På landet. Solen skiner. Fåglarna kvittrar faktiskt. Det är en fröjd, jag och sonen vandrade nyss utmed vägen. Sonen kunde inte hålla sig och vandrade ner till havet. Isigt. Men havet.

Jag gick tillbaka mot stugan, stannade upp, kisade mot himlen, lyssnade till stillheten. Stillhetens hav, visst hette det så, eller heter menar jag, det vattenlösa - såvitt jag begriper - hav på månen där människan satte sin fot. Rörde till det, rörde bokstavligen upp damm.

Annars rör vi människor inte upp så mycket damm tycker jag.

Zan är i Sevilla. Det är varmt där.