Lasses minneslappar och tankenotiser från Susnet:

Totalt: Månad: Vecka: Dag: Instagram

Leta i den här bloggen

2006-12-18

Sonen, 16 är kär. I en violinist. Det är inte utan att jag ler lite igenkännande. Minns känslan. Vad hon hette i mitt fal minns jag faktiskt inte. Men jag minns hennes hårlängd.

Den var lång, och mellanblont. En känslig period börjar, den tid då man börjar sin vandring från - i alla fall ett slags från - kille mot man, som pojke mot man men framförallt allt när man tar första steget till att bli en hel människa och riktigt går upp i en annan människa.

I alla fall på avstånd. Det är rätt långt från fagottledet till violinstämman. I alla fall fysiskt.

Sonen meddelade raskt att han ville ha ett batteri i morse. "Ska lyssna på musik". Hmmm, svarade jag över vällingfatet (nu stundar snart dagens första espresso). "Jag ska lyssna på 'when you say nothing at all'" meddelade han.

Jag log, inombords såväl som utombords. Svarade raskt "jag förstår det" och sedan tillade jag lite försiktigt..."men ibland ska man säga något".

Det tog ett tag innan den trillade. Poletten. Ner i hjärnans vindlingar, men det kom ett svar.

"Jag förstår vad du menar pappa, det där med att ibland ska man säga något".

Vad vi inte kan tala om måste vi passera över i tystnad, eller hur var det nu igen Ludwig uttryckte det...det må va hur som helst med det. Att sitta tyst, efter en kort inledning i samvaron mellan kvinna och man (eller andra konstellationer) är bland det vackraste som finns.

Säger jag som snackar så förbaskat. Över till arbetet. Funderar på att åka och simma. Det vore bra för min lekamen.

Inga kommentarer: