde in sina teman i varandra på ett alldeles magiskt sätt. De hade roligt, det syntes och de presenterade styckena kort, kärnfullt, glimtar i ögonen och med innerlig värme. Att kommunikation var ett honnörsord under konserten var tydligt.

Såväl med publiken som inom grupperna som spelade.

Okey då... jag fick en favorit, en klar favorit bland dem alla. En sats ur en fagottkvintett. Förnämlig var den.

Innerligt tack Vadstenasolisterna med stipendiater. Kommer bära med mig konsertern länge länge i hjärtat.

Om du blundar lite och fantiserar...

 

så hamnar du i stort sett var som helst i värlen, det är bara att välja. det sjuder av liv men ett lugnt liv och ett lågmält ackompanjerat surr av människors tal. Låg musik i bakgrunden, oftast jazz. Gästerna talar med varandra, med personalen och då tas de tips varligt emot som personalen har om vad som ska ätas eller drickas. 

Maten och kaffet är fantastisk, mazarinerna kan man äta när som helst... Före maten eller efter eller båda. Citrontarten, en liten godbit, är underbart himmelsk.

Personalen förresten var just de tre syskonen i början, nu räknar jag ett syskon vid varje besök samt ett femtal anställda. Det är just de anställda man noterar, syskonens förhållningssätt har spridits också till dem. Effektiva, lugna, det springs aldrig men alla har klipp i stegen. Alla. Och alla ler någon gång då och då.

Alla.

Det finns en puls på de ställen syskonen Seropian skapat som jag älskar, en nerv som nästan kan tas på. En åder av kärleksfullt liv. Ett stort stort hjärta genomsyrar hela lokalen. 

Tillströmningen av kunder vekar inte avta under timmen - timmarna blev det - jag satt igår, inte heller idag. Snarare tvärtom, men också köns längd har en underlig förmåga att pulsera; ibland tomt på kö, ibland kö till ytterdörren. Ibland bara kö, som oavsett längd varsamt och precist betas av. 

I lugn och ro. Hela hela tiden.

Pascal håller för trycket och det är en oasernas oas mitt i pulserande Stockholm. När man är här längtar man redan tillbaka med hela hjärtat.

MInnen från ett café

För ett antal år sedan tog Simon över Café Chocolat på Storgatan 54. Femtiofyran kallade vi stället i början. Jag kontaktade också stadsarkivet för att få en vink om vilken verksamhet som bedrivits i lokalerna innan. Mjölkaffär och antikaffär är de troliga svaren. Underligt nog finns inte många fotografier tagna på den här delen av Storgatan.

"Ska vi ses på Fiket?" sades under den här tiden många gånger och det rådde aldrig några tvivel om var Fiket låg, sedan ändrades det till "Vi ses hos Simon". Det blev många gånger, uteserveringen med lite lagom sol och en känsla av att sitta i Gamla Stan i Stockholm blev ett lyft.

Otaliga stammisar har man mött på detta café. Vänner där en liten kommentar om livet eller tillståndet i världen förgyllt vardagen. Eller så var man bara där och nu.

Den bästa beskrivningen av caféet stod en stammis för som skrev en dikt.

Syster till Simon tog över stället efter några år, men stamkunderna var Fiket trogna. Stället renoverades och blev alldeles underbart fint. Vi sa fortfarande "Vi ses hos Simon"...

Simon öppnar snart något nytt på just Storgatan, i närheten av gamla stället. Så det blir en upprepning ju av "Vi ses hos Simon".

En köttgryta. Det är så man gör.

"Det är mycket bättre att komma över med en köttgryta." skriver Malin Lagerlöf om döden, hennes man försvann spårlöst från en klippa under en reknosering inför en tv-deckare. Blåsigt och halt var det troligen på klipporna.

Vad ska man göra eller säga till en person som plötsligt förlorat en nära anhörig.

"Det är mycket bättre att komma över med en köttgryta.".

En köttgryta, för att de vardagliga tingen kan bli oöverstigliga. Just så tror jag också det är, ibland måste man inte säga något. För det behövs inte. Det är mycket bättre att göra något, som en köttgryta.

Via nostalgia positiva ma abrupta

Åker av olika skäl vägen till Örebro oftare nu, två dagar i veckan faktiskt.
Då i sinnet också mot Rättvik.

Denna väg, 211 heter den om jag inte minns fel, åkte jag ofta hemåt varje fredag eftermiddag för att spela med Bertil Spåmans orkester. Och för att komma hem till Rättvik och då till mamma och pappa. På vägen hem (till Linköping) på söndagen sedan passerade jag alltid pappas arbete på Postens semesterhem och åt mat.

Det känns som om jag är på väg till hembygden varje gång jag åker den vägen och nu avbryts resan.

I förtid.

Nostalgia har ett inneboende negativ klang i sig. Min nostalgi är så fri från negativ klang att det borde finnas upp ett nytt ord. Eller ett post-fix. Nostalgia+ månne.

Nu sitter jag här i Örebro på min avbrutna resa och det känns, som man säger nu för tiden, helt okey.

På mammas och pappas gravsten borde det stå "i ljust minne bevarat".

Nu sitter jag och skäms för jag minns faktiskt inte vad det står på gravstenen. Kanske just för att de flesta resor nu i flera år har varit just avbrutna.

Därute föll en snökristall (Göran Fristorp)

Det kom in en man i köket med en hund i läderband
han la upp en kniv på bordet och sträckte fram en hand.
Han log ett stilla leende med frusna anletsdrag
och pekade på hunden, det är han och inte jag.

Och därute föll en snökristall på vägens torra grus
och mörkrets mjuka sånger fyllde fåglarna med ljus.

Han åderlät en vild fasan och tömde i en kopp
sen slet han av sin ryggsäck och sträckte på sin kropp.
Han tittade i spegeln och klappade sitt djur
och frågade hur river man ekot av en mur.

Och därute föll en snökristall på rälsens blanka stål
och nattens kalla clowner fyllde framtiden med hål.

Han la sig på en sovsäck och börja domna bort
vi hörde hur han viskade: vi är av samma sort.
Nästa gryning var han borta, men hans vita hund låg kvar
vi lärde oss att älska den och döpte den till svar.

Och därute föll en snökristall på berg av bruten kol
och dagens två legender fyllde änglarna med vrål.

Undrar om inte detta är en av de vackraste texter som finns...

Bjuder ett mänskoöga
till stilla kärleksfest
oss, kyliga och tröga,
som folk är mest,

lägger som himmelsk läkning
för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning,
sin hand i vår,

synes en ljusglans sprida
sig kring vår plågobädd -
då sitter vid vår sida
en gud förklädd.

Hjalmar Gullberg

Det finns berättelser som inte gör sig i text

Och så ska det nog vara. Men jag berättar den när jag kommer åt under fika med folk eller öl. Ibland berättar jag den inte alls för det passar liksom inte just då.

För det är en berättelse om sorg.

Den har ju sin tid som bekant. Kahlil Gibran - husfilosofen - har ju texter om det. Och om döden.

Nej. Jag kommer inte att - av olika skäl - skriva om just denna händelse. Den är lite utlämnade till sin natur. Och lämna ut ska man inte.

Hur tar man bort tårar från en iPad-skärm...

det funkar liksom inte.

Allt bara svischar iväg. Åt alla håll och kanter.

Så. Hur gör man. Man låter de genomskölja själen. iPaden klarar sig.

Det vill jag tro.

Sökordspoesi - igen

Älskade dumburk - en blogg om TV misstänker jag hade för många år sedan en artikel om sökordspoesi. Dvs man ställer samman de sökord som leder surfare till ens webbsida.

Lite spännande är det...fortfarande. Originalsidan har tyvärr fallit bort. Oklart varför, eller ja, den finns fortfarande men inte artikeln om sökordspoesi som skrevs 2009. Så här kommer hela min sökordspoesi för den här bloggen. Man märker att folk vill veta texten till Jag var en vandrare av Göran Fristorp. Den hittas troligen inte på något annat ställe än här. Har flest träffar på det inlägget.

jag var en vandrare text
jag var en vandrare
jag var en vandrare lyrics
brylepudding
farstamodellen
där de blinda barnen bor
petroliumförbund
saluhall linköping
raffens öden och äventyr

Vi sökte inte varandra, vi fann varandra

på livets stig där sniglarna också vandrar. Långsamt släpandes men de tar sig framåt.
Hälsar på de mötande.

Vid skiljevägen skakar blomman när den på kistan läggs ner.

En sväng till Bjärka är en färd genom tid och rum...

