Fiskaren och affärsmannen

 I korthet går historien så:

En fattig fiskare satt på stranden när en rik affärsman kom förbi.
- Varför sitter du här och latar dig? Varför är du inte ute och fiskar? frågade affärsmannen
- Därför att jag har fångat tillräckligt med fisk för mig och min familj för idag, svarade fiskaren. Nu sitter jag här och njuter av eftermiddagen.
 

Affärsmannen suckade uppgivet.
- Nu när du har tid skulle du ju kunna fånga mer fisk. Inte bara sitta här och lata dig.
- Vad skulle jag göra med den fisken? undrade fiskaren
 

- Du skulle kunna sälja den och tjäna massor med pengar, sa affärsmannen. För pengarna skulle du kunna köpa en större båt med kraftigare motor och fiska längre ut i havet. Då skulle du fånga mycket större fiskar och tjäna mer pengar. Till slut skulle du kunna anställa andra fiskare som fiskade åt dig.
 

- Vad skulle jag göra sedan då? undrade fiskaren
- Då, svarade affärsmannen, skulle du kunna sitta och bara njuta av livet.
- Det är ju det jag gör redan nu, svarade den fattige fiskaren.

Jag har ivrigt försökt ta reda på vem som kan ha skrivit detta från början. Har läst för länge sedan att historien var en protest mot att man skulle arbeta, arbeta, arbeta.

 

Det vore intressant att skriva en bok om hur människor reagerar på en person som inte ska prata

Haft stämbandstrassel sedan i fredags - de börjar sluta bra nu, lite trams kvar, men på rätt väg - och då hade jag lappar med i olika sammanhang för att kommunicera. Började med att peka på den inrutade. En del läste då - nyfikna? (helt OK. Jag är supernyfiken) - allt ovan.
Då började jag hålla för allt utom det i rutan.

En del sa "På rikigt".

Då pekade jag på JA.

Varför det? Då vände jag blad, där står det "stämbandstrassel".

Det är ett bra hjälpmedel faktiskt men det intressanta är människors olika beteende.

En del viskade tillbaka. Då pekade jag på "Du kan prata" (och log så klart) på en annan lapp. 

En del blev väldigt obekväma. Varför är ytterst oklart.

Pensionsåret kom till slut. Det är i år det sker.

Det året man går i pension. För kryper eller springer in i det gör man inte. Eller vissa kanske göre det. Jag går i pension, nästan två år senare än jag kunde gjort det. Det känns. Hur det känns vet jag inte riktigt. Inte än. För jag går i pension i maj är det tänkt om det blir som planerat och då inte som jag planerat utan någon annan...

Tankarna inför att ha så mycket "tid" man vill berör mig inte så mycket. Eller jo, de gör det till viss del. Men inte tid är inte en linje som bekant. Jag ser inte tiden som en linje utan som ett hav.

Dessutom är jag inte förtjust i Chronos utan i Kairos - hans bror. Han har en hårpiska och lyckas man fånga den så stannar man tiden. Intressant ju, grekerna kunde de. Deras mytologi är spännande.

Att de har flera ord - fem tror jag - för kärlek är också intressant: eros, agape, filia, storge och agape.

Så jag ska se till att stanna i tiden. Men inte i livet.

Akustisk inkontinens...

Akustisk inkontinens finns i tre varianter: lindrig, allvarlig och grav.

Den lindriga formen yttrar sig genom ett  medvetet eller omedvetet påslag av telefonens högtalare. Visserligen hör omgivningen båda talande. Borde ju vara bättre än det vanliga monopratet. Så icke...

Allvarlig akustisk inkontinens består i att man utomhus lyssnar på musik, föredrag eller sportsändningar på mobilen.

Den grava sorten uppträder då och då inne på fik mestadels. Det lyssnas högt på diverse ljud från mobilen.

Man borde uppfinna en akustisk blöja som kan delas ut till fridstörarna. Som det är nu överlåts botemedlet till de ofrivilligt lyssnande och de nyttar ljudreducerande hörlurar.

Snubblade över musiker i Dalarna och upptäckte en sak

Har inte skrivit om trombonisten Per Haglind som var verksam bland annat i Sandviken Big Band. Detta storband som var - och är - ett slags lackmuspapper som kan användas när man vill utröna hur ett storband ska låta när det är som bäst. 

