Två texter. En låt.

Låten? Det är What are you doing the rest of your life. M Legrand. Den har jag levt med länge, sedan underbare Jim Pugh spelade den på trombon i Woody Hermans storband i slutet på sjuttiotalet.

Det finns - upptäckte jag idag - två översättningar av texten.

Den här passagen (skriven av någon jag nu inte minns) - som Tommy Körberg använder - är bäst, det är den:

Hoppets dyning tränger fram i din blick,
morgondagen målas grann i din blick.
Livets gryning strålar sann i din blick,
speglar längtan inom mig.

Men Jonas Holmbergs variant - Ninne Olsson - är mycket bra. Också. Olika delar av sången dock. Men i alla fall.

Du har en solkatt i ditt långa bruna hår,
som blänker till i dina ögons djupa vrår.
Och det blir sommar runt omkring dej där du går.
Och jag vill alltid gå med dej i regnet,
om jag får.

Nu börjar det dras på nya växlar...

Lärde mig idag att det är fyrtio intressenter involverade när det gäller vårt tågfarande. Inte undra på att det går åt pipan, och inte som det borde...på räls.

Mycket kan man säga om monopol och statligt ägande, men i SJs fall hade det nog varit bra med ett totalansvar från en och endast en intressent. Det var ju enklare då, och mellan raderna erkänner Ulf Adelsohn det när han i radion idag sa att man borde samla alla på ett ställe.

Jag tror inte, det trodde inte trafikverkets borlängeplacerade representant heller, att det lösningen är att alla sitter på samma ställe; det finns ju telefon och till och med mail...jag menar MEN HALLÅ!

Att han också då lägger sig i regionalpolitik må vara möjligen förlåtet, det visar ju på att han vill ha mer verksamhet till Stockholm, som marginaliserats nu när Skåne växer.

Ja, det kanske fanns färre tåg på rälsen förut men det förklarar inte helt och hållet det kapitala misslyckande som vi nu åser. Det går jag inte med på i dessa effektiviseringens och förbättringarnas tidevarv. Det måste vara något annat som ändrats, från en intressent till fyrtio. Det KAN liksom inte vara bra. Om man tänker efter.

Aj då. Måste man göra det. Också.

Råkade betitta en föreläsning av pristagare

Pristagarna i Sveriges Riksbanks ekonomipris till Alfred Nobels minne.

Den ene slog fast att forskning är i sanning en kollektiv företeelse. Nähä! Va? Slå på den stora bongotrumman, detta är ju sensationellt!

Den andre visade en efterfråge-utbuds-kurva som jag såg i grundkursen i ekonomi för snart 40 år sedan. Visserligen på universitetet men i alla fall. Då handlade det om varor, men jag vill minnas att man påpekade att man kunde också använda den vid arbetsmarknadsrelaterade frågeställningar. Det nya var x-axeln. Den var förhållandet mellan vakanser och arbetslöshet. Så möjligen var det lite nytt. Kanske. Tusan vet om man inte klarat sig med bara antalet vakanser på x-axeln för resonemanget som fördes.

Så kanske var detta stora nyheter, men jag tvivlar dock, det fanns ju en anledning - som jag ser det - att Alfred valde de nobelpris som han faktiskt valde.

Jag tycker nog att grafen är långt mer intressant, jag tror Alfred håller med.

Nacka-knocken

Så kommer det nog att benämnas, utförsäljningen av biblioteken i Nacka. Allt ska privatiseras, privatkramarna ökar i antal. Och det är oroande.

Allt blir inte bättre. Apoteken får kritik (man ser så klart inte längre varandras lager), bilprovningen och sjukvårdens privata företag lånar pengar av moderbolaget till en ränta på ohemula 13%. Vansinne. Skattepengarna går rätt ner - i vårdbolagsfallet - ner i privata fickor. Vansinne.

Nej, då, det är det inte, det blir så bra så säger privatkramarna, och fortsätter att privatisera. Nu biblioteken.

Nacka-knocken. Knock-out på hela biblioteksväsendet, det som anses med rätta vara en av grundbultarna för demokratin i Sverige.

Igår var jag på underbar middag

En slags hermetiskt tillsluten och otroligt skönt befriad middag, fri från självmordsbombare. 11, såsmåningom 12 personer.
Det var skönt på något vis att vara ovetande, totalt ovetande om vansinnesdådet som hänt i Stockholm. Vi koncentrerade oss på ifall en av tåg försenad gäst skulle anlända, drack vin, anekdotberättande, elvispsvansinnigheter och åt god mat. Som om ingenting hade hänt.