Till det jätteforna spanien. När morerna var där, var ledsna och spelade uod och framförde gemensamma sånger samt spelade blockflöjter i olika storlekar. Om det var morer och spanjorer vet jag inte. Men roligt hade de. Övertygad om det.

I rotundan ikväll på Bjärka Säby slott upplevde vi som var där en fantastisk resa i tid och rum. Idel spanska tonsättare i en slags vild blandning men lika magnifikt som förtjänstfullt samlad av Linköpings Kammarkör med Johan Gertz i spetsen. Tretton sångare gjorde väldigt bra ifrån sig - att de inte kan äta middag tillsammans är en annan sak... - och var oerhört samsjungna. Vackert klingande inom såväl som mellan stämmorna.

Som den dalmas jag är fälldes en tår då de melankoliska delarna sjöngs och jag fördes tillbaka till en tid kantad av vedermödor men också glädjeämnen. Jag upplevde blockflöjtsinlagen som små droppar av glädje.

Johan Gertz är en nu levande Pan som förtrollar alla som lyssnar.  Inlevelsen är total och närvaron fullständigt makalös.

Ni som inte var där missade något. Något som berörde, som gjorde att tiden stannade och som gör livet värt att leva. Ja. Faktiskt.

Innerligt tack.

Nej Dan Eliasson det duger inte...

Lyssnade på intervjun idag i P1. Det duger inte Dan Eliasson.
Att svara som du gör. Gör om gör rätt.

1. Bekräfta att misstag begåtts och du ska undersöka det. Skumläs inte en bok och säg att det finns en annan sida av det som påstås. Ta kritiken i stället på allvar.
2. Gör inte ner den (kvinnliga) författaren och misstänkliggör inte henne. Hon hade mycket på fötterna medan du knappt hade flip-flops Dan Eliasson.
3. Skyll inte på att det är förhållanden före din tid. Trams. Ta ditt ansvar i stället.

Dan Eliasson har varit, med rätta i blåsväder på senaste tiden. Finner det märkligt att en hög polischef går med sådana skygglappar. Det är oroväckande.

Idag är det två år sedan

Två år sedan urnan sattes ner. Den enda begravningen min mamma ville ha. Vi sjöng Härlig är jorden där runt urnan som sattes ner. Vi lade blommor i gropen och runt.
Två år sedan.

Mamma som levde i hela 93 år får man förstå tröttnar lite på att omgivningen inte ringer längre; de som gjorde det till mamma Sigrid dog ju efterhand. "Det är bara du som ringer nuförtiden".

Sa hon.

Mamma.

Jag slutar nog aldrig tänka "nu ska jag ringa till mamma" verkar det som. Sker oftast på vägen, eller på väg någonstans. Lurigaste gången var då jag hälsade på sonen som arbetade i ett stall med ett fyrtiotal kor. Då ville jag verkligen ringa till min mamma och säga vad han sysslade med.
Påtagligare blir det inte. Minnet av såväl mamma som mormor omgiven av muande bligande kossor, gul halm och stalldoft. Väggen i hennes rum prytt av diplom för hennes mjölkhantering.

Inte lukt.

Doft.

Nytt år. Nystart. Gammalt år lagt till handlingarna.

Jag vet inte det jag.

Det är ju liksom inget gupp man åker över... det bara flyter lite på, kallare blev det. Snö blev det. Ljusare. Klart det.

Eller så är detta att bli äldre just så, man går runt och kalendergupp märker man inte. Jo förresten var femte år sådär, eller kanske var tionde. För då hamnar man i en annan box när man fyller i  undersökningar på nätet. Nu närmar jag mig ett sådant boxhopp, noterade jag vid ifyllande av just en enkät på nätet.

Närmar och närmar. Det har jag gjort hela livet, närmat mig. Fjärmat mig från en inre tjugoåring har jag aldrig gjort. Och den tjugoåringen ger mig näring fortfarande.

13 år sedan Kaj Lindman gick bort

Minns fortfarande hans siluett när han stod vid receptionsdisken och småpratade med personalen. På Fridtunaskolan. Vi såg rätt in i receptionen genom rutan från vår bostad. Det var något speciellt med Kaj. Hade ett blogginlägg om hans bortgång, men även en text som jag inte tror publicerades någonstans.

