Lasses minneslappar och tankenotiser från Susnet:

Totalt: Månad: Vecka: Dag: Instagram

Leta i den här bloggen

2006-06-15

Skolavslutning. Sitter på en krog i Helsinborg. Bredvid mig sitter ett gäng, tjejjer allihop. Glada, inte högljudda alls som servitrisen sade att de skulle vara.

Uppsluppna. Jag börjar gissa lite hur gamla de är (gissade fel med tre år, de var 15 men såg ut som 18) vilka linjer de gått på gymnasiet och...nå...

"Vi måste ha minnen" sade en av dem, innan jag visste deras ålder, och struttade upp med en kamera. Bad om ursäkt för att hon inkräktade på mitt restaurangrevir utgörandes av ett bord.

Jag flyttade lite på ljuset så att bilden inte skulle ha mitt bordsljus som förgrund. De tog kort. Då hände det. Det tidigare glada jag-är-mig-själv-gänget transformerades till fotogenier. Sedan barnsben skolade av Big Brother, Idol, L World, VeckoRevyn och annonspelare. De såg ut som en massa. En massa tjejjer.

Plötsligt var personligheterna som bortblåsta, inget eget uttryck, utan utstuderat uttryck. Underförstått "så HÄR ska man se ut". På kort.

När fotosessionen var över återgick de till att bara vara.

Sig själva.

Och de var lika underbara allihop. Hoppas det kommer att gå bra för dem. Känner dem inte, bytte ett par ord endast. Men det var något runt dem som andades hopp. I all denna misär är det just hoppfyllt att varit med om gårdagskvällen.

I Helsingborg. På Olssons skafferi.

5 kommentarer:

Maria sa...

Intressant observerat. Och fint skrivet.

Jag brukar tänka på hur små barn beter sig framför kameror. De övar upp sina fotoleenden obehagligt tidigt. Och gråter om man inte kan visa dem resultatet omedelbart eftersom man inte äger någon digitalkamera ännu utan bara en gammal med film...

Lena sa...

Hoppet om en ljusnande framtid...
Våra unga har en helt annan vana med kameror, verktyg som gör att bilden är i fokus. Det här är intressant att fundera över, vad det gör med förhållningssättet i mötet med bilden, kamera ögat och objektet...

sLars sa...

Maria, tack, små barn som saknar digitalkamera kommer på andra tankar. Hoppas jag. Inmynta i dem analoga tankar...

Lena. Tack.
Bilden, ett kameraöga och objekten. De var flera. Och det jag funderade över var om de liksom mindes den där kvällen på grund av bilden jag menar "vi måste ha minnen". Min starkaste minnen har jag ändå, och ibland är de besynnerliga, och inte alls något att minnas.

Så att säga.

Men jag minns dem ändå. De är starka. av någon anledning.

Andra minnen är mig nära, kära och starka. Och jag har bemödat mig att minnas dem. Och ibland poppar de upp som en film ur mitt liv. Mitt Liv. Mitt Alldeles Egna Liv. Det enda som förenar mig. Mötet mig emellan.

Återkommer till det märker jag. Men det är inte tudelat och dualistiskt. Det är liksom ett möte. Mellan mig. Och mig. I ro.

I stillhet.

Lena sa...

Lasse...vilka ord du sätter på pränt, inser som du att det handlar om så mycket mer...

Profeten som du skriver om har mycket att säga...har några citat när du nu nämner dem inne hos mig men det var ett tag sedan ska leta upp i vilken månad de ligger...

sLars sa...

Profeten... Den boken hade jag med mig länge. Den har legat under en massa andra böcker ett tag.

Nertyngd. Den ska fram. Och med till Grekland.

Så är det.

Profeten. En vägledning jämt.