Som om ingenting hade hänt.

Så ser det inte ut på kvällstidningarna idag, i alla fall inte på nätet. Någon av kvällstidningarna hade på löpet vid kiosken
"De tjänar mest pengar i Linköping"
vid sidan av "Terroristdåd i Stockholm". Eh...va?
Som om ingenting hade hänt.

Är inte ensam om att tycka på något vis att det är bra med inte för stor uppmärksamhet. SvD skriver "Det här ska inte få förstöra våra liv". Nej. Det tycker inte jag heller. Men visst tänker man på det som hände, speciellt på vännerna i Stockholm, underligt vore det ju annars. Samma skribent säger att vi inte ska bli rädda utan förbannade, här delar sig våra åsikter dock.

Det hjälper föga att bli förbannad. Smått irriterad kanske, det borde man bli. Ett tag.

Inte uttala sig om specifika fall

Ofta säger myndighetsutövare - och ibland politiker - att de inte kan uttala sig i ett specifikt fall. Har alltid haft svårt för detta, finns det verkligen ingenting att säga? Ingenting, och hur kommer de undan? Så klart att specifika fall faktiskt säger något om hur saker och ting fungerar. I samhället.

Ibland ska man så klart inte säga något. Om det är privat. Men ofta är det inte privat, det är Beda som inte får gå ut, det är Gösta som blir inlåst, felbehandling i vården eller - oftast - något missförhållande. Som den intervjuade har ansvar för, bemnyndigad (skyldighet att ta beslut) att se till.

Bort med dessa fega personer. De är fega, det finns ingen annan förklaring.

Fått en ny favoritblogg...

Om Frankrike så klart, men han bor i Stockholm. Och har bageri. Men Hallå! Kan det bli bättre...
http://petite-france.blogspot.com/ är det i alla fall.

Moln av ord.

Ett moln av ord
som är på den här bloggen. Vet inte hur långt tillbaka. Men ändå.

Ikväll fick ordet tystnad en ny dimension

Det är en annan tystnad här hemma. Den liksom bara kom när sonen kom och hämtade "det sista". Då blev det, efter det att dörren slog igen, tyst. På ett vis det inte blivit förut. Inte sorgligt vill jag påpeka, bara tyst. Inte tystare, bara liksom en till sorts tystnad.

Det blev intensivt tyst.

Att bli intensivt tyst låter som en oxymoron. Men det är det inte. Det är intensivt tyst, eller rättare sagt det blev det under några minuter. Sedan var det som om just den intensiva tystnaden lade sig. Till ro.

Välkomnar lugnet.

Jag minns det som igår...

jag satt på Amalfi. Nybliven pappa. Stolt liksom över att mina spermier liksom dög.

Minns också när vi skulle flytta dit vi bor nu, gick i området och kände in det. Kändes bra.

Drar mig till minnes när jag skulle flytta från metropolen Rättvik till Linköping. Mamma vinkade från Rättviks omgivning. Hon och jag.

Att dra vidare, att flytta från sina rötter, det kostar på. Inte bara för den som sliter upp - med outsäglig och vederhäftig rätta - rötterna. Minst för den tror jag. Mest för den, kostar det på, för den eller de som står kvar. Och tittar.

Klok kvinna

Min sambo är en klok kvinna med koll på företagsekonomiska principer i samklang med samhällsnyttan. Att undanlåta att satsa på säkerhet - i BPs fall - och att undanlåta att satsa på rening av slam från aluminiumfabrik - nu senast i Ungern - är ett otyg. Aktieägarna tjänar inte på det, BPs värde har sjunkit för ägarna likaså för aluminiumfabrikens ägare.

I england var troligen en del av pensionspengarna nerplöjda i BP; de har också minskat i värde.

Inget bra att låta pengarna stanna till ingen nytta i företagen alltså. Ännu sämre att dela ut dem.

Smörgåstårtan går igen

Så att säga. Dottern ville ha den på sin artonårsdag i helgen, och ett tyskt tv-reportage-team gör ett program från Dorotea - det är ju stort det :-) - om just smörgåstårtan.

Jag drar mig till minnes mammas smörgåstårta, som såldes i Rättvik på sextio- och sjuttiotalet. Folk undrade vad som gjorde den så god. En hemlighet var att man gjorde dem - ogarnerade - dagen innan; de blev saftigare då. Sedan garnerade mamma med finhackade tomater, gurkor och persilja som lades i mönster på ovansidan. Persilja på sidorna. Enkel, ren och väldigt olik de näst intill monster som görs idag. Som ju är svåra att skära.

En annan hemlighet var troligen lagren, ett lager var skinka och gurkmajonäs tillverkad av bostongurka och majonäs, ett var räkor med majonäs - gissar jag. Sedan fanns ett underligt rött lager som folk inte begrep sig på. Där låg troligen en till hemlighet, det lagret var mjukost med röd karamellfärg (!). Folk gissade på räkspad, och mystiska kryddningar, men svaret var väldigt väldigt enkelt. Lura ögat med lite röd karamellfärg.

De dör som på ett pärlband....

Martin Ljung är död. Jag minns honom, inte som enbente kapten träben, inte som knäppupp-Martin, inte som bas-Martin i trum-trum-trummelitum utan som Pom-Pom i uppsättningen Spök. Med Björn Skifs.

Pom-Pom. Sa Martin. Och publiken lade sig raklång av skratt.

Saknad är han. Otroligt.
Och jag hoppas att han och Povel reder ut de som utredas ska nu, såsom i himmelen, så ock på jorden.

Vila i frid, Martin.

Pom-pom.

Tjänstehjon eller inte

Klart det handlar om synen på den som kör i etiketts-expertens svar på frågan var man ska sitta i Taxin. Att bara ställa frågan tyder på, ja, jag vet inte vad. Som om vore det viktigt, och det påpekar ju också taxi-chaufförerna själva.

I England, så klart, och i USA kanske, där sitter man inte fram. Vid föraren, England är ju lite överklassigt hela England liksom...

Tänk...om man vill lära sig något om konjunkturen då sätter man sig fram, taxi-chaufförer besitter mången kunskap om just konjunkturen. Vi har många körning till och från företag X, fler än för några månader sedan. Aha! Se där!

Suckar djupt när jag ser folk tala i mobilen samtidigt som de betalar, samma sak där, tjänstejhonsvarning. Alla andra är till För Mig. Bara För Mig. Mina samtal är så viktiga att jag inte lägger ifrån mig telefonen, eller ber att få ringa upp. Så är det. Vänj er vid det.

Pyttsan.

Som sagt var...

Ibland ska man tänka ett steg till...

Dina bokstäver är latinska.
Dina siffror kom från Indien med arabiska handelsmän.
Din demokrati är grekisk.
Din pizza italiensk.
Din kebab turkisk.
Din potatis sydamerikansk.
Alkohol uppfanns av en iranier.
Din favoritrappare har afrikanskt påbrå och den roliga killen på tv är kurd.
En del älskar att åka till Thailand och din landslagskapten i fotboll är bosnisk.

Man är ju inte glad precis

Att sitta på avstånd och vid lunchtid följa valet var en erfarenhet. Man ser sig omkring i landet jag är i och ser mångfalden, man hör olika språk, på konferensen är det 116 länder representerade. Man kan liksom inte "slippa" något av dem. Representanter med och utan turban finns runt en. Visserligen ingen burka-DBA, men det kanske kommer.

Jag tror blocken - som entiteter - får ta på sig detta. Polariseringen i två diametrala, i alla fall till synes, block banade en väg för SD. En lika olycklig, för SD frambar som farlig väg, jag tror inte trasslen som SD påpekar löses genom att applicera SDs metoder. Jag tror det blir värre, mycket värre.

Tror inte ens att de som röstade på SD i vissa fall tror på deras metoder, de var bara trötta på att inte bli hörda när de skriker att invandrarna står för 20% av fängelsevistelserna men bara 10% av befolkningen. De skiter i - på grund av okunskap eller lättja och i vissa fall båda - att det beror snarare på att det är socialgruppen som är lägst i samhället står för brotten.

Det är dags, som många av mina vänner sagt, att börja tala politik. I alla fall om invandring. Och om hur illa vi fritt tänkande, humanistiska och svenska människor anser SDs intåg vara. De ska bekämpas mer ord och inte med slag, de ska bekämpas med fakta och inte med känslor, de ska bekämpas och de ska ut. Inte ur landet utan ur riksdagen.

Ord det är svårt det

I Corren skriver Ola Sigvardsson om att politik inte handlar om individer utan om grupper. Men grupper består ju av individer tänker jag, och fattar tangentbordet, startar Outlook för att skriva till Ordet Fritt på Corren. Sedan ser jag meningen i artikeln "Ett politiskt beslut som är avsett att gynna en stor grupp går ut över enskilda individer på marginalen." och då börjar det ju bli pinsamt, så jag låter bli mitt mailande.