Skrev detta för tretton år sedan:

Tomt. Fruktansvärt tomt. Saknaden efter Kaj Lindmans är stor, Kajs hastiga bortgång  måndagsmorgonen den 9 december 2002 sätter djupa avtryck. Sonen minns Kaj när de tillsammans flyttade möbler till en skola för de som ”inte är som vi andra”. Kaj och sonen hade en relation som gjorde mig fridsam i sinnet. Jag själv minns samtalet om FN-tjänstgöring vi hade för ett par veckor sedan, på Kajs självklara vis spred han kunskap om tjänstgöringen som sådan och livets villkor i största allmänhet.

Kaj var allt-i-allo på enheten där han arbetade. Kaj hade alltid tid, han fanns alltid till hands för dem som sökte upp honom. En pratstund med Kaj och man levde den stundande dagen lättare i sinnet, hans livserfarenhet och glädje över att leva spred han till föräldrar, arbetskamrater och sist men absolut inte minst, barnen. Kaj hade alltid något på gång, som gagnade barnen, skolan eller samhället, han var dessutom en lika välbehövlig som underbar  förebild för alla barn i skolorna på T1/Stolplyckan-området.

Vi kommer för alltid att minnas dig och ljuset du spred under den alltför korta tid du vandrade på jorden.

Våra tankar går till hans familj under stundande jul- och nyårshelg.

Vila i frid, Kaj.

Ledig, lite.

Tid för tankeverksamhet, så att säga. Just nu på Café Pascal. 

Lunchrusningen verkar vara över och stället är delvis ockuperat av barnvagnar och arbetande människor.  De senare stör mycket mindre än de förra...just nu är det väl i och för sig barnet som, vad det lider, ska sova i vagnen som gallskriker vid olika underliga tillfällen. Det skär i öronen. Utan reaktion från vårdnadshavarinnan. Mamman, gissar jag. Lite lite märkigt.

Det är det.

Men i skuggan av Trumps tramp och klimathot är det ju inget att yvas över.

På något sätt.

Den sjungande lantbrevbäraren har slutat sjunga på jorden

Otaliga är de gånger jag och Kennet Olsson sjungit Gärdebylåten i mikrofonen ofta på begäran, längst fram i bussen under Bertil Spåmans kör och orkesters resor genom Sverige. Alla verser. Unisont.

Men mästaren själv är i särklass, och nu finns han inte mer på jorden. Minns när han tog sig an Bridge Over Troubled Waters pianokomp till Anders Soldh. Som sjöng. Evert bemästrade det kompet också.

Minns Evert som en glad människa som inte gjorde någon illa. Som dessutom spred sin glädje till alla han mötte, ung som gammal. Nu var det otroligt längesedan jag såg honom, men hans ljusa minne lever i mig.

Vila i frid Evert. Jag lyssnar till dig och Gärdebylåten en gång extra idag. Den finns ju tack och lov på Youtube. Mina tankar går också till sonen Mikael.

En historia att bära med sig

Vår körledare i Linköpings Domkyrka slutade nyligen. Vi fick oss till livs en hel del historier om musicerande och om livet. En av mina favoriter som berättades under en av de sista repetitionerna var historien om violinisten.

Violinistens vän förundrades över att hen höll på med det där gnisslet och gnället. Det bara gnisslar ju bara, varför ägnar du dig åt det?

Violinisten svarade: Gnisslet jag hör är när himlens portar öppnar sig, gnisslet du hör är när de stängs.

Tårar

Lärde mig av en klok man en gång att det finns ljusa tårar. Blev lite förvirrad för i min ungdom (runt 1973 så där) läste jag en bok om yoga - innan det blev så där populärt som det är nu - i boken stod det skrivet att tårar liksom inte var bra.

För själen, är inte så säker på det. Jag fortsatte ju också att släppa ut mina tårar.

En annan god vän lärde mig - när jag satt i hanses (ja, Bertil din) fåtölj på Ryds Allé 15 och grät - att jag renade mig då. Då, på den tiden som en svamp tog upp andras sorg och spolade ut den. För jag själv var liksom inte ledsen. Nu är tårarna inte av den karaktären. Det var då det. Nu kommer tårar när jag lyssnar på vissa ackordsförflyttningar i musik, oavsett vilken musikform det är så kommer de. Tårarna.

Sture - allas vår Sture - tittade ner på mig då och då under repetitioner med Ad Libitum och sa "är det vackert Lasse"...då satt jag på golvet ihopkrupen och hulkade. Underbare Sture. Han förstår och förstod. Han lärde mig förstå.

Några ställen som dyker upp på en gång är sista versen på En vänlig grönskas, slutet på Uno Sandéns underbar Sommarpsalm, sista koralen - får man väl kalla den - i slutet på Karl Jenkinks The Armed Man. I den underbara gruppen Chicagos olika låtar kommer de också, men inte så ofta nuförtiden. Koppången kämpade jag mig igenom med alltmer suddiga noter under en prima vista-läsning i Skänninge under Fredriks ledning. Molly Telemans Som en våg.

Lara Fabian får mig på fall då och då, i Broken Vow eller Love By Grace. Underbara River med Joni Michell. Lina Nyberg i Here, There and Everywhere. Det finns en timbre i vissa röster som slår an något, Eva Cassidy har en sådan röst.

Jan Allans trumpet i Rolf Billberg In Memoriam, Nils Lindbergs underbara stycke till en bortgången nära vän.

En norrman vars namn jag glömt...Jonas Holmberg då och då vad han än gör, Helen Sjöholm vad hon än gör...Sist men inte minst For Good med Idina Menzel och Kristin Chenoweth, från Wizard. Nu, när jag skriver detta sjunger Anne Hathaway I dreamed a dream. Den scenen tittade jag på flera flera gånger. Hon gör den bäst. Och i sammanhanget får den en annan betydelse. Moulin Rouge...jag slutar nu...

Men nu har jag gjort det jag länge tänkt göra. Ställa samman en lista på dem, för att se om det är något i dem som är lika samma. För det kanske är det. Är det inte det finns många strängar i min gråtlåda som slås an. Lider inte av det. Absolut inte. Det fanns en tid när jag funderade över det. Slutat med det.

Först nu, igår, blev jag varse den här dikten av Bo Setterlind. Som är skriven till sådana som mig...vi är några stycken. :-)
Anders Paulsson har tonsatt den, och vi ska sjunga den i februari. Ser fram emot det.

Räds ej att gråta broder,
Själen behöver det.
Gråten ger livet lyster,
som det ej annars får,
Trötta ögon blir klara,
Sorgen får regnbågens glans
Fromt vågar hjärtat svara,
Saknaden skimra förmår.

Syster, av livet sviken,
räds ej att fälla en tår.
Omärkligt hör till musiken
också en ström av år.
Du som känner dig dyster,
tänk dig att mörkret förgår.
Räds ej att gråta, syster,
stjärnor bland tårarna står.

En smiley löser inte alltid allt...

Noterat att om vissa inlägg får mothugg från personer som man inte träffat i verkliga livet så tror personen att flera inlägg på samma tema med lite smileys efteråt så löses det ursprungliga fadäsinlägget.

Så icke.

Mellan personer som träffat varandra under ganska lång tid vill jag påstå, löser man saker och ting med en :-) Eller en ;-) i sociala medier eller SMS men inte mellan personer som aldrig träffats.

Vill jag påstå.

Men jag har haft fel förut.

Snart kommer den där timmen igen

Som vi får extra. Corren kanske gör en ny runda med frågor om vad man ska göra den timmen. Då, för massor med år sedan hade jag den timmen i Lund. Och underbara Bönan fanns kvar, det fiket finns inte längre som komplement till Espresso House alldeles intill. Nu något kikärts- och hummusälskande ställe. Har svår för kikärter, vet inte varför. Det bara är så.

Vad värre är...boklådan lite längre bort finns inte heller längre, vad som finns där vet jag inte. För jag passerar inte Lund längre varje vecka. Hann alltid av och ta en espresso-kopp på Bönan. Oavsett hur "lite" tid det fanns att tillgå.

Borde åka till Lund och titta vad det blivit av den forna boklådan.

Märkligt hur en del människor berör en, direkt

Jag träffade honom många gånger, men mötte honom bara en gång. Det var utanför Domkyrkan i Linköping, han hade dottern och två söner med sig med vill jag minnas. Vi satt ett tag och samtalade på bänken. Om lite allt möjligt, om vad minns jag faktiskt inte.

Men jag minns känslan.

Känslan av ömhet och värme. Ett nästan obotligt intresse för människor och glädjen samt en enorm innerlig glädjen över barnen. Och själva livet misstänker jag. Vissa människor berör en direkt, de är människor ända in i själ och hjärta. Så var Pontus.

