I helgen vid ett evenemang mötte jag en bekant, som raskt blev en vän. Nästa gång vi ses blir det en god vän. Eller så är han redan en god vän. Öhhh...nå...vi hade samma intresse.

Wittgenstein.

Så jag läste lite, det var ett tag sedan. Snubblade över en sak Wittgenstein skrev i någon av hans böcker. Minns inte vilken nu, kanske det var "Om visshet" eller "Särskilda undersökningar" eller varför inte "Filosofiska undersökningar". Där stod.

Tro du. Det skadar inte.

Rör vid mig nu

Rör vid mig nu
Fyll mitt liv ända till bredden
Jag som var ett barn
och söker min sång

Vem tog min sorg
vem berövade mig gåvan
vem gav mig min styrka
jag var ett barn

Kärlekens tid
har bevarat min längtan
jag som var ett barn
och söker min sång

Rör vid mig nu
Fyll mitt liv ända till bredden
Du gav mig min
hunger
Jag är ett barn

BAO finns den på. Undangömd liksom på något vis

the moon's a harsh mistress sjunger Rigmor. Hon sjunger vackert. Arbetslusten blir idag inte höjd av hennes sång. Vet inte varför, kanske är man för trött. Kanske beror det på stilla veckans idé, vi ska vara stilla. Inte lata.

Stilla.

I fell out of his eyes, I fell out of his heart. fortsätter hon. Jag vet inte, harsh och harsh, jag gillar månen. Har alltid gjort. She is hard to call your own avslutar Rigmor sången med. Jo. Det är ju sant, men jag tänker på ungdomsromanserna, "vi ser på månen och då vet jag att du tittar på samma måne".

Kopplingspunkt, uppkopplingspunkt. Sammanhörande punkt. Bara en sådan sak. En punkt har ingen utbredning. Det är en...punkt. Jag tror jag sätter den nu.

Dumburken - heter den ju, tv:n alltså - som kanske oförtjänt fått detta epitet. Det är som att döda sändebudet om ond bråd död.

Vissa program tyder på att videokameraframhäntarens, inspelningsknappstryckarens och ivägskickarens hälsotillstånd i de övre regionerna måste ifrågasättas skarpt. När man gläpptar (som det heter i detta landskap i stället för zappa) strömmar bilder från "vanligt folk"s vardagsrum där man kan iaktta barn, hundar, män, kvinnor, gamla, unga, skäggiga, underklädsbebrydda, halvfulla och kattor göra roliga saker. Sägs det.

Programledarna vrider sig av skratt åt att någon (kanske, men ändå inte) slog sig. De skrattar åt vardagens tilldragelser som vanligen innebär en kränkning av en person.

Då gläppter jag vidare till en annan kanal, stänger av eller sätter på radion. Dumburken sänder då bland det mest korkade som det går att studera på TV. Tutti-frutti var faktiskt bättre...

Ibland handlar jag på Hemköp på Storgatan i Linköping. Det tänker jag nog fundera över att sluta med. Man kan bli stämd. Om man äter choklad men kontrollanten tror att man äter mazarin. Då blir man stämd på ... håll i er nu ... 8 kronor.

Det ägnar sig tingsrätterna åt. Man tar sig för pannan. Ordföranden anmälde skiljaktlig mening och ville fälla mazarinsnattaren.

Då de då de.

Jag blir så förtvivlad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. En 12-årig flicka på väg till skolan har med stor sannolikhet blivit våldtagen på väg till skolan. Gärningsmännen (som får döpas om till gärningskvinnor också) var i 15-18 årsåldern, fyra killar - och det är nu min förtvivlan blir som starkast - tre tjejjer.

Man blir stum.

Sedan blir man förbannad.

Sedan gråter man en skvätt, trots att jag åker tåg till Helsingborg.

Efter en dag med mycket att göra - men utan att vara stressad - är det skönt med ett möte.

Mötet mig emellan.

Utan att fördenskull vara personlighetskluven.

När jag möter mig själv infinner sig det märkliga att man blir liksom lugnare. Det stillar sig, inombords på något vis. Jag är inte folkskygg, långt därifrån. Jag behöver bara 1-2 minuters möten med mig själv.