Ett politiskt beslut går alltså ut över individer. På marginalen. Slår Ola fast i en artikel som ska handla om att politik inte handlar om individer. Hå-hå-ja-ja.

Jag vill inte vara på marginalen. Inte som individ och inte som den individ jag är i en grupp. Och med den rasande rapporteringen om en drös individer som hamnat just utanför så konstituerar de nog en grupp. Det skulle jag kunna tro utan att ljuga.

Ögon är intressanta

Man kan koppla ihop sig med en annan människa på kortare tid än med ord. Och det enda man säger är, med ögonen, "jag ser dig och du ser mig och vi är människor båda två". Det liksom glittrar till. Så klart - men inte alltid - ordlöst. Först måste kopplingen liksom förlösas, med någon tvekan, med någon fördold hemlig - i någon mening - ledtråd.

Fick mig att fundera på orden hemlig och fördold. Det är faktiskt inte samma sak.
Undangömd kanske är ett bättre ord än fördold. Kanske. Det är höjt i det fördolda...men det är ju inte hemligt.

Gick till min favoritrestaurang i San Francisco och det är inte huvudsakligen maten som är bra, det är stämningen, det gemytliga och familjemässiga (och i ordets rätta bemärkelse familjära - alltså kända) på stället som sådant. De trivs där, de som arbetar där. På ett icke-amerikanskt påtvingat och -klistrat sätt.

Det slår mig att jag letar alltid reda på sådana ställen. Och det här i San Francisco hände det, on the flick of a switch, i stunden - om man ser till att vara öppen för det - och bara så där oannonserat så händer det. Oannonserat är ett viktigt ord förresten i sammanhanget. Det händer att man ser varandra. Som människor. Som gillande människor, som inte vill något ont, utan bara väl.

Som en själsligt smekning.


'

Ett av blocken har symboler på afficherna

<< eller > står det på den.

Då undrar jag...om bandet är slut, ska man trycka på Play då? Är det då inte dags
att vända på kassettbandet. Tro. Så man spelar A-sidan, eller B-sidan, vilken det nu var som tog slut.

Drar mig till minnes någon politiker som sagt - eller så är det en skröna - "vi står vid avgrundens brant och det är dags att ta ett steg framåt".

Men...men...liksom...Hallå...

Söker man vård ska man få den...

även om det är psyket som ska vårdas, att "knivmannen" sökte vård redan på torsdagen står det inget om i DNs artikel. Men den informationen återfinns i Correns. artikel. Man kan undra varpå det beror att en vårdsökande inte blev omhändertagen innan en ung oskyldig kvinna drabbas.

Varför är det så? Det är ju uppenbart bättre att ta hand om preventivt i stället för på "den vanliga" akuten som nu blev fallet.

Möjligen är psykakuten en kvasiakut och en slags dörrvakt där man inte får hjälp trots att man - i detta fallet bevisligen - behöver den.
Märkilgt.

Anmärkningsvärd och farlig utveckling.

Felaktig adress huvudnyhet i Corren

Idag var på första sidan en stor bild där nyheten - eller snarare icke-nyheten - var att man uppgivit fel adress vid en trädgårdsvisningsdag.

Men HALLÅ!

Borta bra, men hemma bäst!

Det var värst. Hade en sådan rubrik förut...måste kika på det inlägget.

Men är det hemma bäst? Jag raljerade lite i Joucas - eller rättare sagt i Lörrach men i alla fall... - om att varför ska man resa. "Där sitter en man och läser tidningen på samma sätt som mannen som sitter på ett café i Linköping". Jag fortsatte min reskritik "Och där sitter två tjejjer som säjert pratar om samma sak som två tjejjer på något fik i Linköping, förlorad kärlek, hittad kärlek, trött på mamman eller vad det nu kan vara..".

Man kommer raskare och raskare in liksom i hemlunket med märker jag med tilltagande ålder. Undrar vad det är så. Plötsligt så är man liksom bara här. Hemma. Där det ska vara bäst. Vusst, det är bäst på ett sätt. Men på ett annat sätt är det bättre - alltså inte lika bra - att vara borta. Eller borta.

En god vän skrev "nej, vi kan inte ses då är jag på annan ort". Så är det nog. Vännen skrev alltså inte "Nej, vi kan inte ses jag är inte hemma" utan "jag är på annan ort". Annan ort.

