2016-03-11

Därute föll en snökristall (Göran Fristorp)

Det kom in en man i köket med en hund i läderband
han la upp en kniv på bordet och sträckte fram en hand.
Han log ett stilla leende med frusna anletsdrag
och pekade på hunden, det är han och inte jag.

Och därute föll en snökristall på vägens torra grus
och mörkrets mjuka sånger fyllde fåglarna med ljus.

Han åderlät en vild fasan och tömde i en kopp
sen slet han av sin ryggsäck och sträckte på sin kropp.
Han tittade i spegeln och klappade sitt djur
och frågade hur river man ekot av en mur.

Och därute föll en snökristall på rälsens blanka stål
och nattens kalla clowner fyllde framtiden med hål.

Han la sig på en sovsäck och börja domna bort
vi hörde hur han viskade: vi är av samma sort.
Nästa gryning var han borta, men hans vita hund låg kvar
vi lärde oss att älska den och döpte den till svar.

Och därute föll en snökristall på berg av bruten kol
och dagens två legender fyllde änglarna med vrål.




Inga kommentarer: