Idag för åtta år sedan vandrade jag och sonen ner på stan

 

Vi skulle träffa några vänner vi inte sett på länge. Bland annat en trollkarl som finns här i staden så jag anade lite vad som skulle komma att hända; mamma Sigrid låg på sjukhus sedan några veckor, familjen - alla fyra - var dit till Mora över dagen och hälsade på några dagar före idag.
För åtta år sedan.

Hon hade något kvar att göra tänkte jag, det brukar ju vara så. Har varit med om det i samtal med människor som varit nära någon som är på väg att ta farväl av livet på jorden. Det är något kvar "att göra". Det var att träffa familjen tänkte jag. 

Så vi åkte.

För åtta år sedan, för några dagar sedan. Då.

Natten mot i morgon hände det. För åtta år sedan. Mamma somnade in. Med lussebulle i magen och jag vill tro med ett leende på läpparna. Det senare är en önskan, jag vet det. Men jag vill tro det. Det finns en historia här som jag ska berätta någon gång när anden faller på. Ja, just anden.

Spotify spelar på slump Olle Adolphsons "Så går vi bort". Jag säger då det. Nu blev till och med jag förvånad över "slumpen" och det är inte ofta jag blir det.

Så nu slutar jag att skriva. Ser inte vad jag skriver längre så tar en paus. Passerar jag domkyrkan i morgon så tänds ett ljus.

Tände just ett på familjesidan.se och skrev
"Det kvarstår, ringandet som jag vill göra. Men jag lägger liksom på innan jag slagit numret.
Sedan pratar vi en stund."

Har sagt detta till många nu som förlorat någon och jag minns tyvärr inte vem som lärde mig det. Men skulle vilja minnas det: Själar tar aldrig farväl.   

Nä, de gör ju inte det.