Senaste gången hörde jag dem repeterade de i Konsert och Kongress i Linköping. Hade själv ett rep i något annat sammanhang, så kunde inte gå på konserten med storbandet. Min största anledning att gå dit på repet var att säga hej till Per Haglind. Minns än hans leende och varma tilltal. 

Per Haglind avled i april 2019 efter en tids sjukdom. I begravningsannonsen står det en dikt som bland annat innehåller meningen 

Tänk er att jag är på turné, vi ses igen när det blir tid för det.

Så vackert skrivet, får för mig att han skrivit det själv. Det finns fler rader i texten men denna fångade mig på djupet.

 

Det var en gång en bar - utan alkoholtillstånd faktiskt namnet till trots

Den hette Rättviksbaren, låg på HSB-gatan i Rättvik. Den var öppen 7-18 kanske till och med 6-18. Rättviksbaren hade eget porslin. Det porslinet har dykt upp igen.

På Bar Oas i Stockholm. Det som är så himla fantastiskt är att stället drivs av barn till en nära vän. Som också kommer från Rättvik. Vi spelade tillsammans i olika konstellationer under ungdomsåren. 

På Bar Oas finns tallrikar från just Rättviksbaren.

Besökte Bar Oas härom veckan. När jag frågade lite försynt - ja, jag kan vara det...:-) - om det var korrekt att det fanns tallrikar här som det står Rättviksbaren på svarade en person med att vända på klacken och hämta en.

Han frågade: Har du någon koppling till den?

Jag satt tyst med begynnande tårar i ögonen och klämde fram: Den ägdes av mina föräldrar.

Besöker Bar Oas igen. Hoppas de har tallrikarna kvar. De har fått egna nu. Fina också så klart. Men jag gillar - oaktat just Rättviksbarstallrikarna - blandningen av porslin. Det blir lite levande då.

Vilken värld det ska bli - och faktiskt är här och var

Testa att läsa texten och tänk inte på varifrån den kommer och vem som sjunger den. Läs den förutsättningslöst.
Ja, tror det är så att ett vänligt ord är ett frö som gror. Jag ser det inte i min fantasi. Men jag vill att det ska vara så.

Vi kanske dessutom redan talar samma språk; det kortaste avståndet mellan två människor är ett leende.

Behöver väl inte säga att den här. Den här kan jag inte lyssna på utan att fälla tårar. Det går inte. Det går olika bra vid olika faser i livet. Men för det mesta går det inte alls.

Det ska inte det heller.

Varje gång som någon mot mig ler
Känns det som all kyla smälter ner
Är varje vänligt ord som talas på vår jord
Ett frö som gror
Jag ser det i min fantasi
Vilken värld det ska bli

Om alla kunde tala samma språk
Om alla skulle vandra samma stråk
Mot ett gemensamt mål
Vid horisontens rand
Jag ser ett land
Där varje man och kvinna är fri
Vilken värld det ska bli

En värld där alla människor varje dag
Omsluts av en vänlig famn
Där människor på hopplöshetens hav
Kan finna en tryggad hamn

Jag har ett hopp som bor djupt inom mig
Att en dag har allting ändrat sig
Allt hat och våld som fanns
Av kärlek övervanns
Nå'n gång, nå'nstans
En värld där allt är harmoni
Vilken värld det ska bli

Jag både tror och vet
Att detta hopp ska bli en verklighet
Jag både tror och vet
Att detta hopp ska bli en verklighet
Som du och jag får leva i
Vilken värld det ska bli

En värld där allt är harmoni
Vilken värld det ska bli

Rutter, John är alltid John Rutter...

Det är bara så. Den kan tyckas enkel och kanske banal musiken han gör. Jag förstår de som tycker så. Hanses Requiem är inte enkelt alls. Urvackert.

Jag är för evigt en förespråkare för Rutterska sånger... Eller enkla...eller alldeles alldeles underbara. 

Harmoniken talar direkt till mitt hjärtats mitt.

Nu kom en ny till mig av olika skäl. 

Som jag ska sjunga i slutet av mars. Då blir det till att skriva RESTSKATT och TERMINAL på vissa ställen...så bemästrar jag tårarna...så gör jag samt genom att lyssna på sången flera gånger. 

Tredje genomlyssningen i detta nu.