Och man ska resa så långsamt så själen hinner med. Det vet varenda indian.

Joucas-kaffe är inte dumt

Uppe på berget, i byn, där 5 personers namn står på minnesstenen efter första världskriget fikar vi. Bara fem personer, liten by. Och ja, den är liten, man lär sig den fort. Trång gata också.
5 centimeter på varje sida när man rattar bilen mellan husen...

Livet på landet är bra annars tycker jag nog.:-)

Har inte läst den än...

Men den är säkert bra, Ann Heberleins nya bok om ondska, den kommer i höst. Har ni inte läst "Det var inte mitt fel, om konsten att ta ansvar" så gör det. Underbar bok. Borde ingå i lärarutbildningen om ni frågar mig.

Just nu pratar en journalist i sommarprogrammet om ondskan. Ondskan i Kisa. Hon är lite lite lite ute och cyklar tycker jag nog. Lite. Teatern borde tagit sitt ansvar och satt ner foten, å andra sidan borde kriminalvården tagit ett större ansvar och lagt ner hela kroppen. Att inte polisradion har täckning i Kisatrakten torde inte vara någon annans bekymmer än polisen. Och denna brist har inte medfört något trassel, förrän just den här dagen.

Att mörda en annan person är sist men inte minst förövarens ansvar. Det är ju han, mer sällan hon, som står för det onda. Att omgivningen inte ser det onda kan man fundera över, de måste haft sin egna agenda, eller levt i ovetskap, eller så kanske de som jag tror på det goda i människan.

Sommarpraterskan fick ihop det slut. Vi ska sätta ner foten, och lägga ner hela kroppen i mötet med ondskan.

Här tar det slut

I dubbel bemärkelse...
Aftonbladet har inte fattat något alls verkar det som.
Inte ett dugg.
Och jag är inte förvånad. Kvällstidningsjournalistiken i det här landet
går hela tiden över gränser. Nu har ni överträtt den flera gånger om.

Oavsett vad man anser om Littorins göranden och låtanden, finns det en gräns. Påpekade
han själv i går.

Artikeln andas dessutom en slags bombaskishet, en underlig stolthet över att vara
den tidning som fick honom över kanten. Som om det vore något att vara stolt över.
Dessutom visar det på vilken otrolig okunnighet om mänskliga överväganden
och processer när människor tar beslut.

Som om det fanns en beslutspunkt. Skulle inte tro det. Era trakasserier blev helt enkelt
för mycket till slut. De verkar pågått en längre tid och har inte slutat än.

Det är dags att sluta läsa www.aftonbladet.se, papperstidningarna slutade jag läsa
för länge länge sedan.

Nej det har jag inte

Jag har inte kopulerat med min mamma. Några cykelburna ynglingar frågade mig det under min vandring mot stan i måndags. Det är snarare det omvända, hon har gjort det med min pappa. Det är så det hänger ihop, det var till att sova på biologilektionen. Så måste det vara.

För det kan väl inte vara så att en del personer från en del länder svär på andra sätt och beter sig inte som folk? Så kan det väl ändå inte vara. Skulle någon vara så dum i dessa valtider att liksom slå an den sverigedemokratiska strängen under sin cykelfärd till stan? Nej. så oeftertänksamma kan väl de ändå inte vara.

Men tyvärr händer denna omvända rasism - eller vad den ska kallas - titt som tätt. Det blundas för den, min invandrade vän sa lugnt och stilla "blattesnorungar, eller hur?". Jag nickade lite lojt, svettig under ACn, han kan säga så. Jag kan liksom inte uttrycka mig så utan att få polisen i hasorna. Eller i alla fall nyss nämnda snorungar.

Min sverigedemokratiska kritik fortgår. Men man undrar ju lite smått. Hur det är fatt med biologikunskaperna bland mycket annat hos ungdomen nuförtiden. Och det är nog bäst att poängtera att det inte är de vanliga gammelgnället, utan det är verkligen något illa ställt nu med en del ungdomar. Som det måste tas tag i.

Jag tog tag i det så gott jag kunde, skrek med min tenorstämma "bete er som folk". Då rystar de liksom till, över det faktum att någon säger emot. Eller vad det nu är. Jag vet inte. Fler måste ryta till.

Det kunde stå "mamma och pappa"

Min och min brors mamma och pappa har drabbats av just detta. Det hände för något år sedan, uppslitande, tärande, sorgligt eller snarare tragiskt. Sviter finns fortfarande och man behöver inte leta efter dem; pappa på särskilt boende förstår inte riktigt var hans maka bor.

