Det finns faktiskt tre - och inte två - anekdoter som klangbotten

Dvs den klangbotten som finns i samtal med människorna vilar på, vill jag mena i mitt fall, tre anekdoter och ett självupplevt meningsutbyte. Små korta utbyten med främlingar men också givetvis timslånga samtal om livet, kärleken och döden med vänner och understundom med bekanta.

I korthet är de: Gurun vid vägen, Mannen på tåget och Musslan på stranden.

Gurun
En man passerar gurun vid vägen mellan två byar och frågar gurun: Hur är människorna där borta i den byn? Tja, säger gurun, hur var de i byn du kom ifrån? Inte bra alls blir svaret från vandraren.
Då är de säkert på samma sätt i byn du är på väg till...

Mannen
Mannen på tåget får en uppmaning att sköta sina barn som springer omkring okontrollerat. Pappan suckar och säger uppgivet: deras mamma dog igår och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Musslan
Pappan och sonen går på stranden som är full med musslor som blivit uppspolade på stranden. Pojken tar en mussla och kastar ut den i havet. Men, säger pappan, det där spelar ju ingen roll det finns så många musslor på stranden... Pojken tar upp en till mussla, kastar den i havet och säger: för den här spelar det roll!

Historien om gurun påminner mig om lokföraren jag mötte efter stormen Gudrun. Som jag inte skrivit om på bloggen ser jag utan bara refererar kort till. Som här. Nu. Men lite längre då...  

Lokföraren
En gång blev det en paus under en tågfärd. Vi resenärer gick ut på perrongen och språkade lite om stormen, vi var ett litet gäng som stod där, bland annat jag och en skogsägare som förlorat en hel del skog i stormen. Efter ett tag tittade lokföraren på mig och sa "du träffar bara trevliga människor du".

Andektoten om gurun gör att jag inbillar mig att sättet att se på saker är väsentligt...

Mannen på tåget-anekdoten lärde mig att aldrig aldrig ta för givet vad en människa bär på just nu. Just där. 

Musslan-historien lärde mig att det man gör för en annan varelse spelar faktiskt roll.

Tio gymnasievänner samlades i Lilla Egos källare

Där får man boka tidigt, en månad tidigt. Så jag hängde på internetlåset vid 00:03 den 29/4 och bokade tio personer i källaren på Lilla Ego. (Lilla Ego. Dit vill jag igen. Wow!) Där återfanns gymnasiekompisar och spåmanskompisar. Apropå USA-turnen så sa en Rättvikare när han såg skyskraporna: Okka store stuggur dem aa jeen daa.

Som en bonus kom Bosse och Gunnar - ja ja, Bosse, Gunnar och Lasse, det låter som lilla bullerbyn. Jag vet. - till mitt första stopp på Portalen när S:t Eriksplan. Verkar vara ett bra ställe. Spännande när man tänker efter. En portal är ju en vackrare ingång.

I källaren upptäcker man att det finns en linje som tog en från gymnasiet till den man är idag. Den kärna/stam som fanns då (1976 gick vi ut) är förstås kvar men kärnan likt ett träd vuxit och blivit "mer", grenarna på trädet är livet man levt i någon mening. Vi har alla stegat på i de fotspår man inte alls kunde ens skönja  då. Årsring på årsring har lagts till och är olika breda beroende på livet just då.

Skrattet är kvar. Ögon fulla av liv är också kvar. Det kitt som fogade oss samman då finns där fortfarande. Det är som om det kittet mognat tillsammans med oss på vår vandring genom livet här på jorden.

Mellanmänskliga möten är i mitt liv ett elexir och en slags nektar. Där, i källaren, har vi släppt negativa nostalgin och språkar om här och nu; vad man gjort från gymnasiets slut till nu.

Vi kommer att ses igen. Då hänger jag också på låset till Lilla Ego. Troligen. Svårslaget ställe.