Look at the world
Everything all around us
Look at the world
And marvel every day
Look at the world
So many joys and wonders
So many miracles
Along our way

To know what you don't know, is in a sense omniscient

Att veta vad du inte vet, är i någon mening total kunskap. Sagt av en norrman, eller möjligen  dansk. Citatet finns att läsa i min bok "VMS Internals", ditplitad av självaste Ruth Goldberg själv. En av författarna, stolt kikar den fram på bokhyllan, och jag tänker på denna lilla paranta, intelligenta dam från och till under mitt yrkesliv.

Hade den stora förmånen att träffa henne under ett DECUS (Digital Equipment Society User Group)-möte våren 1992.
 

VAST hette gruppen, Vax Alpha Systems Taskforce, Syftet med mötet var att utröna inom vilket marknadssegment alphachippet skulle lanseras först; bordsdatorer, mellanstora datorer, eller bamsedatorer. Givetvis var det ett sådant möte där man skrev på en non-disclosure-blankett.

Med på mötet var förutom lilla jag från Sverige mycket stora Digital-kunder (så kallade "major accounts"), CERN (de hade PDP-11-datorer som stapelvara), Bank of America, etc. Vid hemkomsten till Sverige trumpetade datortidningarna ut att Digitals chip "Alpha" minsann inte fanns att tillgå. Det var en fantasiprodukt sas det.

Jag visste bättre.

Efter VAST-mötet vidtog pilsnerdrickande, cocktailumgåsande och spontana samtal. Efter en del minglande samspråkade jag plötsligt med en liten dam, som visade sig vara just Ruth Goldberg. Vi talade om - ja faktiskt - livet, kärleken och döden, och om hur människan lagrar kunskap, och jag undrade hur hon internaliserade operativsystemet VMS. 

"It's in my body" deklarerade hon.

Sedan berättade hon om en gammal bugg i dubbel-CPU-bestyckade VAX 782-datorn. Gamla garvade tekniker på Digital minns denna bugg. Den bestod i att CPUerna plötsligt gick i otakt, det är inte bra i ett dubbelprocessorsystem. Datorn var inom parentes inte var ämnad för marknaden utan ett internt experiment av Digitals tekniker. Men en säljare råkade yppa att datorn fanns i drift internt och kunderna började ropa efter dessa, för den tiden, kraftfulla datorer. Inte bara det, de beställde den också (!).

Lösningen på de trilskande CPUerna kom över henne när hon åkte omkring i sin bil tillsammans med en av chefsutvecklarna. Hela hennes kropp var uppdelad i två ungefär som de två CPUerna som plötsligt kom i otakt, och sedan skriker hon ut: Jag har lösningen på buggen!

Ett så att säga normal fritidsintresse verkade denna dam inte sysselsätta sig med. Hon ägnade sig åt datorer, skriva böcker om VMS samt buggletande. När jag stillsamt frågade henne vad hon gjorde på sin fritid svarade hon, och det glömmer jag aldrig: "I kind of loooove crash dumps". Munterhet utbröt.

Och jag undrade mellan skrattparoxysmerna: Vad gör du nu då?

Damen plirade med ögonen, lutade sig fram emot mig och viskade: "I got my first Alpha crash dump".

Då visste jag, chippet fanns faktiskt. Det fungerade och producerade till och med små dumpar då och då som Ruth gladeligen satte tänderna i. Tidningarna var ute och cyklade. Det var lite bra det tycker jag. De ska ju inte veta allt.

Samtidigt så var det ju en slags mörkande av något en journalist kommit på spåren.

En vän från förr har avlidit

En gudabenådad violinist.

En estradör och magnifik underhållare på efterfesterna. Och de närvarande hade ofantligt roligt.

En underbar människa att samspråka med.

Han målade ett violinsolo i matteuspassionen så min dåvarande violinspelande sambo grät. Och det stycket i den passionen är än i dag min favorit.

Vila i frid. I ljust minne bevarat.

Mycket på grund av honom.

På SVTPlay finns en film om Bodil Malmsten

Har alltid fascinerats av henne och hennes sätt att skriva. Filmen berättar om hennes liv och det var brokigare än man trott. Trots att hon var, eller blev, folkkär efter ett tag så var det som om hon inte räknades.

Jag mötte henne en gång i ett garage i Stockholm. Glömmer det aldrig det mötet. Det var ett typiskt Bodil Malmsten-svar.

Nu i filmen säger hon - och jag undrar lite i vilken bok det är - "Vi som lever är bara de döda på semester".

Sångrepetition igår med Schnittke och Frank Martins dubbelkörmässa

Båda är bra. De är ju det. Det går till och med att förlika sig med att Schnittke skriver väldigt vacker musik även om vissa passager är svårgenomtränliga...

Igår blev en speciell repkväll. Fick reda på att en körvän avled i onsdags. Just denne körvän skrev en nekrolog om en annan körvän som avled 2017 i augusti. Och just denne nu nyss avlidne körvän hade jag velat prata mer med, det blev inte så.

I nekrologen över Ecke finns underbara formuleringar som "Sin yrkesbana valde Erik Österlöf att förlägga till bankvärlden där han företrädesvis sysslade med att ge människor lån för mödan.", Helt underbart bra formulerat, ett enda vokalbyte och det blixtrar till.

Men också "Han hade en så vacker tenor att även ateister kallade honom en gudabenådad sångare.". Igen en formuleringskonst som är sällan skådad.

Kommer att sakna honom mycket helgen efter midsommar då det borde/kunde vara så att vi skulle setts.

Vila i Frid Sven.

Det finns dagar och så finns det dagar

 En del dagar kunde liksom bara fått vara på ett slags dag-dagis och inte stört tillvaron. Men man ska väl ha sådana dagar också bara för att märka hur bra andra dagar är. Övriga dagar. Eller kanske vardagar.

Nu, ni som känner mig, jag har några slags mantror/mantras här i livet. De kommer fram då och då i samtal med människor. Ett är:

Jag låter inte dagarnas namn påverka min sinnesfrid

Så är det också. Det är inte namn på dag vi talar om här. Det är liksom bara sådana där skit-dagar när allt bara går åt fanders. Kanske för att de ska det som sagt i någon slags Alfons-anda.

När man har sådana dagar - och faktiskt, det var längesedan nu, väldigt - är det himla bra med omgivning som fattar. Som stöttar och som på riktigt säger något som gör att det blir lättare. En lättare dag.

Sedan tror jag att det ackumulerats svärta under en tid - inte egen utan andras, min empati spökar ibland - och den blir bara för mycket plötsligt. Som en svart explosion, klistrig och irriterande.

Strandad på operan

Ja just det. Däckad snarare... ofantligt bra opera. Om sorg om delad otrolig sorg. Ingen speciell händelse utan bara ren och skär sorg.

"Det finns en tid som är din på vår jord"

En poetisk vän har varit i Nepal

 Skriver om hur dagarna går där och är. De är inte som här. Så klart. Men i alla fall. Nu är vännen hemma i varmt täcke och varm dusch.

Men en mening tog tag i mig i det avslutande mailet från Nepal.

Klart väder idag och de vita topparna längs Världens Tak har blinkat åt mig med ena ögat för att få mig att längta tillbaka. Jag såg det nog.

Det är så vackert och man ser framför sig hur de höga bergen liksom blinkar till.

Det finns olika slags tomhet har jag märkt

 Av olika ej påverkbara skäl började jag fundera på det i förra veckan.

Det finns en tomhet när den man bor ihop med är bortrest. Personen är "bara" inte där, hemma. Kommer tillbaka efter ett visst antal dagar. Det "vet" man eller så är det bestämt.

En större, djupare tomhet infinner sig när personen är på sjukhus. Den tomheten är djupare och den kommer till en rusande på morgonen i en enda tanke "hen är inte hemma". Sedan "hoppas det går bra". Och så: de tar hand om hen där. Men tomheten finns kvar, en djupare, bredare tomhet. Mer osäker. För man "vet" inte när hen kommer hem.

Så finns en tomhet efter den som gått bort. Den gäckar - i alla fall mig - hela tiden. Otaliga gånger har jag varit på väg att ringa min mamma (hon gick bort 2013) vid vissa tillfällen. Som exempelvis vid tomhet på grund av sjukhusvistelse. Då, inbillar jag mig, var det en regrediering till min barndom och ett rop att hjälpa mig.

Det finns två anekdoter som påverkar mitt liv dagligen i samtal med människorna

De två är väldigt väsensskilda känns det som. Den ena är den om gurun som möter två olika vandrare vid sidan av en väg utanför en by.
Den andra är mannen på tåget med de bråkiga barnen.

Tillsammans med lokförarens lilla men ack så insiktsfulla mening till mig ("Du träffar bara trevliga människor du") där i Småland någonstans efter stormen Gudrun är de tre - meningen inkluderad men även alluderad på väg-historien ovan - historierna ett rättesnöre för mig. I samtal. Med medmänniskor.

