Kan idag inte lyssna på I den stora sorgens famn. Beröringen blir för stor. Jag ryser och tårarna rinner när jag sitter på kontoret.
Tids nog får jag väl veta.
Så på det då. Det tar liksom inte slut med att slumpen inte är en tillfällighet...
Gabriels Oboe med Ryan Anthony. Han trakterar en piccolatrumpet så håret krullar sig på sidan av benen.
En del menar vi är redan där, i helvetet, skottlossningar på skolor som är så svåra att greppa för oss som bor på andra sidan det stora vattnet.
Människor vill påstå att bränna en bok är yttrandefrihet. Vilket nys och trams. Att säga att bok A är en skitbok är yttrandefrihet om det så är Sagan om Ringen, Giftas eller Koranen.
Mutskandaler både här och där. Man baxnar inför det troliga deviset "går det så går det".
Socialkontoret i Linköping betalade hotellrum under en period för kriminella element. Man tar sig för pannan. (Skrivit till dem, så klart, i ärendet, inget svar än)
Antalet mördade i gängkriminalitetens tecken verkar öka trots att det totalt sett är färre brott nu än förr.
Antalet människor som letar burkar i soptunnorna verkar ha ökat.
Självmordsfrekvensen går upp bland de unga (män 15-24 år) samt kvinnor 25-44 år.
När man kikar på listan ovan blir man ju inte upplyft. Det blir man inte. Frågan är hur man ska bli det. Tja stoppa huvudet i sanden är ett sätt. Fokusera på vad som är bra är ett annat. Ett trassel med en sådan lista är att det känns futtigt för listan ovan är så stor så stor.
Lasse Lasse liten, världen är så stor så stor. Den är ju det. Undrar varför jag skrev detta inlägg... var på rätt bra humör före det...:-)
Möte vid Munkbroleden 1988-ish
Var ute och vandrade med en vän just där i Gamla Stan i Stockholm. Det var sommar och livet lekte liksom på något vis. Under den här tiden sjöng jag i AdLibitum som leddes av P-A Sjöberg. Plötsligt kommer en nercabbad bil på vägen och där sitter Kjell Lönnå, leendes, strålandes.
Jag kunde inte hejda mig (en brist jag har...) utan hojtar "Hej! Jag bor i Linköping och sjunger i kör!"
Kjell Lönnå utbrister ropandes "Ja! Ja! P-A!"
Så nu tänker jag inte bara på Kjell Lönnå utan på P-A. Som jag berättat om tidigare flera gånger. Bland annat förra året då vi gjorde konserter med Elise Einarsdotter.
När jag började med det minns jag inte riktigt. Det är nu rätt längesedan men det skedde. Tidigare var det mest - eller bara - musiken som intresserade mig. Men sedan kom det en sång, kanske var det "You are the sunshine of my life" med Stevie Wonder, som gjorde att jag började lyssna mer.
Just idag är jag såld på två texter. Den första är en sång av Per-Erik Hallin: Vilken värld det ska bli. Första delen speciellt:
Varje gång som någon mot mig ler
Känns det som all kyla smälter ner
Är varje vänligt ord som talas på vår jord
Ett frö som gror
Jag ser det i min fantasi
Vilken värld det ska bli
Den andas så mycket hopp och så mycket glädje redan nu när man så att säga hoppas. Gillar den skarpt.
Sedan en sång som jag missat av James Taylor denne underbare man och låtskrivare (men han skrev INTE You've got a friend, det gjorde Carol King). Men denna bland många nya som jag hittat är bra. Secret of Life heter den. Även här drabbade mig första delen av den.
The secret of life is enjoying the passage of time.
Any fool can do it, there ain't nothing to it.
Nobody knows how we got to the top of the hill.
But since we're on our way down, we might as well enjoy the ride.
Sedan har han en som heter Top of the Roof som jag inte fattar hur jag kunnat missa. Den är underbart bra. När livet blir svårt kliver han upp på taket helt enkelt.
Ibland genomsyras jag av en tacksamhet över livet att få leva det. Att bara finnas till liksom. Självklart glad över att jag föddes i ett land där de flesta har tak över huvudet och mat i magen varje dag. Det är en nåd och en gåva att få vara med sedan om allt som livet innebär.
Att möta människorna som vandrar här på jorden är otroligt häftigt; vi är ju så olika! Inte bara till utseendet utan även i tankar och innandömet. De mjuka värdena alltså. Något av det mest livgivande är att se ett barn. Möta dess blick och de släpper inte ögonblicket i första taget. Tvärtom. De håller kvar ögonkontakten och de lever dessa ögon. Så enormt mycket.
Minns en blick från en som troligen var 100 år eller skulle snart bli. Vi möttes på Norrboda gammalgård. Hon plirade med ögonen och sa "Du är Himlas pojk va". Dvs min mormor. Ja svarade jag. Då plirade hon ännu mer med ögonen men det var glatt plirande.
Sedan sa hon "Fattar inte vad de där ungdomarna ska göra på ålderdomshemmet...". Ungdomarna som hon syftade på var i 70-80-års åldern... :-)
Tänk. Jag minns hennes blick så väl. De var bruna ögonen och de lyste ungefär på samma sätt som barnens glittrande livfulla ögon.
Ofta väcks denna tacksamhet över livet genom musik, så var det nu. As you are av Nils Lindberg. Men genomsyrandet och en slags lätt positiv rysning kommer även på andra ställen.
När Märta fyllde år kikade jag i det dokument där det finns nerskrivet olika episoder i deras liv. Det skrevs ganska länge på det dokumentet. Nu får de skriva sina egna om de vill.
Här kommer en passage om Kasper, vi var på inflyttningsfest hos några vänner:
Väl framme i festligheterna kom ytterligare en gäst, 1:a sop
från LiKet, Lillemor. Kasper satt mittemot henne och efter ett tag sjöng han
"Minus är min lilla katt" ackompanjerad av en plingande
leksakstelefon. Det är en ny skiva med nya sånger av G. Reidel.
– Annars är det filmen med Ronja Rövardotter som gäller, sade pappa.
–
Jaha, svarade Lillemor, kan du rövarsången då?
– Ja, det kan jag gullunge, svarade Kasper.
Munterhet uppstod så klart.
Sedan en annan episod på en bilservice i Norrköping:
Idag, onsdag den 11 mars, hade vi Hondan på service i Norrköping (eftersom Nils-Erik Eriksson har lyckats med det omöjliga, nämligen att sälja ett konsignationslager, och försatts i konkurs av sparbanken Alfa). Där var det livat, tyckte Kasper. Man kunde
- stänga av och på skärmen på deras dator
- stänga av och på en kopieringsmaskin i en farbrors rum
- stänga av och på motorn i en Honda CRX som var illgrön och
säkert går fort av bara tusan
- städa litet med en dammvippa
- skrämma vettet ur bilförsäljarna
och mycket mycket mera.
Lasse missar bussen...
Hej alla underbara,
Hoppas er sommar är bra, min har varit det, har bland annat lyssnat på Solala
- tre grabbar från Göteborg - på Orust. Fantastiskt bra.
Att sjunga i Linköpings Domkyrkas Kammarkör är också alldeles alldeles fantastiskt underbart.
Jag har dock nu med stor vånda och några fällda tårar beslutat att sluta sjunga i kören från
i höst. När jag skriver detta saknar jag er redan...men ingen av oss
försvinner ju från jordens yta så vi ses säkert på stan eller i kyrkan när
jag kommer och lyssnar på er.
Ser fram emot just detta lyssnade.
Att jag fått varit med från 2005 och fram till den dynamiskt mer medvetna och
kompetenta kör som huserar i Domkyrkan idag är en ynnest. Är oerhört tacksam för att jag fick
möjligheten att vara med så länge, för mig var det 2005 en omstart i mitt sjungande.
De otroliga mängderna med skratt - och i mitt fall tårar då och då...:-) - kommer jag att bära
med mig hela livet som en skatt väldigt nära hjärtat.
Nu hoppar jag av, men vem vet: finns det plats i framtiden och rösten håller
återvänder jag kanske till Kammarkören.
Innerligt tack för alla sköna, glada, trivsamma stunder tillsammans och sist men inte
minst så är jag evigt tacksam för alla givande samtal om livet, kärleken och döden.
Kramar på er alla,
Lasse
Vi skulle träffa några vänner vi inte sett på länge. Bland annat en
trollkarl som finns här i staden så jag anade lite vad som skulle komma att hända; mamma Sigrid
låg på sjukhus sedan några veckor, familjen - alla fyra - var dit till
Mora över dagen och hälsade på några dagar före idag.
För åtta år sedan.
Hon hade något kvar att göra tänkte jag, det brukar ju vara så. Har varit med om det i samtal med människor som varit nära någon som är på väg att ta farväl av livet på jorden. Det är något kvar "att göra". Det var att träffa familjen tänkte jag.
Så vi åkte.
För åtta år sedan, för några dagar sedan. Då.
Natten
mot i morgon hände det. För åtta år sedan. Mamma somnade in. Med
lussebulle i magen och jag vill tro med ett leende på läpparna. Det
senare är en önskan, jag vet det. Men jag vill tro det. Det finns en
historia här som jag ska berätta någon gång när anden faller på. Ja,
just anden.
Spotify spelar på slump Olle Adolphsons "Så går vi
bort". Jag säger då det. Nu blev till och med jag förvånad över
"slumpen" och det är inte ofta jag blir det.
Så nu slutar jag att skriva. Ser inte vad jag skriver längre så tar en paus. Passerar jag domkyrkan i morgon så tänds ett ljus.
Tände just ett på familjesidan.se och skrev
"Det kvarstår, ringandet som jag vill göra. Men jag lägger liksom på innan jag slagit numret.
Sedan pratar vi en stund."
Har sagt detta till många nu som förlorat någon och jag minns tyvärr inte vem som lärde mig det. Men skulle vilja minnas det: Själar tar aldrig farväl.
Nä, de gör ju inte det.Ja, så sa Hans Liljegren när han skulle sälja vårt hus i Ånestad på Gnejsgatan för massor med år sedan. Vi tyckte att det var lite ostädat när han plockade fram sin videokamera och skulle filma direkt vid första besöket.
Man blev glad av att träffa Hans Liljegren och nu går han i pension. Det slår mig att det var väldigt längesedan jag såg honom vandrandes på stan med sitt leende, alltid där. Leendet. Välviljan.
Tidigt ute med datorhjälpmedel var han, redan då för massor med år sedan på Kaserngatan - tror jag kontoret låg, kanske till och med där en god vän nu bor slår det mig - med skrivare och mallar för dokumenten.
Hoppas pensionärstiden blir så som du hoppats Hans. Allt Gott.
Först var dina ögon bara havet.
Blågrönt skiftande,
speglande,
strandlöst sökande
som det.
Sedan var dina ögon
bara människan.
Jag har aldrig sett ögon dröja
så djupt hos en annan
forskande, förstående,
fulla av värme och vilja.
Sist var dina ögon bara sorg.
Bottenlös, förtärande
på livet besviken
sönderbristande sorg.
Då var du mig närmare
än någonting på jorden.
Kerstin Söderholm
Ögonen är själens spegel har någon sagt, vem vet man nog inte. Det har troligen kommits på av flera personer kanske under samma tidsperiod. Det ligger mycket i det. "Levande ögon" säger man då och då. Sorgsna. Glada. Kort sagt levande.
Ser in i ögonen ibland på barn sisådär 1-åringar och de viker inte bort blicken. Jag gillar det skarpt. Rättare sagt, de tittar kort på mamman för att kontrollera om hon är lugn då fortsätter de titta. Ibland ler de först, ibland ler jag först. Det tysta mötet är bland det vackraste som finns.
Vi i Östgöta Kammarkör ska göra ett program med Elise Einarsdotter och det ska bli så himla kul. En vän säger då och då att hon är rik. Jag känner mig rik av musiken som Elise gjort och berikad av kören och det vi gör ihop.
Med den här människan är det något väldigt särskilt. Han är 91 år. Han var biskop i 15 år här i Linköping. Han är numera biskop emiritus men då och då aktiv i domkyrkan i Linköping och annorstädes. Läser man om honom ser man att han skrivit ett 20-tal böcker. Troligen alla lika tänkvärda.
Såg honom precis nyss i S:t Lars-kyrkoparken. Satt på en bänk där och. Ja. Gissa.
Läste MPIH - Med Pennan I Handen - en bok som jag inte vet namnet på. Den var rätt tjock.
Alltid när man ser honom, tycker jag, utstrålas ett lugn som bara han kan utstråla. Som han alltid utstrålat misstänker jag. Har haft förmånen att tala med honom då och då på diverse ställen i staden.
Minns ett möte när han gick med sin son i skogen vid T1. Vi nickade åt varandra. Det var det enda vi gjorde. Jag blir lugn bara av att tänka på det mötet, på just det mötet.
Martin Lönnebo en av få. Ett som är säkert.
Förstår inte hur jag kunnat missa den när den kom. Men jag minns när jag upptäckte den. Men för sent gjorde jag det. Precis som Broadway som jag också inte upptäckte när man bort (!) upptäckt den.
Men Koppången, denna underbara kombo av text och musik. Musiken skriven av en orsapojk, en Per-Erik Moreaus och texten av Py Bäckman. Texten kom till senare än musiken, det visst inte jag. Men hittade det nu på nätet nyss, man lär sig.
Koppången sjöng jag på ett rep för länge sedan i Vårfrukyrkan i Skänninge. Hade inte sjungit den förut och det gick bra i några takter... sedan kom tårarna och jag såg inte noterna alls...eftersom jag var inhyrd tenor och främling så att säga kunde jag ju inte visa något... Sedan dess har den varit en klar favorit. Då också med flera verser som har med julen att göra.
Men jag minns inte faktiskt. Men jag minns att jag tog bilen och åkte upp till mamma och pappa. Den senare var på "hemmet", mamma höll sig hemmavid där de hade bott länge länge i "sommar"stugan. Men den var nog mer ett land. För man vistades där under vinterhalvåret också.
Jag minns att det var veckan före midsommar när jag styrde kosan norröver mot Norrboda och Furudal. Det är nu dags att skriva ner delar av den berättelse jag undvikit att skriva ner i 10 år. Det är liksom lite dags nu på något vis i alla fall delar av den.
Det finns dock delar jag inte skriver om. Så får det bli. Har berättat den då och då när läge finns att göra det.
Pappa,89, låg på Orestrand där han vistats i några år men nu med betoningen just nu på låg; det var liksom dags att lämna den här världen.Vi hälsade på honom på Orestrand. Minns inte om han hade den där andningen ni vet, kanske. Det syntes ju att det var dags att lämna denna världen.
Väl på tillbaka på landet och efter middagen sa jag till mamma: det är bara du som kan säga till honom att släppa taget. Jag kan inte göra det, det kan bara du göra. Hennes blick hon gav mig glömmer jag inte, den var lite förvånande men forskande.
Dagen efter körde jag mamma till pappa. Men jag hade blivit lite sugen på kaffe så jag åkte till Rättvik. Intog i lugn och ro mitt kaffe. Efter ett tag ringer telefonen, troligen just den här tiden (11:50) detta datum för 10 år sedan. En hulkande röst säger: Jag gjorde som du sa, det är slut nu. Kom och hämta mig.
Hon fick inte fram mer. Så jag hämtade mamma.
Minns att det var underligt nog en rofylld resa. Väl framme tyckte mamma vi skulle ringa begravningsentrepenören. Men jag kan inte det numret, sa jag. Det kunde mamma. Utantill. Sifferminnesdrottningen.
Det blev dags att lämna Orestrand. Varje gång mamma hälsat på pappa hade han sagt: När kan jag följa med hem? Så nu vandrade mamma med pappa i sängen mot utgången där begravningsentrepenören tog hand om pappa.