Det känns konstigt att han inte finns mer för jag saknar honom trots att jag inte riktigt mötte honom. Jag var liksom inte klar med att möta honom. Och kan inte alls påstå att jag kände honom. Men på något underligt vis så gjorde jag det ändå. För saknad är han, i mitt fall saknar jag framtida möten med honom.

Vila i frid Pontus.

Det lägger sig liksom aldrig känns det som...

Och det är nog som det ska vara. Det som inte lägger sig är tanken att ringa, mamma och eller pappa, inte för att berätta något särskilt. Utan bara för att höra hur de har det. Sedan kommer hjärnan på och överraskas nästan av det, de finns inte på jorden mer. De har slutat dansa här.

Men hjärtat vill liksom inte fatta det på något vis, hjärtat vill ringa och höra "hur det är". Oftast händer detta när jag är ute och åker bil någonstans; det var ju då jag brukade ringa till mamma. Hon svarade alltid. Alltid, och undrade vart jag var på väg "nu då". Sedan sade hon att jag inte skulle prata i telefon när jag körde, men fortsatte ändå att prata med mig :-)

Ja ja.

Det är väl som det är. Det lägger sig aldrig. Och som det står i Olle Adolphssons visa: så länge någon minns en så finns man kvar. Mamma och pappa kommer att finnas kvar länge.

Det var Somewhere out there minns jag.

Vi hade en konsert, kan ha varit något slags jubileum. PA Sjöberg, Ad Libitums grundare och ledare, ledde oss som vanligt. Plötsligt, inför fullsatt Konsert och Kongress i Linköping, säger han "jag har en överraskning till kören".

Plockar upp nya noter och delar ut till kören. Där och då. För första gången. Vi hade inte repat detta som många trodde i publiken efter konserten. Det skedde där och då. Han delade ut noter. Och vi fixade det. Vi hade ju lärt oss hans tonspråk, ett underbart tonspråk med lite  klurigheter men dessa hade vi nu i våra röster och hjärtan.

Det händer att jag saknar honom väldigt mycket. Han, som så många andra, slets bort från denna vår dans på jorden alltför tidigt.

Kram på dig PA.

En bild av krigets fasor

Det är något med den där gröna flytvästen på Nour, fyra år, som berör mig.
Långt långt in i hjärtat dit nästan inget annat når.
Västen finns att beskåda.

Ansiktet på mannen som flytt från krigets Syrien är så intagande att det dröjde länge länge innan jag ser de två lite större barnen under hans vänstra arm.

Västen ser jag efter ett tag då blicken sliter sig från det plågade ansiktet på mannen.

Det är något med den där gröna flytvästen.

Och lilla armen runt pappas hals.

Vart är vi på väg...

Så inleddes en predikan för några söndagar sedan. Man kan verkligen fråga sig vart vi är på väg. Samhället, i stort och smått.

Det sker överfall på ljusa dagen i tidigare så lugna Linköping. Kvinnor som motionerar i spår i skogen i diverse städer i vårt avlånga land våldtas av svinaktiga män. Flyktingar kvävs i lastbilar på väg mot friheten eller i överfulla och låsta lastutrymmen på båtar i Medelhavet.








IS får härja fritt i Syrien, troligen beroende på att det inte finns något av värde där för det stora landet i väster.  Så de får demolera världsarvsminnen utan att någon ens lyfter på en slangbella. I samma land mördas dagligen ofattbara mängder människor.

Tokyo kanske inte finns om 100 år läste jag nyss i en rubrik i en av de stora dagstidningarna (inte kvällspressen alltså, de läser jag inte) och det kan ju faktiskt bli så.

Moder jord skriker. Rakt ut.

Snart gör jag det också.

Dagen närmar sig...

Dagen närmar sig, den där scenen i en Beck-film med Gösta Ekman. Tror den heter "Brandbilen som försvann". Är inte säker, men tror det. Att den heter så.

I filmen - som jag inte vet riktigt vad den heter - flyttar Becks dotter hemifrån. Beck går omkring i lägenheten. Tyst.

Inget sägs.

Inget händer egentligen. Inget alls.

Och ändå förstår man. Vad som händer i huvudet på Beck. Tack vare Gösta Ekman. Man förstår och jag minns när jag såg scenen att jag tänkte...någon gång i framtiden är jag där själv.

Dagen närmar sig...