Idag för åtta år sedan vandrade jag och sonen ner på stan

 

Vi skulle träffa några vänner vi inte sett på länge. Bland annat en trollkarl som finns här i staden så jag anade lite vad som skulle komma att hända; mamma Sigrid låg på sjukhus sedan några veckor, familjen - alla fyra - var dit till Mora över dagen och hälsade på några dagar före idag.
För åtta år sedan.

Hon hade något kvar att göra tänkte jag, det brukar ju vara så. Har varit med om det i samtal med människor som varit nära någon som är på väg att ta farväl av livet på jorden. Det är något kvar "att göra". Det var att träffa familjen tänkte jag. 

Så vi åkte.

För åtta år sedan, för några dagar sedan. Då.

Natten mot i morgon hände det. För åtta år sedan. Mamma somnade in. Med lussebulle i magen och jag vill tro med ett leende på läpparna. Det senare är en önskan, jag vet det. Men jag vill tro det. Det finns en historia här som jag ska berätta någon gång när anden faller på. Ja, just anden.

Spotify spelar på slump Olle Adolphsons "Så går vi bort". Jag säger då det. Nu blev till och med jag förvånad över "slumpen" och det är inte ofta jag blir det.

Så nu slutar jag att skriva. Ser inte vad jag skriver längre så tar en paus. Passerar jag domkyrkan i morgon så tänds ett ljus.

Tände just ett på familjesidan.se och skrev
"Det kvarstår, ringandet som jag vill göra. Men jag lägger liksom på innan jag slagit numret.
Sedan pratar vi en stund."

Har sagt detta till många nu som förlorat någon och jag minns tyvärr inte vem som lärde mig det. Men skulle vilja minnas det: Själar tar aldrig farväl.   

Nä, de gör ju inte det.

Lugnt, jag filmar bara upptill

Ja, så sa Hans Liljegren när han skulle sälja vårt hus i Ånestad på Gnejsgatan för massor med år sedan. Vi tyckte att det var lite ostädat när han plockade fram sin videokamera och skulle filma direkt vid första besöket.

Man blev glad av att träffa Hans Liljegren och nu går han i pension. Det slår mig att det var väldigt längesedan jag såg honom vandrandes på stan med sitt leende, alltid där. Leendet. Välviljan.

Tidigt ute med datorhjälpmedel var han, redan då för massor med år sedan på Kaserngatan - tror jag kontoret låg, kanske till och med där en god vän nu bor slår det mig - med skrivare och mallar för dokumenten.

Hoppas pensionärstiden blir så som du hoppats Hans. Allt Gott.

Först var dina ögon

Först var dina ögon bara havet.
Blågrönt skiftande,
speglande,
strandlöst sökande
som det.

Sedan var dina ögon
bara människan.
Jag har aldrig sett ögon dröja
så djupt hos en annan
forskande, förstående,
fulla av värme och vilja.

Sist var dina ögon bara sorg.
Bottenlös, förtärande
på livet besviken
sönderbristande sorg.
Då var du mig närmare
än någonting på jorden.

Kerstin Söderholm 

Ögonen är själens spegel har någon sagt, vem vet man nog inte. Det har troligen kommits på av flera personer kanske under samma tidsperiod. Det ligger mycket i det. "Levande ögon" säger man då och då. Sorgsna. Glada. Kort sagt levande.

Ser in i ögonen ibland på barn sisådär 1-åringar och de viker inte bort blicken. Jag gillar det skarpt. Rättare sagt, de tittar kort på mamman för att kontrollera om hon är lugn då fortsätter de titta. Ibland ler de först, ibland ler jag först. Det tysta mötet är bland det vackraste som finns.

Vi i Östgöta Kammarkör ska göra ett program med Elise Einarsdotter och det ska bli så himla kul. En vän säger då och då att hon är rik. Jag känner mig rik av musiken som Elise gjort och berikad av kören och det vi gör ihop.

Det är något särskilt med vissa människor

Med den här människan är det något väldigt särskilt. Han är 91 år. Han var biskop i 15 år här i Linköping. Han är numera biskop emiritus men då och då aktiv i domkyrkan i Linköping och annorstädes. Läser man om honom ser man att han skrivit ett 20-tal böcker. Troligen alla lika tänkvärda.

Såg honom precis nyss i S:t Lars-kyrkoparken. Satt på en bänk där och. Ja. Gissa.

Läste MPIH - Med Pennan I Handen - en bok som jag inte vet namnet på. Den var rätt tjock.

Alltid när man ser honom, tycker jag, utstrålas ett lugn som bara han kan utstråla. Som han alltid utstrålat misstänker jag. Har haft förmånen att tala med honom då och då på diverse ställen i staden.

Minns ett möte när han gick med sin son i skogen vid T1. Vi nickade åt varandra. Det var det enda vi gjorde. Jag blir lugn bara av att tänka på det mötet, på just det mötet.

Martin Lönnebo en av få. Ett som är säkert.

Koppången är fullständigt magnifik. Den fängslar mig alltid.

Förstår inte hur jag kunnat missa den när den kom. Men jag minns när jag upptäckte den. Men för sent gjorde jag det. Precis som Broadway som jag också inte upptäckte när man bort (!) upptäckt den.

Men Koppången, denna underbara kombo av text och musik. Musiken skriven av en orsapojk, en Per-Erik Moreaus och texten av Py Bäckman. Texten kom till senare än musiken, det visst inte jag. Men hittade det nu på nätet nyss, man lär sig.

Koppången sjöng jag på ett rep för länge sedan i Vårfrukyrkan i Skänninge. Hade inte sjungit den förut och det gick bra i några takter... sedan kom tårarna och jag såg inte noterna alls...eftersom jag var inhyrd tenor och främling så att säga kunde jag ju inte visa något... Sedan dess har den varit en klar favorit. Då också med flera verser som har med julen att göra.

Det kan vara så att jag kände det på mig

Men jag minns inte faktiskt. Men jag minns att jag tog bilen och åkte upp till mamma och pappa. Den senare var på "hemmet", mamma höll sig hemmavid där de hade bott länge länge i "sommar"stugan. Men den var nog mer ett land. För man vistades där under vinterhalvåret också.

Jag minns att det var veckan före midsommar när jag styrde kosan norröver mot Norrboda och Furudal. Det är nu dags att skriva ner delar av den berättelse jag undvikit att skriva ner i 10 år. Det är liksom lite dags nu på något vis i alla fall delar av den.
Det finns dock delar jag inte skriver om. Så får det bli. Har berättat den då och då när läge finns att göra det.

Pappa,89, låg på Orestrand där han vistats i några år men nu med betoningen just nu på låg; det var liksom dags att lämna den här världen.Vi hälsade på honom på Orestrand. Minns inte om han hade den där andningen ni vet, kanske. Det syntes ju att det var dags att lämna denna världen.

Väl på tillbaka på landet och efter middagen sa jag till mamma: det är bara du som kan säga till honom att släppa taget. Jag kan inte göra det, det kan bara du göra. Hennes blick hon gav mig glömmer jag inte, den var lite förvånande men forskande.

Dagen efter körde jag mamma till pappa. Men jag hade blivit lite sugen på kaffe så jag åkte till Rättvik. Intog i lugn och ro mitt kaffe. Efter ett tag ringer telefonen, troligen just den här tiden (11:50) detta datum för 10 år sedan. En hulkande röst säger: Jag gjorde som du sa, det är slut nu. Kom och hämta mig.

Hon fick inte fram mer. Så jag hämtade mamma. 

Minns att det var underligt nog en rofylld resa. Väl framme tyckte mamma vi skulle ringa begravningsentrepenören. Men jag kan inte det numret, sa jag. Det kunde mamma. Utantill. Sifferminnesdrottningen.

Det blev dags att lämna Orestrand. Varje gång mamma hälsat på pappa hade han sagt: När kan jag följa med hem? Så nu vandrade mamma med pappa i sängen mot utgången där begravningsentrepenören tog hand om pappa.

Vad egentligen sa mamma till pappa? Ja ni. Om jag säger att jag inte vet det så ljuger jag...

Det är 31 år sedan nu. 31 år sedan.

 En väldigt lång tid på sitt sätt. Men han gör sig påmind i spotifyspellistan i alla fall, PA Sjöberg, grundaren av AdLibitum. Just nu med Deep River en gospel vi sjöng i AdLibitum. När en sång kommer så där så dyker det upp allehanda sånger i huvudet från den tiden.

Jag tror jag var med större delen av 80-talet. Minnen för livet. Tänk om någon sagt till mig under en trumpetlektion där jag och Sege Johansson pratade om Jan Allan att jag skulle sitta på ett ställe i Linköping efter en konsert och se just Jan Allan vid samma bord. Vilken tid! Vilka konserter, de tre kulkonserterna var unika på sitt sätt på den tiden. Ofta med gästartister.

Man ångrar det man inte gjort brukar det heta. Och här inträffade väl något under den här tiden som jag inte gjorde. Men nog borde gjort. Sjungit duett med Håkan Hagegård... Att bara få chansen var PAs förtjänst.

Den dubbelåtta vi hade lät väldigt bra i några Swingles-arr minns jag. Himla bra.

PA, du hade älskat Elise Einarsdotters musik, det är jag övertygad om. Den ska vi göra i höst är det tänkt. Undrar hur du hade skrivit arr på några slagdängor i Wicked eller andra musikaler som kommit nu dessa över 30 år.

Lånade änglar - de behövs de

 Hela texten finns här. Den börjar:

They shine a little brighter, they feel a little more
They touch your life in ways no one has ever done before
They love a little stronger, they live to give their best

Sedan finns det i refrängen något om lånade änglar som är här alldeles för kort tid på jorden. Det kan man tycka ibland. Men de är ju här då och då. De behövs liksom inte hela tiden,bara ibland. Inte kommer de heller när man ropar på dem. De kommer när man inte vet att man behöver dem.

Skiner lite extra. Känner lite mer. Ger i livet.

Det är som det ska vara på något vis. 

(Konstaterar dessutom att under detta inledande slut på Corona-tiden - hoppas vi innerligt - att etiketten Livet Kärleken Döden varit oftare förekommande. Det är också som det ska vara. På något vis.)

Kurosawa - Att Leva

 Trodde jag skrivit om den filmen, en kinesisk film från 1952 som jag letat lite efter då och då. Nu finns den på BluRay tillsammans med fem andra Kurosawa-filmer. Det blir till att köpa den.

Filmen kom med i ett prov i svenska på gymnasiet. Jag avslutar där med en mening som huvudpersonen i filmen säger. Han är byråkrat och går runt och inspekterar något, byggnader tror jag det är. Han fick ett besked om att han hade cancer. Under en sekvens säger han: jag kan inte gå omkring och hata någon, det har jag inte tid till.

Bra inställning. Det tycker jag. Den har färgat mig sedan 1975 eller 1976 när jag såg filmen. Då visste jag inte det var den berömde Kurosawa som regisserat den. Nu vet jag. (Trodde tills häromdagen att den var kinesisk...men men...nu vet jag. Den är japansk. Så klart.)

Man kan inte gå omkring och hata någon, vi har inte tid till det.

Mannens plats är vid grillen - publicerad i slultet av 90-talet i Corren

Visa mig din grill och jag skall säga dig vem du är. Kol, el eller gasol. Det finns en grill för varje man.

Vårblommorna har fört en ojämn kamp mot snön i år. Själva blev vi snuviga och snuvades på en hel årstid. Vitsipporna lär förresten trivas bättre och bättre ju sämre naturen mår. Och nog har det varit surt och ogästvänligt i vår. På många håll.

Nu är avtalen dessbättre i hamn. Övertidsblockaden är hävd.

Men bonuslön, yuppienalle och tjänstebil. Vad är det emot en RIKTIG GRILL. Rostfri dubbelbrännare, reglerbar gastillförsel, inbyggd gnisttändare, reduceringsventil. Det finns grillar i alla prislägen och för alla smaker. Gör en regelrätt investering och du får ett riktigt kraftfullt grillverktyg, en veritabel Rolls Royce. De tekniska beskrivningarna vänder sig helt klart till männen. Och, handen på hjärtat, är det ändå inte storleken som räknas? Jag menar storleken på hålet i plånboken.

På sommaren kommer våra uråldriga instinkter till heders igen. Könsrollerna blir tydligare. Vi exponerar mera av oss själva. Kavaj och knytblus i all ära. Men det är ju inget en riktig kvinna går omkring i på stranden. Och ingenstans, förutom på stadens gym, kan en man exponera sig så som vid just grillen. Mannen känner sig inte fjättrad vid härden. Tvärtom. Han känner sig fri. Vid grillen har han återerövrat ansvaret för familjens överlevnad. Och han tar det på blodigt allvar.

Så kvinna, ta dig en man och låt honom grilla. Se honom förbereda bädden. Se honom tända elden. Låt dina ögon tåras av tändvätska. Se honom blåsa liv i den falnande glöden. Smek honom med dina blickar. Luta dig tillbaka och njut.

Det är sommar. Snart luktar det spansk grisfest i hela sta´n. Men se upp! Grillen är mannens revir.

Lotta Torstensson      

Mitt bilitek - kåseri av Lotta i Corren 1996 efter branden

Mitt biblitek har brunnit ner. Och det spelar ingen roll om man fyller fyra i nästa vecka och kan orden i bästa sagan utantill. Eller om man är jättestor och går på sexårs och kan skriva orden med spretiga bokstäver nästan alldeles själv. Eller om man är stor och trodde att man varit med om allt. Mitt biblitek har brunnit ner.

