Listor. En gammal företeelse i bloggosfären

vilket är ditt mest använda ord denna vecka?
Espresso
har du någon fobi?
Ja, men börjar få bukt med dem faktiskt. Underligt vore det väl annars i min ålder...
vad är det godaste du har ätit hittills i veckan?
Spice and Rice - deras cashew-kyckling är bra. Den är stark, inte så tam som vanligen cachew-kyckling brukar vara.
vad är det finaste någon har sagt till dig idag?
Hur är det idag Lasse? Jag har aldrig sett dig så tyst.
när kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast?
Förra veckan, i tisdags, efter målning av andra - av fyra - fasader på landet.
vad tror du kommer bli roligast i helgen?
Svårt att veta. Men det finns några kandidater.
vilken är din pepplåt för tillfället?
Himmel. Det är många...behöver många just nu. Så...Elina Garanca - vad som helst, bara hon sjunger :-), For Good från Wicked, Vi kommer aldrig att dö - den med trumpetintrot, Lara Fabian - vad som  helst, bara hon sjunger. Just nu Bridge of Hope
vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan?
Fikat, funderat och fixat
har du gjort/kommer du göra något i veckan som du inte gjort förr?
Nej, inte som jag kommer på. Vad trist att jag inte har det!
vad oroar du dig för?
Det mesta just nu. Är en sådan period.
vem är den kändaste personen du har sett på senaste tiden?
Claes Borgström, i Västervik aningen förvirrad troligen letandes efter ett hotell.
vad har varit mest förvirrande på senaste tiden?
Allt faktiskt.
hur ser dina senast tagna webcam-bilder ut?’
Tar inga web-cam-bilder.
Har veckan varit bra än så länge?
Tillräckligt. Men inte en av de bättre veckorna. Oklart varför.

Första dagen på jobbet efter tjugotvå dagars semester

Det kostar på det.

På många sätt. På något sätt ska det väl gå. Det vill jag tro, men upplever uppförsbacken bli brantare och brantare ju äldre man blir.

Varför är det så? Varför blir man så trött på vissa företeelser, nu senast dårpippin på ett (privat, men det spelar mindre roll tror jag faktiskt, trots att jag anar att det är mer förekommande där) omsorgshem. Förut tröttnade jag på andra missförhållanden i samhället.

Folk som är som folk är mest som far illa.

Det får mig att faktiskt må illa. I själ och hjärta.

Apropå Södertälje och närboende av människor med särskilt behov.

NIMBY - som det heter , inte på min bakgård. Fikade idag, på nyöppnade EH - Espresso House - i Västervik, inte bara en utan två gånger min vana trogen...

Första gången fanns ingen skuggig plats att tillgå så jag tog min dubbla espresso macciato ståendes, lite glad i sinnet, för en travvinst hade just inhämtats. Trodde det var en hundring, men icke, pappa Henry-travet på hemmabanan i Rättvik inbringade tio gånger mer :-). Tjejen i butiken slog sig på knäna när hon såg hur glad jag blev. Liksom va?

Andra gången fanns en skuggig plats, eller jo, det fanns det. Vid grannbordet satt en som var lite eljest. Downs Syndrom tror jag det var. Misstänker de inte var från Sverige, oklar varför jag fick för mig det. Under en picosekund - ja, lovar, så kort tid var det, en synaps tidsenhet eller så - tänkte jag njaaa...där vill jag inte sitta.

Hjärnan skreeeeeek till. Klart du ska. Du ska dessutom prata med de som sitter vid bordet intill som du,

 Lasse för fasiken brukar göra. Sagt och gjort. Barnet log mot mig hela tiden och vände sig om och talade med mig. Pappan strök lätt på barnet och log. Han också.

Jag också.

Tillfreds med att hjärnan reagerat mot denna min sista (?) fördom. Nickade lätt mot bordet när jag gick och tänkte stilla att det börjar som en ring på vattnet. Allt jag läst om protesterna i tidningarna har långsamt brutit en mur. En fånig mur.

Jag blir så innerligt glad när jag ser en egen fördom och den tas bort effektivt och direkt.

Stockholm ett år.

Jag måste ju summera Stockholm. Det är dags nu. Tack...

Tack för det oplanerade lunchmötet Stina, http://slars.blogspot.se/2013/01/att-ata-lunch-med-ett-proffs.html.
Kikade och lyssnade på Eric Ericssons kammarkör, och lyssnade på fantastiska Chaka Khan. Chaka Khan!!! Alltså. Vilken grej. Talte med Claes Eriksson. En kortis. Men talte. Och sade att jag gillar hans text "det är jag som bestämmer".

Skymtade en favvo. Men i alla fall, i Bo Kaspers. Alldeles utanför Nybrogatan 38.
Talte en kortis också, men lite längre än med Eriksson...med Schaffer, gitarrist, han tipsade om att han skulle komma ut med sin biografi. Den köptes senare, har ett kapitel kvar att läsa. När han beskriver tragiken runt sin bror (som tog självmord) rinner tårarna. Skrattar gör man också, åt hans rika liv.

Skymtade under några sekunder Kjell Alinge. Då och då, om man säger så.

Blev tillfrågad om jag ville ha biljetter till en Schulman som uppträdde. Tackade artigt nej...

Satt på Stolen också. Då och då. Från och till. Mest var jag ensam, men ändå inte allena. Träffade ett gäng i baren på favvostället. Lärde mig ett nytt ord, klösbräda. :-) Telefon med klösbräda... sådan har
jag inte.

Var på förkonsert inför en tävling som en god vän skulle på. En kör åkte, men innan bjöd de in en del personer för att lyssna och komma med kommentarer. Roligt var det. Fin kyrka också. Vars namn jag glömt faktiskt. Men det är googlingsbart.
Lyssnade med familjen på Jesus Christ Superstar. Bra som tusan. Vill se den igen.

Men störst tack till Jocke, Leon, Jonas, Julia, Amanda, Frida, Cindy, Julia, Victor, Carl, Alexander, Brangen, och Bonke. Och Lotta, och Fredrik, och Malin, och ... pust... och alla de jag inte minns namnen på. För ni var ju så himla underbart många och lika underbara.

CSR Corporate Social Responsibility

Det börjar tidigt. Klädföretaget Lindex går över lik, nja, kanske inte, men nästintill för att sälja. De lägger ingenvärdering i vilka bh-storlekar som säljs. De borde och ska lägga värderingar i det. ICA, livsmedelsföretaget, gör det. De tarbort bh i yttepytte storlekar från sitt sortiment.

Så, jag fortsätter handla - då och då endast visserligen men ändå - på ICA. Lindex går fetbort. Mammon härskar där mer än det sociala ansvaret, som för övrigt sträcker sig längre bort (!) än arbetarnas arbetsförhållanden hos Lindex leverantörer långbortista'n.

Artikeln som jag refererar till och reflekterar över återfinns på SvD.

Slumpen...är ingen tillfällighet, eller...

Säger jag, då och då.

Ibland träffar man forna vibrationer från en tidigare tillvaro.

Det hände nyss. 

Det är varje gång lika underbart. Men ikväll... Ikväll S var det otroligare. Än, ja, än annars.

Och systra di L var delaktig i slumpen. Men femtioen procent var J.

Vad är det som pågår egentligen i Dalarnas landsting?

Nu. Ska jag ägna mig åt Dalarnas Landsting.

Ett tag i alla fall tror jag.

Voffo de' då? Jo, när man påtalar i ett mail att kön är full - vilket är helt ofattbart - för landstinget blir man uppringd - iofs bra - av en ansvarig person som erbjuder sig att ... ringa upp mamma.
Så hon får sina behov tillgodosedda.

Mitt svar på det var ju naturligtvis att jag tänker inte enbart på mamma utan på alla äldre i Dalarna.
Då kom det - vi har bytt journalsystem.

Detta nya "det ligger på daaaaaaaaataaaaaaa". Man baxnar.

Sedan "jag har inte vikarier nog för de sköterskor som arbetar, de måste ha ledigt".
Svepskäl. Svepskäl. Anställ. Ordna ett möte med journalsystemsleverantören. Det slår mig, jag kan vara med pro bono.
Ring mig. Eller skriv en kommentar här så kommer jag på mötet med leverantören.

En man och hans musik.

Det var en vardagskväll i Baptistkyrkan, jag hade gått in i sidodörren och upp för några trappor till ett litet rum där vi samlades. Alltid där, i det rummet. En liten skara och sjöng. Vi sjöng mest Unos musik, men så klart även annan klassisk musik.

Pianot användes sällan, eller aldrig snarare. Nej, inte ens vid tongivningen. Två toner i mellanregistret, en vissling till sopranerna och ett murmel till basarna. Vi visste ju ungefär hur det började, det var ju de gamla välbekanta ackorden.

I början.

Sedan kom Det Sandénska och drabbade en. Med all kraft, rätt in i hjärtat. Som alltid.

Vi i Vox Humana kunde Unos tonspråk, tyckte vi. En av övningarna delades det ut noter, ett nyskrivet blad som vi skulle lära oss och sjunga i någon kyrka på slätten. Sedvanlig tongivning, Uno slår in oss och kören börjar sjunga. Inte trevande utan rätt så säkert manövrerade vi oss genom takterna. Efter första strofen som vi kämpade oss igenom slår Uno av lutar sig tillbaka i stolen, betraktar kören pilimariskt och säger med eftertanke "Jaaaaa, varför inte?"

Sedan vidtog små små justeringar, ett g# där, ett e där för att få det som Uno ville ha det den gången.

Vila i frid Uno.

Mannen tåget och barnen

Trodde jag skrivit om dem förut, det hade jag inte. Det är apropå att döma folk efter vad man ser men inte vet.

En man sitter på ett tåg, hans två barn stojar och pockar på vagnens och människornas uppmärksamhet medan mannen sitter uppgiven på sin plats vid det fönsterbord för fyra de annekterat.

Han tittar förstrött ut genom rutan och ser landskapet svepa förbi. Barnens ljudnivå höjs lite och de börjar bli aningen irriterande för omgivning i kupén. Efter ett tag tar en man sig till orda, han vill liksom inte ha stoj, låt vara att detta inte är en tyst kupé. Så han säger:

- Kan du inte hålla lite ordning på dina barn? De lever om så väldigt.

Mannen tittar upp från sina försjunkna tankar och säger:

- Deras mamma dog igår, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Livet, kärleken och döden

Det är ju allom bekant att de samtal vi har kretsar kring just dessa tre. Det har min nuvarande sambo lär mig för massor med år sedan. Ja, alltså inte kretsandet - det har jag anat - utan uttrycket. Med de tre.

Sedan spädde Cia på det, att bekräfta att "ja, det talar man ju om". Jag visste inte ens om att man talar om just dessa: livet, kärleken och döden. Men tänker vi efter så är det just så. Oavsett om vädret kommenteras, eller frånvaron av död och liv och kanske kärlek.

Eller närvaron av de tre. Eller så.

Om det man inte kan tala måste man tiga - i princip, sa en av mina favvofilosofer. Google och i skolen finna... En annan person i min krets av själar sade en gång vid ett tal till nyutexaminerade läkare: lyssna på det som sägs, men lyssna också på det som INTE sägs. Detta har genom livet blivit en ledstjärna som jag kikar mot. Och försöker - med betoning på just försöker - ledsaga mig mot en helhetsbild. Av människan som jag möter.

Det mellanmänskliga mötet själar emellan är ett möte att vårda. I just de tre aspekterna livet, kärleken och döden. Den sista nog så viktigt. För vi kommer inte undan. Inte någon av oss.

Möte i alla åldrar

När man återser vänner man haft sedan tonåren så händer det något. Väldigt märkligt och samtidigt fullständigt underbart. Det är som om valv efter valv öppnar sig oändligt (Tranströmer!) när samtalet börjar och fortgår. Att liksom ett bygge, själsligt då, syns tydligare och tydligare. Det ramverk som fanns i tonåren har fått väggar, isolering, fönster, dörrar och tak. Men man ser ramverket, det underbara byggmaterial som syntes. Då.

Då när det begav sig.

Samtalen och mötena med de man träffade i de övre tonåren kännetecknas av likartade egenskaper, man ses ibland, sedan dröjer det ett tag och man återvänder. Livets skeenden liksom flimrar förbi. Där finns dock inte det ramverk som tonårstiden utgör. När man blev den man blev.

Man anar på något vis hela människan i alla sina åldrar. De lyser igenom som transparenta diabilder (googla på det ungdomar:-) vid betraktandet av människan man möter och samtalar med.
Man anar vart olika egenskaper som kunde sjönjas då nu tagit vägen, en del har tonats ner, ibland ser man faktiskt människan exakt som den tonåring man en gång mötte och då älskade. Som vän. Vänskapen fördjupas när man ses som vuxen. Nästan alltid, eller så beror det på att man väljer att träffa de man gillade redan som 15-årig skäggfjunig (ska jag köpa en grov handduk till dig Pluto, som bror Calle sa...) identitetsletande människa i vardande.

En livsvandring som så att säga blir synlig för den som var med från början. Trots att man inte setts under hållplatserna på vägen mot den man blivit, eller snarare då är.

Fikade och kikade

som vanligt in i bilen vid blomsteraffären. På torsdagar och fredagar är de blomsterbemängda av en lika sorglig som oundviklig anledning - blommor till stadens begravningar körs ut. Just efter lunchtiden. En vit Volvo användes idag.

Kikade på blommorna, de var väldigt fina. Väldigt väldigt fina.

Sedan såg jag till vilken begravning de skulle. Oskar Ganeståls. Jag pratade för lite med honom, alldeles för lite. Misstänker vi hade en hel del gemensamt, men det  blev liksom aldrig av. Att vi pratade.

Det senaste - och sista - minnet av honom är som utmärkt solist på Lihkör...förlåt Linköpings Studentsångares konsert. Han berörde, och berörde många och fostrade - har jag förstått på alla fejjankommenterar - många av stadens musikaliskt intresserade personer.

Jag dröjde kvar en stund vid bilen och kontemplerade över livet och så klart döden. Den oundvikliga.

Vila i frid Oskar.
Blommorna var fina.
Väldigt fina.

Och Oskars ord är fina:

Jag sluter ögonen
fylls av ljus.
Här får själen ro.
Mitt i ljuset vilar nuet.
Jag bär på liv av liv,
på kraft av kraft, ljus av ljus inom.
Jag bärs av orden jag hört,
jag bärs av löftet jag fått
om Guds rike inom mej.

Nämen! Det kanske blir saluhall till slut.

Enligt väldigt säkra källor (ACM) så "Fick nyss brev från Britta & Lennarts kött, de skall ta över köttdisken i Matkällaren. Start 21 mars." Apropå min utrop... http://linlasj.blogspot.se/2012/12/linkoping-har-blivit-med-saluhall.html 

Det blir säkert en saluhall då kanske, där ju tanken som bekant är att det ska vara flera företag under samma tak. Som i  Malmö, som i Stockholm, som i fordomdags.

Minns inte vart jag var på väg

Eller varifrån jag kom. Men jag minns att jag tänkte "den farbrorn där vet inte många i vagnen vem det är, men han är en gigant". Det var en sådan gammal vagn, som inte finns mer, med blått - har jag för mig - tyg och breda stora vida stolar. Han satt vid de platser där man får pltats fyra personer och noterna belamrade hela bordet. Koncentrationen hos mammen var påtaglig, han var helt inne i de notblad som låg utspridda.

En person klev på, kanhända det var i Linköping, och hade platsen mitt emot Eric, men Eric var helt och hållet uppslukad av verket, koralen i requiment, inledningen på en Poulenc-slagdänga. Jag vet inte. Efter några sekunder är det som om Eric vaknar till och ber om ursäkt för sin utspriddhet och säger "Ursäkta ursäkta" men det liksom händer inget. Med noterna, de ligger där, men efter ett litet tag märker Eric också just det. Att de ligger där.

ANtagligen samlar han ihop dem, det förtäljer inte mitt minne, jag gick vidare till min plats i en annan del av tåget.

Ett annat minne från en session med Eric Ericson i någon arbetsbod på en körstämma är orden "hörni basar, skäms ine för att ni är det!". Sagt under någon instudering av Södermans Bondbröllop.

Vila i frid Eric, du har alltid en plats i mitt sångarhjärta.

Goda relationer

Man lär sig något varje dag, ofta är det saker man liksom anat legat där. Under något töcken av, ja vad då? Man undrar för när lärdomen kommer i en enda mening, en liten mening med en sammankoppling av två oanade men närliggande synapser säger det inte bara klick. Det tänds en stor lampa, ett ljus som skingrar töcknet och liksom hjärnan och hjärtat vibrerar samman.

Meningen den här gången var "det är väl det som är vitsen med goda relationer,  goda minnen".  Sagt i ett sammanhang man minst anar det. Två människor i  samspråk i en kö på systembolaget. De talade om allvarliga ting, det märkte man. Men med hjärna och hjärtat med, och en sann undran om varför just de personer de talade om agerade på det ena eller det andra sättet.

Och så kom den plötsligt, meningen. Inga neonskyltar, inga trumpeter ingen fanfar eller inga fyrverkeier, den bara stod där. Att betrakta.

Jag fattade mod och påpekade just detta: att jag kommer bära den meningen med mig länge. Kvinnan sa varsågod, och häri sker ett till mirakel. Hon sa inte tack. Hon sa varsågod, den meningen får du av mig.

Konjunkturinstitutet och indikatorer

Roligt i morse på P1, en person från Konjunkturinstitutet berättade om sina metoder. Han var väldigt förtjust i en indikator, på konjunkturen på arbetsmarknaden - företagens anställningsplaner.

Nähä! :-) Meeeeeeeeeeen det hade vi aldrig kunnat räkna ut själva...

Dömde ut gjorde han däremot att räkna godståg...eller räkmackeindex på Gothia Tower i Göteborg, eller skumpa-försäljningen...Nå. Var och en  blir väl kär i just sin egen metod...och just detta är kanske en indikator på att just indikatorerna kan hysas bakom agendor.

Vanligen dolda. Men så är det väl inte på Konjunkturinstitutet, väl? Eller? Finns det något som indikerar det...

Dessutom är det ju så att man aldrig ska förolämpa framtiden med prognoser. Som jag faktiskt skrev i en artikel redan förra milleniet. Likväl görs just dessa förolämpningar ideligen.

För övrigt rekommenderar jag denna läsning om okänd poet.

Detta så svårt på så många plan

Klart man inte ska bli fastspänd. Det troddejag var en förlegad metod. Men den kanske är billig? Och kräver inte så mycket personer. Ett bälte och två tre  människor. Sedan går man och fikar. Eller?

Jag blir ledsen och förtvivlad när jag läser detta. Samtdigt tycker jag finns ett uns  av sanning iden kritiserade psykiatrikerns utsaga  att man liksom inte alltid ska gräva i det som varit. För mycket. Men ibland, som i detta fall, måste man nog. Och psykiatrikern ska inte falla ur sin roll så där. Som han gjorde på bandet. Då ska han inte träffa patienter, eller klienter eller varför inte människor. För det är ju de facto människor. Som  eftersöker hans  vård.

Spänna fast en människa på grund av oförmåga att ta hand om personen är inte en behandling som jag vill medverka till via skattepengarna.

Alla minns ju antar jag Anna Odell. Som faktiskt påpekade  på obehagliga sanningar i psykvården. Ämnet är inte på något sätt nytt.

Summa anno tjugo tolv.

Vanligast - fika hos Simon.
Innerligt bra - fika med någon i familjen hos Simon.
Lustfullt - dröja kvar hos Simon för det kommer någon mer man känner...
Julkul - sjunga fyra dagar av fyra.
Andlig högborg - när som helst när Björn eller Karin predikar.

Livligt - var som helst på Ågatan.
Evinnerlig glädje - när Hans frågade om jag ville sjunga solo den tjugoandra november.
Viktigast - Lotta trots att det inte alltid framgår.
Annorlunda - sparka folk utan till synes anledning.

Nytändning - Kasper och Märta, den förres företag, den senares kurs nästa år. (jag kommerläsa böckerna före dig M).
Under - att vakna, nu i år, att se Zs barn.

Slumpen är ingen tillfällighet

Myntade en av mina vänner.

Sant som det är sagt. Ikväll, eller igår snarare, träffades ett gäng människor som - vi konstaterade just det - talade dalmål men om andra företeelser än fordomdags. Men hjärtat var där, vi var inte främmande för känsliga frågor.

Anekdoterna haglade, tårar torkades - såväl ljusa som mindre ljusa - och hjärtat var med hela tiden. Hela hela tiden. Som en slags bakgrundsbild till samtalet. Ord svingades och bildade istappar inomhus, till synes. De tinade snart när det konstaterades att vi är på samma planhalva.

Det är vi ju.

Oavsett läggning, kön, klass (och då tänker jag 8A eller 8B:-) eller instrumenttrakterande.

Avslutade kvällen med att konstatera att en av vakterna på ett nyligen öppnat ställe kom från de tropiska delarna av Tumba... Tack Göran Sander för den!

Linköping har blivit med saluhall

Trodde jag i alla fall. Men det verkar inte så, det verkar vara samma företag i hela hallen. Men jag kan ha fel, men fel har jag inte när jag konstaterade att vår lokala ostleverantör - ni vet vilken jag menar - är billigare och bättre på exempelvis Comté. Norins :-) som jag talar om har Comté som är lagrad trettiosex månader, billigare än Matkällarens Comté som är lagrad - enligt uppgift - minst 16 månader.

Eh...minst sexton...okey...Låt oss då tala om något väsentligt. Taleggio, eller möjligen Talleggio, stavningen är inte viktig när man talar om priset. Möjligen för en sökrobot... Där var också Norins billigare.
Visst...det kan vara värt sju kronor kilot att sitta och mysa...på Matkällaren.

Men kan man mysa där? Idag var det rörigt, stökigt och rivigt. Inget lugn alls.

Ser fram emot om även denna av Linköping kopierade idé från Stockholm kan bli något. Det får framtiden utvisa.
2013-01-30 Framtiden har utvisat det...har inte varit där någon mer gång. Jo, förresten, gick igenom en gång för det var lite kallt ute. Och behövde lite värme men befann mig inte utanför Bokia ni vet, där på vägen. Därigenom  brukar jag också gå, med den skillnaden att jag kikar på   böcker man senare ska handla på CD-Media. Där priset är bättre. Avsevärt bättre.

I alla fall på pocket.