Lasses minneslappar och tankenotiser från Susnet:

Totalt: Månad: Vecka: Dag: Instagram

Leta i den här bloggen

2009-04-29

Det regnar regnar

Det regnar regnar
och molnen hänger så lågt att dom kan trilla ner
och som vanligt har allt gått på sne';
jag klarar snart inte mer
Det är blixt och dunder
och nånstans under en gatuserveringsmarkis
står en ensam och genomsur kis
och hon som lova mig hon skulle skynda sig hit

Varför står jag väl här
i min sura rock och med vatten i skon
fryser och hostar och svär
har hon helt glömt mig månntro
min klocka visar på fiasko redan
för hon borde kommit för längesedan.

Refräng.

Jag är sur som en mopp
när jag äntligen hör små hastiga steg
och så dyker hon upp och min ilska rinner iväg
ja, jag glömmer nu lågtryck och vad det heter
när vi kramas stiger min barometer (när jag var "liten" tänkte jag inte på denna strof...som jag tänker på den nu. Det kan jag ju tala om...)

Det regnar regnar
och molnen hänger så lågt att dom kan trilla ner
och inte fanken har nå't gått på sne';
jag klarar upp mer och mer
Det är blixt och dunder
men nånstans under en gatuserveringsmarkis
är det soligt ändå på nå't vis
för som hon lova mig till slut så tog hon sig hit

En enkel kanske lite banal text, men jag frågar bara vem jag frågar vem har rimmat "gatuserveringsmarkis" på "genomsur kis". Det är lite ramelskt. Det är det.

Tilltalas av harmonierna också. Sedan måste blås-sektionen glömt sina lurar...för de sjunger ju uppenbara brassinpass...barappappaaaaa.

Och ändringen av refrängen när hon äntligen kom.

Jag ser dem framför mig, det gjorde jag då med. Markisen är randig och lite sliten, affären som den är tänkt att skydda är inte så viktig. Zoomen är inställd på honom.

Hon är lite brunettig så där, med axellångt hår. Och man undrar, ska hon komma? Men man ser henne inte förrän hon faktiskt kommer dit.

Halvlång kjol, och han står där dyngsur, invärtes såväl som utvärtes. Men så, kommer Hon. Men sin röda, har jag fått för mig, möjligen gula, kjol. Den är plisserad tror jag det heter, med veck. Stora veck.

Inga strumpor har hon, det är ju sommar har jag fått för mig. Skorna är röda så klart. Det är givet. Så klart. Möjligen vita. Nä...röda. Så får det bli. Och så var det nog när jag tänkte mig scenen för många många år sedan.

Den är lite tycker jag som en rad jag hörde på tvn nyligen. Jag älskar dig så högt att min kärlek kittlar Gud under fötterna.

Jag gråter alltid när jag hör den här låten. Alltid. Det har inte ändrat sig. Märkte jag just. Hör den för tredje gången nu.