Alla Pippiböckerna, mamma. Var finns dom nu? Jo, vet du, Pippiböckerna fanns ju i hyllorna inne i ditt biblitek. Så dom har också brunnit. Inget finns kvar. Vi såg ju det. Vi var ju där och tittade. På bibliteket.

Förresten var ni på bibliteket långt innan ni föddes. För alla böckerna jag lånade och läste om hur det skulle vara och hur det skulle kännas när ni föddes. Dom fanns på bibliteket. Längst bort. Det tog sin tid att vanka dit och tillbaka med en unge i magen. Så skönt att sätta sig och vila på halva vägen.

Och alla böckerna som handlade om hur det skulle vara när ni kommit ut och växte och blev större. Dom fanns också på bibliteket. Mitt i ungefär. Så att det inte skulle vara så långt att gå när man var småbarnsförälder och alltid trött och inte längre hade tid att vila på halva vägen.

Alldeles i närheten fanns hyllan med böcker om människor som aldrig varit trötta. Som levt hemskt intressanta liv och uträttat storverk.

Uppslagsböckerna. Dom fanns också på bibliteket. I en lång rad. Raka i ryggen. Som soldater i givakt med blankputsade skor, välborstade uniformer och skyldrade gevär. A till ö. A till ö.

Och lyriken. Ord som vapen.

Ja, sen hade vi dom där högfärdiga skönlitterära nykomlingarna med näsan i vädret som alltid trodde att dom var förmer än andra och som man måste ställa sig i kö för att få låna. Ena riktiga mallgrodor som ännu inte bekänt färg. Ändå visste dom att folk skulle ge vad som helst för att få hålla i dom och lukta på dom och smeka dom.

Men allra bäst på bibliteket var egentligen dom där böckerna som någon just läst. Somliga lutade sig litet nonchalant mot varandra i hyllan. Andra halvlåg, slarvigt utmanande, på en vagn alldeles vid lånedisken. Gulnade och slitna. Välanvända. Älskade. Saknade.

Alla ni hemskt intressanta människor på bibliteket. Måtte ni aldrig tröttna. Måtte ni aldrig ge upp. Måtte ni alla hamna där på hyllan mitt i. Bland dom oförtrutna, oförtröttliga, oförglömliga.

Förr mitt biblitek. För ditt biblitek. För barnens biblitek. För det fria ordet. Och för dom spretiga bokstäverna. Som alltid överlever.

En felaktig bild av polariseringen - skrev Corren som rubrik på denna insändare

Publicerades i Corren 2:a mars 2021
Svar på Orättvist ge SD skulden för ökad polarisering (26/2) 

Nils-Olof Bromée förfäktar föga effektivt att inte SD står för en polarisering utan någon annan skulle göra det. Inget kunde vara mer felaktigt.

Studerar man historiken när det gäller vänster-högerskalan i politiken så står SD givetvis för polariseringen och ingen annan. 

För några år sedan fanns det ett högerparti som var konservativt. Nuvarande moderaterna är liberalkonservativa. En hel del partier står och stod till höger redan före SD:s inträde på den politiska scenen. 

Då var polariseringen så att säga normal i något avseende om det ens var en de facto polarisering; skillnaderna i åsikter var hanterbara.

Så kom SD som är ett nationalistiskt och socialkonservativt parti in i Sveriges riksdag. Tonläget ändrades markant inom de kärnområden som är SD:s, främst invandringen. Vänster-högerskalan drogs rejält åt höger; det blev längre mellan partierna och sålunda väljarskarorna. 

Så starten av polariseringen sker där och då år 2010 när SD kom in i riksdagen.

Lars O Sjöström

En tongivande person i mitt liv gick bort 31:a januari

Det tog mig mer än jag anade, ruskade om mig, det var ju ändå en massa år sedan jag mötte honom varje dag. Mötte honom en kort stund för 5-7 år sedan också. Men inte mer. I nutid.

Han vad en alternativ fadersfigur och tillika gestalt som danade mig en hel del under åren 1972 och fram till flytten 1976 men även efter det till 1980 sisådär. Men mest dock under de inledande åren i Rättvik som pappa till min första flickvän och sedermera första fru.

Vistades ofta där hos hennes föräldrar. Väldigt ofta och där lärde jag mig hur det är att leva ett vanligt familjeliv och inte ett restaurangliv - som det absolut inte är något fel på, inte alls - med middagar vid bord och samtal om ditt och datt. Där och då.