Meryl och jag

Ja, jag har träffat Meryl Streep och tagit hennes hand. Det var förr i tia, 1982-83 eller så. Kastrup, som inte såg ut som nu. Då.

Min teori är att hon spelade in Mitt Afrika. Vem bryr sig om teorier när man hållit hennes hand.

- Excuse me, are you Meryl Streep?
- Yes. Och så kom det. Leendet.
- You are a wonderful actor.
- Thank you, med ögonen in i mina.

Det tog, faktiskt jag lovar trots att jag är en pratkvarn, 12 sekunder. Men vilka 12!

Andante är en alternativ blogg som jag styr med då och då...

 Mina minnesord om Lars Ödkvist hamnade där. Eller snarare här.

Det var troligen sisådär 20 år sedan jag började lyssna på texter...

Det blev en omvälvande tillvaro som gick mig till mötes. Vilken text jag tog till mig först minns jag inte. Nu är det denna som påverkar min syn på saker och ting.

Överhuvudtaget är Göran Fristorp en musikant, gitarrist och sångare jag återvänder till. Hans "Jag var en vandrare" är fantastisk. För att inte tala om målarskrin. Den texten borde flera ledare lyssna till...

Jag hade ett målarskrin,
där glödde glada färger grant.
Jag hade ett målarskrin med färger,
det är nästan sant. 

Jag hade inget rött för blod
och inget svart för en ensam mor
och inget vitt för en likblek soldat
och ingen färg för sorg och hat.

Det fanns solgult som gör en glad!
Det fanns grönt för gräs och blad!

Det fanns för allt jag drömt.
Det fanns färger männskor glömt.

Jag satt ner och målade fred.

Georg Riedel är död - det dyker upp två minnen

Det första är när jag sjöng ett litet men dock solo i en av hans kompositioner. Georg var med på scenen. Det var en AdLibitums konsert någon gång av de otaliga gånger vi gjorde med Trio Con Tromba. Jag slirade lite på någon ton där... och bad om ursäkt till Georg för den slirningen. "Äsch" sa Georg, "Lite konstnärlig frihet skadar inte".

Den andra var när jag av en slump - som ju inte finns som bekant...slumpen är ingen tillfällighet... - gick förbi deKlomp för massor med år sedan. Där satt Georg Riedel (Som INTE skrivit Här kommer Pippi Långstrump - det har Jan  Johansson gjort) och Bengt Hallberg (som skrivit Madickenvisan) språkandes. Två giganter i musikvärlden.

Det slår mig att det nog var den kvällen vi haft konsert med just de två. Med AdLIbitum också. Kassören i AdLibitum kom också in, han hade varit och betalt hotellet för de två.

Riedels musik är helt och hållet fantastisk. Hörde på radion i morse att den faktiskt har en aningen svärta i sig. Men det är inte mycket. Eller så finns den inte alls.

Själar tar aldrig farväl. En del själar lämnar kvar sin alster på jorden. Till oss. För oss.

Dags för en favorit-text som fångade mig alldels för sent i livet...

 Då sjöngs den av Nils Landgren. 

Nu finns den i olika spellistor med olika sångare och faktiskt en som sjunger och spelar trumpet (!). Just sätten som föreslås för att resa eller komma till ett ställe/person är underbara.

Mest gillar jag "...big balloon och make it soon..." men alla är himla bra.

PS Ordet colt fick jag slå upp då för något år sedan. En häst är det. Så mycket minns jag.

