Hembygden i tankarna

Det är ju så klart alltid en tragedi när en 15-åring mördas. När det händer i mina gamla hemtrakter är det särskilt beklagansvärt och får mig att fundera mycket över människan och hur långt vi har kommit. Egentligen. Är det inte bara på väg liksom åt fel håll, helt åt fel håll.

Blir illa berörd när hembygden drabbas, bodde 4 mil från Mora. Har under gymnasietiden vandrat på huvudgatan i Mora, fikat på Kaffestugan och till och med spelat dansmusik (storband) på Mora Hotell. Det är en liten ort, jämförbar med Skänninge och Älmhult eller vilken ort som helst där det finns en huvudgata. Där sker allt. Det finns en raggarrunda, där bilburen ungdom körde runt runt runt. Det finns ett torg där samma lugna bilburna ungdom samlas. Centralstation (understundom fånigt omdöpt till resecentrum) lyser med sin frånvaro, där finns bara "järnvägen".

Hembygdens tragiska händelser skär alldeles särskilt i hjärtat. Det blir så nära, trots att det var 32 år sedan jag flyttade från Rättvik. Det som är långt borta blir plötsligt närmare, det är som om mina skolkamrater från den tiden blivit mördade. Jag förflyttas plötsligt till min värld som den tedde sig i femtonårsåldern, och det är som om man i ett enda blixtnedslag flyttas till högstadietiden och våndorna man hade då.

Till dessa mer interna och då obegripliga hormonststormar ska man lägga till att en i klassen mördas. Ofattbart onödigt. Obegripligt sorgligt.

Ljuset jag tänker tända idag i Domkyrkan går till hembygden och speciellt till tjejjen i Mora.
Ni andra får ursäkta.