Hemma hos oss pratade vi mest när vi sågs på restaurangen.

Här, här var det något annat. En annan stans - som i ställe att stå på - och jag gillade honom mycket. Nära till skratt och alltid alltid lugn. Alltid trygg. Har en hel del minnen när jag i saknad parkerade mig utanför deras hus sent en kväll. Han kommer ut och säger "det är nog lika bra du går hem nu, hon kommer inte hem idag...". Nä, hon gjorde inte det tror jag.

Han lämnar en ensam fru, vet inte men de var tillsammans i säkerligen 45-50 år.

Nu är han på en myr och plockar hjortron. Ett ljus kommer nu att vara tänt när jag tänder ett för de mina. Han får faktiskt två tillfällen... ett när jag minns mammas bortgång och ett när jag minns pappas.

Vila i frid. Ditt minne är ljust länge länge.

Grattis Lotta. Idag är du 70 år! Hurra Hurra Hurra!

Citerar dig oftare än du tror. Du har lärt mig under de trettio år vi vandrat tillsammans om livet som det ska levas mer än du anar. Vi bildade den familj jag inte trodde jag skulle ha.

Som jag ser det är det L I Es förtjänst. På en fest med LiHkören placerade han dig resolut i mitt knä. Någonstans vid punschen gissar jag. 

Resten är historia.

Jag vet att jag älskar dig. Du märker det nog inte så ofta men jag anar att det händer.

Ska bli tydligare med just den saken. Vi börjar med att fira dig idag.

Grattis!

En ABBA-låt påminner mig om Willy som satt som stammis på Restaurang Stolen

Har skrivit helt kort om honom här för längesedan när Stolen slog igen. Det var 2014 såg jag just. Nu på Sibyllegatan är där Meno Male, riktig pizza-ställe.

Willy pratade jag med några gånger. Det var alltid roligt han hade mycket att berätta, han hade arbetat på SAS och rest runt i decenniets början gissar jag eller mitten på. Han bodde troligen i närheten för han satt ofta vid stambordet när jag var på Stolen.

En gång satt jag vid samma bord, det var det enda lediga. Restaurang Stolen var full med folk, som nästan alltid. Älskade varje minut att sitta där med Willy. Plötsligt när vi satt där och småpratade om livet, kärleken och döden - ja, faktiskt - så blev det alldeles tyst i hela restaurangen. Som om någon viftat med ett spö och sagt "nu ska ni vara lite tysta". 

Det hade så klart ingen gjort.

När det började sorla igen sa Willy "nu gick det en ängel genom rummet". Tänker på det varje gång det händer. För det händer då och då, en tystnad, rätt lång tystnad uppstår bara så där. Mina tankar går då till Willy och hans ord och jag viskar dem tyst för mig själv.
Om jag inte sitter och talar med en människa om livet, kärleken och döden förstås. Då säger jag givetvis "nu gick det en ängel genom rummet" till den personen.

Där finns då den ABBA-låt som påminde mig om Willy. Glömmer honom aldrig. Ibland fick servicen hjälpa honom upp för de två trappstegen in till Stolen. Han kom, alltid med ett leende. Satte sig vid sitt stambord och åt.

Like an angel passing thru my room.

Från ett bord i Goult

[Skrivet någon gång 2012 på sommaren, i Provence]

Från ett cafébord i Goult ser jag min tillfällige personlige guide. Han visade delar av kyrkan som vanligen är stängd. Det var inte utan stolthet men stoltheten fick inte vara det framträdande, utan låg där som bakgrund. Han visade snarare på en iver att delge mig fler delar av kyrkan, just där. Kust då. 

En gammal rosetta-sten, eller möjligen fönster. Snarare gammalt fönster, jag förevisades också gamla målningar på vägarna.  Det var för ett antal år sedan, två kanske tre. Det slog mig inte då men inser det nu; han liknar på något vis pappa. Mer till sinnet än till utseendet, vissa drag minner om pappa men det är det lugna sinnet som får mig att tänka på honom. 

En inneboende ro. Och som i ett trollslag äntrad scenen av en man jag kallar sjömannen. Han som långsamt plockade fram parasollerna på caféet. Under den gamle ägarens tid. Det var han som efter två veckors cafébesök från min sida började mumla något som troligen var (bonj)ou(r). 

Efter ytterligare en tid lade en hand på min axel som i "sett dig här du". Är övertygad om att han inte minns mig men jag kommer aldrig att glömma honom. Nu tar han sin morgoncigarett och kikar ut över torget, han är placerad vid caféet. Undrar lite vad han gjort i livet, kanhända var han just sjöman.