You can reach me by railway, you can reach me by trailway
You can reach me on an airplane, you can reach me with your mind
You can reach me by caravan, cross the desert like an Arab man
I don't care how you get here, just get here if you can

 

You can reach me by sailboat, climb a tree and swing rope to rope
Take a sled and slide down the slope, into these arms of mine
You can jump on a speedy colt, cross the border in a blaze of hope
I don't care how you get here, just get here if you can

 

There are hills and mountains between us
Always something to get over
If I had my way, surely you would be closer
I need you closer

 

You can windsurf into my life, take me up on a carpet ride

You can make it in a big balloon, but you better make it soon
You can reach me by caravan, cross the desert like an Arab man
I don't care how you get here, just get here if you can

Fiskaren och affärsmannen

 I korthet går historien så:

En fattig fiskare satt på stranden när en rik affärsman kom förbi.
- Varför sitter du här och latar dig? Varför är du inte ute och fiskar? frågade affärsmannen
- Därför att jag har fångat tillräckligt med fisk för mig och min familj för idag, svarade fiskaren. Nu sitter jag här och njuter av eftermiddagen.
 

Affärsmannen suckade uppgivet.
- Nu när du har tid skulle du ju kunna fånga mer fisk. Inte bara sitta här och lata dig.
- Vad skulle jag göra med den fisken? undrade fiskaren
 

- Du skulle kunna sälja den och tjäna massor med pengar, sa affärsmannen. För pengarna skulle du kunna köpa en större båt med kraftigare motor och fiska längre ut i havet. Då skulle du fånga mycket större fiskar och tjäna mer pengar. Till slut skulle du kunna anställa andra fiskare som fiskade åt dig.
 

- Vad skulle jag göra sedan då? undrade fiskaren
- Då, svarade affärsmannen, skulle du kunna sitta och bara njuta av livet.
- Det är ju det jag gör redan nu, svarade den fattige fiskaren.

Jag har ivrigt försökt ta reda på vem som kan ha skrivit detta från början. Har läst för länge sedan att historien var en protest mot att man skulle arbeta, arbeta, arbeta.

 

Det vore intressant att skriva en bok om hur människor reagerar på en person som inte ska prata

Haft stämbandstrassel sedan i fredags - de börjar sluta bra nu, lite trams kvar, men på rätt väg - och då hade jag lappar med i olika sammanhang för att kommunicera. Började med att peka på den inrutade. En del läste då - nyfikna? (helt OK. Jag är supernyfiken) - allt ovan.
Då började jag hålla för allt utom det i rutan.

En del sa "På rikigt".

Då pekade jag på JA.

Varför det? Då vände jag blad, där står det "stämbandstrassel".

Det är ett bra hjälpmedel faktiskt men det intressanta är människors olika beteende.

En del viskade tillbaka. Då pekade jag på "Du kan prata" (och log så klart) på en annan lapp. 

En del blev väldigt obekväma. Varför är ytterst oklart.

Pensionsåret kom till slut. Det är i år det sker.

Det året man går i pension. För kryper eller springer in i det gör man inte. Eller vissa kanske göre det. Jag går i pension, nästan två år senare än jag kunde gjort det. Det känns. Hur det känns vet jag inte riktigt. Inte än. För jag går i pension i maj är det tänkt om det blir som planerat och då inte som jag planerat utan någon annan...

Tankarna inför att ha så mycket "tid" man vill berör mig inte så mycket. Eller jo, de gör det till viss del. Men inte tid är inte en linje som bekant. Jag ser inte tiden som en linje utan som ett hav.

Dessutom är jag inte förtjust i Chronos utan i Kairos - hans bror. Han har en hårpiska och lyckas man fånga den så stannar man tiden. Intressant ju, grekerna kunde de. Deras mytologi är spännande.

Att de har flera ord - fem tror jag - för kärlek är också intressant: eros, agape, filia, storge och agape.

Så jag ska se till att stanna i tiden. Men inte i livet.

Akustisk inkontinens...

Akustisk inkontinens finns i tre varianter: lindrig, allvarlig och grav.

Den lindriga formen yttrar sig genom ett  medvetet eller omedvetet påslag av telefonens högtalare. Visserligen hör omgivningen båda talande. Borde ju vara bättre än det vanliga monopratet. Så icke...