Vad egentligen sa mamma till pappa? Ja ni. Om jag säger att jag inte vet det så ljuger jag...
En väldigt lång tid på sitt sätt. Men han gör sig påmind i spotifyspellistan i alla fall, PA Sjöberg, grundaren av AdLibitum. Just nu med Deep River en gospel vi sjöng i AdLibitum. När en sång kommer så där så dyker det upp allehanda sånger i huvudet från den tiden.
Jag tror jag var med större delen av 80-talet. Minnen för livet. Tänk om någon sagt till mig under en trumpetlektion där jag och Sege Johansson pratade om Jan Allan att jag skulle sitta på ett ställe i Linköping efter en konsert och se just Jan Allan vid samma bord. Vilken tid! Vilka konserter, de tre kulkonserterna var unika på sitt sätt på den tiden. Ofta med gästartister.
Man ångrar det man inte gjort brukar det heta. Och här inträffade väl något under den här tiden som jag inte gjorde. Men nog borde gjort. Sjungit duett med Håkan Hagegård... Att bara få chansen var PAs förtjänst.
Den dubbelåtta vi hade lät väldigt bra i några Swingles-arr minns jag. Himla bra.
PA, du hade älskat Elise Einarsdotters musik, det är jag övertygad om. Den ska vi göra i höst är det tänkt. Undrar hur du hade skrivit arr på några slagdängor i Wicked eller andra musikaler som kommit nu dessa över 30 år.
Hela texten finns här. Den börjar:
They shine a little brighter, they feel a little more
They touch your life in ways no one has ever done before
They love a little stronger, they live to give their best
Sedan finns det i refrängen något om lånade änglar som är här alldeles för kort tid på jorden. Det kan man tycka ibland. Men de är ju här då och då. De behövs liksom inte hela tiden,bara ibland. Inte kommer de heller när man ropar på dem. De kommer när man inte vet att man behöver dem.
Skiner lite extra. Känner lite mer. Ger i livet.
Det är som det ska vara på något vis.
(Konstaterar dessutom att under detta inledande slut på Corona-tiden - hoppas vi innerligt - att etiketten Livet Kärleken Döden varit oftare förekommande. Det är också som det ska vara. På något vis.)
Trodde jag skrivit om den filmen, en kinesisk film från 1952 som jag letat lite efter då och då. Nu finns den på BluRay tillsammans med fem andra Kurosawa-filmer. Det blir till att köpa den.
Filmen kom med i ett prov i svenska på gymnasiet. Jag avslutar där med en mening som huvudpersonen i filmen säger. Han är byråkrat och går runt och inspekterar något, byggnader tror jag det är. Han fick ett besked om att han hade cancer. Under en sekvens säger han: jag kan inte gå omkring och hata någon, det har jag inte tid till.
Bra inställning. Det tycker jag. Den har färgat mig sedan 1975 eller 1976 när jag såg filmen. Då visste jag inte det var den berömde Kurosawa som regisserat den. Nu vet jag. (Trodde tills häromdagen att den var kinesisk...men men...nu vet jag. Den är japansk. Så klart.)
Man kan inte gå omkring och hata någon, vi har inte tid till det.
Visa mig din grill och jag skall säga dig vem du är. Kol, el eller gasol. Det finns en grill för varje man.
Vårblommorna har fört en ojämn kamp mot snön i år. Själva blev vi snuviga och snuvades på en hel årstid. Vitsipporna lär förresten trivas bättre och bättre ju sämre naturen mår. Och nog har det varit surt och ogästvänligt i vår. På många håll.
Nu är avtalen dessbättre i hamn. Övertidsblockaden är hävd.
Men bonuslön, yuppienalle och tjänstebil. Vad är det emot en RIKTIG GRILL. Rostfri dubbelbrännare, reglerbar gastillförsel, inbyggd gnisttändare, reduceringsventil. Det finns grillar i alla prislägen och för alla smaker. Gör en regelrätt investering och du får ett riktigt kraftfullt grillverktyg, en veritabel Rolls Royce. De tekniska beskrivningarna vänder sig helt klart till männen. Och, handen på hjärtat, är det ändå inte storleken som räknas? Jag menar storleken på hålet i plånboken.
