En titt i backspegeln

Jag minns rondellen. Det var den trettionde april, 1972. Men det kanske redan hade blivit första maj. Det minns jag faktiskt inte. Det var ljust, så ljust det bara kan vara i en rondell den tretionde april i Rättvik.

Den finns fortfarande kvar i Rättvik, rondeller försvinner ju nästan inte, de byggs sällan bort. Om något händer med dem så smyckas de med rondellhundar. I alla fall i Linköping.

Minns den här rondellen som igår. Det som hände, hände lite så där lagom en bit bort från lampan, som om dess matta sken skulle störa. Jag tänker på det varje gång - vilket inte är ofta nurförtiden synd nog - den passeras. Ögonblicket varar för evigt.

Är det så för alla tro? Att en del händelser på ett sätt etsar sig fast. Jag har en hel del sådana, en del till det yttre betydelsefulla. I princip inte för andra människor men för en själv. Det verkar vara från de tidiga tonåren, i mitt fall, som de flesta handfasta, tydliga och positiva minnen härör sig. Och då för tonåren betydelsefulla händelser.

De rinner liksom till hjärnan ibland, solklara, korta ibland bara brottstycken. Ibland väldigt väldigt vardagliga och inte alls betydelsefulla. Inte alls. Bara små parenteser i ens liv. Men något kanske hände just då? Något som var betydelsefullt men som jag inte såg.

I rondellfallet var det förstås min första kyss, det slår mig, var det hennes med? Det vet jag faktiskt inte. Men jag tror det. Men jag är inte säker. Inte alls. Det har jag inte reflekterat över förut. Tänk att det ska ta 34 år innan man funderar på det. Märkligt.