Allvarlig akustisk inkontinens består i att man utomhus lyssnar på musik, föredrag eller sportsändningar på mobilen.

Den grava sorten uppträder då och då inne på fik mestadels. Det lyssnas högt på diverse ljud från mobilen.

Man borde uppfinna en akustisk blöja som kan delas ut till fridstörarna. Som det är nu överlåts botemedlet till de ofrivilligt lyssnande och de nyttar ljudreducerande hörlurar.

Snubblade över musiker i Dalarna och upptäckte en sak

Har inte skrivit om trombonisten Per Haglind som var verksam bland annat i Sandviken Big Band. Detta storband som var - och är - ett slags lackmuspapper som kan användas när man vill utröna hur ett storband ska låta när det är som bäst. 

Senaste gången hörde jag dem repeterade de i Konsert och Kongress i Linköping. Hade själv ett rep i något annat sammanhang, så kunde inte gå på konserten med storbandet. Min största anledning att gå dit på repet var att säga hej till Per Haglind. Minns än hans leende och varma tilltal. 

Per Haglind avled i april 2019 efter en tids sjukdom. I begravningsannonsen står det en dikt som bland annat innehåller meningen 

Tänk er att jag är på turné, vi ses igen när det blir tid för det.

Så vackert skrivet, får för mig att han skrivit det själv. Det finns fler rader i texten men denna fångade mig på djupet.

 

Det var en gång en bar - utan alkoholtillstånd faktiskt namnet till trots

Den hette Rättviksbaren, låg på HSB-gatan i Rättvik. Den var öppen 7-18 kanske till och med 6-18. Rättviksbaren hade eget porslin. Det porslinet har dykt upp igen.

På Bar Oas i Stockholm. Det som är så himla fantastiskt är att stället drivs av barn till en nära vän. Som också kommer från Rättvik. Vi spelade tillsammans i olika konstellationer under ungdomsåren. 

På Bar Oas finns tallrikar från just Rättviksbaren.

Besökte Bar Oas härom veckan. När jag frågade lite försynt - ja, jag kan vara det...:-) - om det var korrekt att det fanns tallrikar här som det står Rättviksbaren på svarade en person med att vända på klacken och hämta en.

Han frågade: Har du någon koppling till den?

Jag satt tyst med begynnande tårar i ögonen och klämde fram: Den ägdes av mina föräldrar.

Besöker Bar Oas igen. Hoppas de har tallrikarna kvar. De har fått egna nu. Fina också så klart. Men jag gillar - oaktat just Rättviksbarstallrikarna - blandningen av porslin. Det blir lite levande då.

Vilken värld det ska bli - och faktiskt är här och var

Testa att läsa texten och tänk inte på varifrån den kommer och vem som sjunger den. Läs den förutsättningslöst.
Ja, tror det är så att ett vänligt ord är ett frö som gror. Jag ser det inte i min fantasi. Men jag vill att det ska vara så.

Vi kanske dessutom redan talar samma språk; det kortaste avståndet mellan två människor är ett leende.

Behöver väl inte säga att den här. Den här kan jag inte lyssna på utan att fälla tårar. Det går inte. Det går olika bra vid olika faser i livet. Men för det mesta går det inte alls.

Det ska inte det heller.

Varje gång som någon mot mig ler
Känns det som all kyla smälter ner
Är varje vänligt ord som talas på vår jord
Ett frö som gror
Jag ser det i min fantasi
Vilken värld det ska bli

Om alla kunde tala samma språk
Om alla skulle vandra samma stråk
Mot ett gemensamt mål
Vid horisontens rand
Jag ser ett land
Där varje man och kvinna är fri
Vilken värld det ska bli

En värld där alla människor varje dag
Omsluts av en vänlig famn
Där människor på hopplöshetens hav
Kan finna en tryggad hamn

Jag har ett hopp som bor djupt inom mig
Att en dag har allting ändrat sig
Allt hat och våld som fanns
Av kärlek övervanns
Nå'n gång, nå'nstans
En värld där allt är harmoni
Vilken värld det ska bli

Jag både tror och vet
Att detta hopp ska bli en verklighet
Jag både tror och vet
Att detta hopp ska bli en verklighet
Som du och jag får leva i
Vilken värld det ska bli

En värld där allt är harmoni
Vilken värld det ska bli

Rutter, John är alltid John Rutter...