Samtalen gör mycket, en del är otroligt korta men oväntade. Som ett "Hej" på väg till jobbet av en främmade person. Ibland behöver man inte utbyta ord ens för det märks på långt håll om man har tentaklerna ute hur det är med en person. Det syns tidigt.

Men samtalen är viktiga och nödvändiga.

Har en bok hemma vars titel är "Människan är en berättelse". Den är så sann den titeln och jag älskar att lyssna till människors berättelser om sig och sitt liv och sitt leverne.

Den vise mannen och män på vandring

Vet inte var jag sett eller hört denna historia. Letat efter den här på min egna blogg utan framgång...

Det sitter en vis man mellan två närliggande byar, han har suttit där ett tag och finns liksom till för de förbipasserande. Det kommer en man från byn till vänster om den vise mannen. Han frågar:

- Hur är människorna i byn där borta till höger om dig?

- Ja, sa den vise mannen, hur var människorna i byn du kommer ifrån?

- De var trista och dumma, sa mannen.

- Då är de nog likadana i byn du kommer till.

Det gick ett tag. Efter någon timme kommer en annan man från byn till höger om den vise mannen. Han ställer samma fråga:

- Hur är människorna i byn där borta till vänster om dig?

- Tja du, sa den vise mannen, hur var människorna i byn du kommer ifrån?

- De var glada och trevliga, sa mannen.

- Jaha, sa vise mannen, då ska du se att de är likadana i byn du nu kommer till.

Vad sa mamma egentligen...till pappa när han låg och skulle dö...

För det gjorde han. Han låg och skulle dö, minns inte om Cheyne-Stokes-andningen hade kommit. Det minns jag inte. Mindes inte det i detta inlägg heller...
Men den här gången när han låg där på sängen skulle han dö.

Telefonsamtalet från mamma det däremot glömmer jag aldrig: Jag gjorde som du sa. Det är slut nu. Kom och hämta mig. 

Men vad sa hon till pappa efter det att jag sagt till mamma att det var bara hon som kunde säga till pappa att släppa taget. Jag kunde inte säga det, det fungerar liksom inte så.

Hon sa: Släpp taget nu Henry så ses vi se'n.

Det tog två och ett halvt år. Sedan släppte Sigrid taget med i alla fall lite av en saffransbulle i magen.

Nu slår det mig att det finns mer att berätta. Bland annat om ett fönster som var stängt men öppnades.

Det tar vi om tio år eller fem kanske. Eller om fem år eller tio minuter...

Tiden är inte en linje - den är ett hav

Har länge tänkt på det viset. Det började med att jag tog av mig klockan när jag var 32 år.
Brukar säga 32 år men vet inte när jag tog av mig klockan...det ligger liksom i sakens natur att inte veta det...

Tiden i västerlandet är en linje sedan gammalt. Sedan tågen kanske eller ännu längre tillbaka. Men för länge sedan var troligen mer händelseorienterad. "Kriget med Norge", "Skörden ska bärgas" och så vidare.

Tiden är ingen linje med ett från och till eller ett igår, idag och i morgon på en rad som går åt höger. Den går åt höger på alla powerpointbilder. Tiden går endast åt vänster i ekonomiska redovisningar på hitta.se (ja, kolla själva vid tillfälle).

Men tiden är ett hav som böljar. Det går att lära sig navigera i det havet och i tanken går det faktiskt att navigera sig bakåt i tiden men just det är lite lurigare fysiskt gissar jag. Väldigt lurigt, så lurigt att det inte går.

Vad då hav?

Jo. Vatten som böljar och man befinner sig där man är tills havet lugnar sig, eller sinnet stillnar, då går man vidare mot något annat. Troligtvis en våg som är högre för man bör vara just där i stället för där man är (eller snarare var).

Detta tankesätt kom till mig för massor med år sedan när en vän till mig som lär ut svenska för invandrare frågade en elev:

- Var har du varit i tre dagar?!?

- Jag träffade min bror, jag har inte sett honom på 5 år.

För eleven var det - så klart - viktigare att träffa sin efterlängtade bror än att lära sig svenska just onsdag - fredag. Det var det faktiskt.
Så. Han behövdes någon annanstans.

Tiden är inte en linje. Den är ett hav.