2006-06-25

En god vän, som tagit sig igenom branterna, doppat mer än fötterna i elden av misstag och haft sin beskärda del av livets jäkelskap. Att se en god vän liksom komma ut genom tunneln och vandra vidare. Det är fint.

Målar gör hon. Man ser henne i varje tavla, och man ser hennes vandring mot livet.

Snart kan hon leva på sin konst. Men vägen dit var lång, men det är så fantastiskt att vara del av hennes nuvarande tillvaro. Hela familjen var på andra vernissaget, i Sverige, förra vernissaget köpte vi två tavlor och sonen vann en.

Denna gång skulle vi inte handla något...Vi köpte tre tavlor...

4 kommentarer:

Fröken Lund sa...

Konst är en lyx som jag kommer unna mig när jag börjat jobba. Jag längtar tills dess.

Anonym sa...

Så gott Lasse, det är ju som så att det är när man vet vilken arbetsam resa någon har gjort så blir det än större när man får vara medresenär på en just sådan resa...

linlasj sa...

Du har rätt Frk Lund, det är en lyx. Förra gången använde vi arvspengar. Väl använda.

Denna gång vete tusan vilka pengar som ska användas...skatteåterbäringen kanske. Eller så.

Lena, medresenär var jag endast när hon närmade sig slutmålet. Och jag är glad att jag var med då. Mycket glad. Önskar jag hittat henne tidigare, men så var det inte. Inget varesig hon eller jag sörjer.

Livet är så fullt av motresenärer, motvalls och motståndare. Fram för fler medresenärer, medvalls och medståndare. :-)

Anonym sa...

absolut...