Jag tror indianerna kallade det att man måste vänta in sin själ. Det ligger mycket i vad indianerna säger.

Haft en bra helg. Och så har jag lagt bloggen på Linköping på bloggkartan.se det kan man ju göra.

Alltså. Linköpings symfoniorkester. Namnet antyder att det är en symfoniorkester, i orten Linköping. Om Norrköpings symfoniorkester - jag ska undvika att vara övertydlig - hade konsert i Norrköpings konserthu...förlåt DeGeerhallen så skulle väl Norrköpings Tidningar skriva om det? Eller?

Jo...det skulle de.

Skrev Corren om säsongsavslutningskonserten som Linköpings symfoniorkester avhöll? Nej, har inte sett något än. Det förvånar mig, men jag förundras inte det fanns väl något viktigare att skriva om kan jag tänka. Den stundande jazzfestivalen kanske, den måste ju vara viktigare. I alla fall annonsintäkt...nej, förlåt, så tänker de väl ändå inte. Nääää, inte gör de det.

Hur konserten var? Mycket bra. Var det någon solist med? Ja, bördig från Vadstena, numera anknuten till Gävle men på gång till Spanien. Förresten, han är ende svensk med i en orkester som kallats samman av Solti. World Orchestra for Peace. Det är ju så klart inget att skriva om. Vad dum jag är, och ointressant måste det vara att läsa om denna man, Jan Gustavsson. Han kan väl ändå inte spela något bra.

Jo, det gjorde han. Gråter inte vanligen till Haydens trumpetkonsert, andra satsen (lite kungen av danmarks-varning där...) men nu gjorde jag det. Underbart spelat. Orkestern då? Den är, så klart bra, men inte något som behöver uppmärksammas i Corren.

Varför skulle de göra det?

Vad är väl världen kommen utan vänner, Beppes bok, eller rättare sagt boken om Beppe lämnar en inte oberörd. Han var så full av ödmjukhet, det står så mycket saker i den som Beppe sagt att man blir full av liv.

Beppe tålde inte kritik, eller rättare sagt han blev nog ledsen av den. Men han hade självdistans så det skrek om det och kunde framställa sig som en klunseduns i sin son Mats ögon i en bok.

Att läsa om att filmen Dunderklumpen är en enda lång improvisation med musik av Toots T på munspel. Vågar inte skriva hans efternamn...kan inte stava till det. Inser att jag inte kanske kan stava till Toots heller...

http://www.worldorchestraforpeace.com/ - en världsorkester för fred eller snarare kanske en världs orkester för fred.

Sannerligen en tanke värd att fundera över.

Luncher med vänner är underskattade. Dessa till synes korta timmar när man språkar om livet. Mest om livet. Som det blev och som det kanske tedde sig.

Fasta punkter.

I livet.

Haydens trumpetkonsert. Den tredje satsen, denna uttjatade dänga. Men den är bra. Andra satsen, ett obligatorium när man ansöker till musikhögskolan trakterandes trumpet. Varför är det på det viset, en andante-sats, inga till synes tekniska svårigheter?

För att sluttonerna avslöjar dig som trumpetare. Pianissimo, bra läge visserligen, inte ansträngande alls men man lurar sig.
Fem fjärdelar, som slutar med en lång ton. Samma ton. F (klingande Ess) om jag inte minns fel (och det gör jag nog inte :-). Avslöjar din ansats. Flärp-flärp paus flärp-flirp-flurp-flodirp-flääääääääääääääääääärp.

Inte ett enda flärp. Säkert, pricksäkert, lugnt och stilla med en underbar cadens förresten i sats 1, som är alltför sällan spelad. Alltså, sats tre är ju liksom "känd". Den nynnar var och varannan på. Inget ont i det, Wittgenstein visslade hela violinkonserter ur minnet. Så det är bara att nynna och vissla på, om nu Wittgenstein är mall för vad som är tillåtet eller inte. Varför inte förresten, en mall så god som en ann.

Igår Söndag. Jan Gustavsson, bördig från Vadstena, numera i Gävle på väg långt mera söderut, till Spanien om man ska tro (och varför ska man inte det) konfrenciären Leif. Wangin, skrivet med punkt efter Leif så han inte hittar detta inlägg. Hi hi. Hur som helst.

Jan spelar underbart bra. Fokus. Projektion. Underbar ton och samspel med orkestern, eller ja, de samspelade med honom. Men oj vilken trumpetare. Ett annat stycke som jag måste forska mer om innan jag skriver om den. Så det kommer, det kommer.

Visst ja, glömde berätta om rutinen numera som utförs när vi åker till landet. Jag och sonen snabbpackar, 1 st (kalling och strumpa)/natt, sedan är det klart. Denna gång tog vi med en mjölkliter.

Sedan bär det iväg. Planering av proviantering sker under vägen, det är 2-3 mil till Åtvidaberg så tid finns att fundera över kulinariken. Sedan sitter sonen i bilen och lyssnar på musik (denna dag Magnus Uggla) medan jag mathandlar på ICA i Åtvidaberg.

På ICA i Åtvidaberg handlar jag direkt potatis, grönsaker och ett päron (till Osten så klart). Sedan rusar jag till delikatessdisken för att se dels att den är fortfarande öppen och dels att de har Leverpastejen, eller Tårtan som de säger bakom disken.

ICAs Leverpastej. Vilken grej. Handlar så det blir lite kvar till hemmet också.

På landet. Solen skiner. Fåglarna kvittrar faktiskt. Det är en fröjd, jag och sonen vandrade nyss utmed vägen. Sonen kunde inte hålla sig och vandrade ner till havet. Isigt. Men havet.

Jag gick tillbaka mot stugan, stannade upp, kisade mot himlen, lyssnade till stillheten. Stillhetens hav, visst hette det så, eller heter menar jag, det vattenlösa - såvitt jag begriper - hav på månen där människan satte sin fot. Rörde till det, rörde bokstavligen upp damm.

Annars rör vi människor inte upp så mycket damm tycker jag.

Zan är i Sevilla. Det är varmt där.

Nu vill Rausing har mer moral i näringslivet. Osökt jkommer man att tänka på en av hans motståndare, möjligen, men en icke-förespråkare av etiktänkande inom företagens underbara värld. Mats Qviberg.

Den senare fick jag ett utskick ifrån nyligen. Han hade som det stod "service på mina pengar". En service utan etiktänkande vill jag inte ha, så jag funderar på att ta mina pengar ur Mats ficka.

Men Mats borde vara i skolan, där etik och moral står på schemat.

Det är Beppe som skrivit texten till Jag var en vandrare. Gick i sol gick i regn, ibland jag stannade, i en sol på en äng.

Mycket bra text.

Jag var en bluffare, fortsätter Beppe, och Göran Fristorp sjunger. LPn heter På Mjuka Vågor.

Ibland jag luffade, har jag för mig det är sedan.

Får kika på LP-konvolutet. Just det. LP. Konvolut. Texten stod en gång i tiden på baksidan, eller på "the inner sleve" som jat tror det hette. Och heter. För LP-skivorna är ju inte döda på något vis, eller bortraderade.

Bortraderat däremot var filsystemet på den MP3 jag använder för instudering av Bachs Matteuspassion. Men men, en timme senare på nätet letandes efter hemliga handgrepp på MP3-spelaren så ordnade det sig.

1400 meter idag, totalt nära 3 km. I den här veckan.

Simmat. Inte dumt.

Skulle skriva om en vandrare och lysande pedagog jag känner och har känt under hela min tid (detta år 30 år) i Linköping, han återfinns på http://www.huthyfs.com läs sidan. Njut. Deviset överst är fint.

Men varför inleds meningen med skulle. Jo...för jag sökte på "Jag var en vandrare", sången som Göran Fristorp sjunger men jag undrar om Beppe skrev den texten, orkar inte gå ner och titta ens. På konvolutet.

Men jag hittade http://www.beppe.se och jag läser just biografin. Gör det. Läs den. Biografin. Om Beppe. Wolgers. Jazztexternas betvingare, de svenska jazztexternas pionjär. Han lade grunden till många som gick och går i hans fotspår. Beppe, så mycket mer än godnattstunden på tv:n.

Hå-hå ja-ja. En dag att minnas, italienska vännerna var galnare än vanligt. Läser förresten en biografi om Beppe. Wolgers.

Där står något om att alla näktergalar blir som nektargalna. Fint.