Det är bara så. Den kan tyckas enkel och kanske banal musiken han gör. Jag förstår de som tycker så. Hanses Requiem är inte enkelt alls. Urvackert.

Jag är för evigt en förespråkare för Rutterska sånger... Eller enkla...eller alldeles alldeles underbara. 

Harmoniken talar direkt till mitt hjärtats mitt.

Nu kom en ny till mig av olika skäl. 

Som jag ska sjunga i slutet av mars. Då blir det till att skriva RESTSKATT och TERMINAL på vissa ställen...så bemästrar jag tårarna...så gör jag samt genom att lyssna på sången flera gånger. 

Tredje genomlyssningen i detta nu.

Look at the world
Everything all around us
Look at the world
And marvel every day
Look at the world
So many joys and wonders
So many miracles
Along our way

To know what you don't know, is in a sense omniscient

Att veta vad du inte vet, är i någon mening total kunskap. Sagt av en norrman, eller möjligen  dansk. Citatet finns att läsa i min bok "VMS Internals", ditplitad av självaste Ruth Goldberg själv. En av författarna, stolt kikar den fram på bokhyllan, och jag tänker på denna lilla paranta, intelligenta dam från och till under mitt yrkesliv.

Hade den stora förmånen att träffa henne under ett DECUS (Digital Equipment Society User Group)-möte våren 1992.
 

VAST hette gruppen, Vax Alpha Systems Taskforce, Syftet med mötet var att utröna inom vilket marknadssegment alphachippet skulle lanseras först; bordsdatorer, mellanstora datorer, eller bamsedatorer. Givetvis var det ett sådant möte där man skrev på en non-disclosure-blankett.

Med på mötet var förutom lilla jag från Sverige mycket stora Digital-kunder (så kallade "major accounts"), CERN (de hade PDP-11-datorer som stapelvara), Bank of America, etc. Vid hemkomsten till Sverige trumpetade datortidningarna ut att Digitals chip "Alpha" minsann inte fanns att tillgå. Det var en fantasiprodukt sas det.

Jag visste bättre.

Efter VAST-mötet vidtog pilsnerdrickande, cocktailumgåsande och spontana samtal. Efter en del minglande samspråkade jag plötsligt med en liten dam, som visade sig vara just Ruth Goldberg. Vi talade om - ja faktiskt - livet, kärleken och döden, och om hur människan lagrar kunskap, och jag undrade hur hon internaliserade operativsystemet VMS. 

"It's in my body" deklarerade hon.

Sedan berättade hon om en gammal bugg i dubbel-CPU-bestyckade VAX 782-datorn. Gamla garvade tekniker på Digital minns denna bugg. Den bestod i att CPUerna plötsligt gick i otakt, det är inte bra i ett dubbelprocessorsystem. Datorn var inom parentes inte var ämnad för marknaden utan ett internt experiment av Digitals tekniker. Men en säljare råkade yppa att datorn fanns i drift internt och kunderna började ropa efter dessa, för den tiden, kraftfulla datorer. Inte bara det, de beställde den också (!).

Lösningen på de trilskande CPUerna kom över henne när hon åkte omkring i sin bil tillsammans med en av chefsutvecklarna. Hela hennes kropp var uppdelad i två ungefär som de två CPUerna som plötsligt kom i otakt, och sedan skriker hon ut: Jag har lösningen på buggen!