På sommaren kommer våra uråldriga instinkter till heders igen. Könsrollerna blir tydligare. Vi exponerar mera av oss själva. Kavaj och knytblus i all ära. Men det är ju inget en riktig kvinna går omkring i på stranden. Och ingenstans, förutom på stadens gym, kan en man exponera sig så som vid just grillen. Mannen känner sig inte fjättrad vid härden. Tvärtom. Han känner sig fri. Vid grillen har han återerövrat ansvaret för familjens överlevnad. Och han tar det på blodigt allvar.
Så kvinna, ta dig en man och låt honom grilla. Se honom förbereda bädden. Se honom tända elden. Låt dina ögon tåras av tändvätska. Se honom blåsa liv i den falnande glöden. Smek honom med dina blickar. Luta dig tillbaka och njut.
Det är sommar. Snart luktar det spansk grisfest i hela sta´n. Men se upp! Grillen är mannens revir.
Lotta Torstensson
Mitt biblitek har brunnit ner. Och det spelar ingen roll om man fyller fyra i nästa vecka och kan orden i bästa sagan utantill. Eller om man är jättestor och går på sexårs och kan skriva orden med spretiga bokstäver nästan alldeles själv. Eller om man är stor och trodde att man varit med om allt. Mitt biblitek har brunnit ner.
Alla Pippiböckerna, mamma. Var finns dom nu? Jo, vet du, Pippiböckerna fanns ju i hyllorna inne i ditt biblitek. Så dom har också brunnit. Inget finns kvar. Vi såg ju det. Vi var ju där och tittade. På bibliteket.
Förresten var ni på bibliteket långt innan ni föddes. För alla böckerna jag lånade och läste om hur det skulle vara och hur det skulle kännas när ni föddes. Dom fanns på bibliteket. Längst bort. Det tog sin tid att vanka dit och tillbaka med en unge i magen. Så skönt att sätta sig och vila på halva vägen.
Och alla böckerna som handlade om hur det skulle vara när ni kommit ut och växte och blev större. Dom fanns också på bibliteket. Mitt i ungefär. Så att det inte skulle vara så långt att gå när man var småbarnsförälder och alltid trött och inte längre hade tid att vila på halva vägen.
Alldeles i närheten fanns hyllan med böcker om människor som aldrig varit trötta. Som levt hemskt intressanta liv och uträttat storverk.
Uppslagsböckerna. Dom fanns också på bibliteket. I en lång rad. Raka i ryggen. Som soldater i givakt med blankputsade skor, välborstade uniformer och skyldrade gevär. A till ö. A till ö.
Och lyriken. Ord som vapen.
Ja, sen hade vi dom där högfärdiga skönlitterära nykomlingarna med näsan i vädret som alltid trodde att dom var förmer än andra och som man måste ställa sig i kö för att få låna. Ena riktiga mallgrodor som ännu inte bekänt färg. Ändå visste dom att folk skulle ge vad som helst för att få hålla i dom och lukta på dom och smeka dom.
Men allra bäst på bibliteket var egentligen dom där böckerna som någon just läst. Somliga lutade sig litet nonchalant mot varandra i hyllan. Andra halvlåg, slarvigt utmanande, på en vagn alldeles vid lånedisken. Gulnade och slitna. Välanvända. Älskade. Saknade.
Alla ni hemskt intressanta människor på bibliteket. Måtte ni aldrig tröttna. Måtte ni aldrig ge upp. Måtte ni alla hamna där på hyllan mitt i. Bland dom oförtrutna, oförtröttliga, oförglömliga.
Förr mitt biblitek. För ditt biblitek. För barnens biblitek. För det fria ordet. Och för dom spretiga bokstäverna. Som alltid överlever.
Inlägg
Alla kommentarer