Ett så att säga normal fritidsintresse verkade denna dam inte sysselsätta sig med. Hon ägnade sig åt datorer, skriva böcker om VMS samt buggletande. När jag stillsamt frågade henne vad hon gjorde på sin fritid svarade hon, och det glömmer jag aldrig: "I kind of loooove crash dumps". Munterhet utbröt.

Och jag undrade mellan skrattparoxysmerna: Vad gör du nu då?

Damen plirade med ögonen, lutade sig fram emot mig och viskade: "I got my first Alpha crash dump".

Då visste jag, chippet fanns faktiskt. Det fungerade och producerade till och med små dumpar då och då som Ruth gladeligen satte tänderna i. Tidningarna var ute och cyklade. Det var lite bra det tycker jag. De ska ju inte veta allt.

Samtidigt så var det ju en slags mörkande av något en journalist kommit på spåren.

En vän från förr har avlidit

En gudabenådad violinist.

En estradör och magnifik underhållare på efterfesterna. Och de närvarande hade ofantligt roligt.

En underbar människa att samspråka med.

Han målade ett violinsolo i matteuspassionen så min dåvarande violinspelande sambo grät. Och det stycket i den passionen är än i dag min favorit.

Vila i frid. I ljust minne bevarat.

Mycket på grund av honom.

På SVTPlay finns en film om Bodil Malmsten

Har alltid fascinerats av henne och hennes sätt att skriva. Filmen berättar om hennes liv och det var brokigare än man trott. Trots att hon var, eller blev, folkkär efter ett tag så var det som om hon inte räknades.

Jag mötte henne en gång i ett garage i Stockholm. Glömmer det aldrig det mötet. Det var ett typiskt Bodil Malmsten-svar.

Nu i filmen säger hon - och jag undrar lite i vilken bok det är - "Vi som lever är bara de döda på semester".

Sångrepetition igår med Schnittke och Frank Martins dubbelkörmässa

Båda är bra. De är ju det. Det går till och med att förlika sig med att Schnittke skriver väldigt vacker musik även om vissa passager är svårgenomtränliga...

Igår blev en speciell repkväll. Fick reda på att en körvän avled i onsdags. Just denne körvän skrev en nekrolog om en annan körvän som avled 2017 i augusti. Och just denne nu nyss avlidne körvän hade jag velat prata mer med, det blev inte så.

I nekrologen över Ecke finns underbara formuleringar som "Sin yrkesbana valde Erik Österlöf att förlägga till bankvärlden där han företrädesvis sysslade med att ge människor lån för mödan.", Helt underbart bra formulerat, ett enda vokalbyte och det blixtrar till.

Men också "Han hade en så vacker tenor att även ateister kallade honom en gudabenådad sångare.". Igen en formuleringskonst som är sällan skådad.

Kommer att sakna honom mycket helgen efter midsommar då det borde/kunde vara så att vi skulle setts.

Vila i Frid Sven.

Det finns dagar och så finns det dagar

 En del dagar kunde liksom bara fått vara på ett slags dag-dagis och inte stört tillvaron. Men man ska väl ha sådana dagar också bara för att märka hur bra andra dagar är. Övriga dagar. Eller kanske vardagar.

Nu, ni som känner mig, jag har några slags mantror/mantras här i livet. De kommer fram då och då i samtal med människor. Ett är:

Jag låter inte dagarnas namn påverka min sinnesfrid

Så är det också. Det är inte namn på dag vi talar om här. Det är liksom bara sådana där skit-dagar när allt bara går åt fanders. Kanske för att de ska det som sagt i någon slags Alfons-anda.

När man har sådana dagar - och faktiskt, det var längesedan nu, väldigt - är det himla bra med omgivning som fattar. Som stöttar och som på riktigt säger något som gör att det blir lättare. En lättare dag.

Sedan tror jag att det ackumulerats svärta under en tid - inte egen utan andras, min empati spökar ibland - och den blir bara för mycket plötsligt. Som en svart explosion, klistrig och irriterande.