Pappa är 88 och mamma är 90. Pappa betalar säkerligen tredubbelt mot vad han betalade hemma, nu är det en annan sak, jag vet. Men i alla fall. Det är också en omställning. Bostadsbidrag ska man söka då, säger di på försäkringskassan. Suck.

Bra att någon tar upp tvångsseparationer. Det är som att läsa om mamma och pappa. Som just tvångsseparerats. Inför allas vår förestående ålderdom kommer vi att drabbas av detta, och det är inte välfärd. Inte alls. En urholkad välfärd, lika oönskad som förhållandevis lätt att råda bukt på. Man betalar ju för sig på särskilt boende.

Livet. Ibland felar det liksom.

Man har tre fel redan innan man öppnat munnen. Innan man startat, innan man sadlat på. Innan man satt tömmarna på rätt ställe. Och innan hästen är ryktad.

Speciellt när det gäller barnen. Idag var jag tyst. Ett tag. Sedan gick det snett. Ordentligt snett. Onödigt snett, inte irreparabelt. Men tufft och snett.

Saknad.

Det beror det sneda på. Saknad. Oändlig saknad.

Där de blinda barnen bor

Lyssnar på en sång av Göran Fristorp som gäckar mig. Lyssnar på den varje dag. Den berör på ett sätt. Samtidigt som den skrämmer. "Där de blinda barnen bor" förbryllar och förhäxar. I alla fall mig.

Det finns några rader som är vansinnigt vackra. Och några som är hemskt skrämmande. Det vackra överväger. "mina tankar var till salu" är en underbar konstruktion och samtidigt skrämmande...

Långt från havet inåt landet
i en dal där inget gror
finns ett kloster utan fönster
där de blinda barnen bor.

Djupt i klostret finns en lucka
till en gång som går till Gud
och till luckan finns en nyckel
som är gjord av män'skohud;

jag kom dit en natt i höstas
för att leta efter ljus
mina tankar var till salu
och min mun var full av grus.

Jag flöt in i klostrets inre
som en genomskinlig gäll
och försökte hitta luckan
för att rymma från mig själv

Plötsligt möttes jag i mörkret
av en vitlackerad blick
från ett barn med blinda ögon
och jag reste mig och gick.

Vart ska du min vän, sa barnet
med en röst som sjöng av is
om du stannar ska jag visa dig
det vi kallar paradis.

Där finns allt vad du kan önska
av det bästa jorden har
om du bara öppnar luckan
och gör upp det du har kvar

Det blev tyst i hela klostret
som om döden svept förbi,
när jag vände mig mot barnet
var jag frusen inuti.

Det är sant, sa jag till barnet
att jag letar efter svar
Jag har rest från sorg till saknad
nu finns bara ekot kvar.

Jag har ingenting att vinna
mer än det jag vann igår
och jag kommer inte längre
än där jag redan står.

Jag har fått det jag har saknat
jag har gett det jag kan ge
jag har fött det jag kan föda
jag har sett det jag kan se

Kan du se, sa barnet trolöst
Och min blick blev kall som stål
när jag såg att barnet lekte
med en smidig silvernål

Jag kan se, sa jag behärskat
det de blinda kallar ljus.
Det var synd, sa barnet stilla
att du kom till mörkrets hus

Och så slöt han mina ögonlock
med en slät och blodlös hand
och sydde långsamt samman dom
till en fuktig trådsmal rand.

Se'n ledde han mig till porten
genom trånga våta valv
och jag hörde honom viska
gå och slakta dig en kalv.

Så nu vandrar jag på stigarna
i en kropp där inget gror
utom skräcken för ett kloster
där de blinda barnen bor.

Så har man beställt studentskylt

Studentskylt. Det tänkte man inte på för sisådär tjugo år sedan. Det var mest byten av blöja och välling. Blöja och välling. Raaaaaaaaaaaap. "Är du mätt nu?" som den underbara scenväxlingen i Ronja Rövardotter-filmen känner man sig. Plötsligt är sängen tom, plötsligt är det ingen son där. Han är annorstädes, levande så klart och redo - hoppas jag, och så verkar det - att flyga. Själv.

Ibland rings det, oftast är det bil-lån på G, men ibland är det frågor i stil med: "Hur gör jag sedan då med köttfärssåsen/fläskotletten/grillningen?". Som jag minns jag: "Pappa, hur var det nu, åt vilket håll ska jag skära laxen?", eller "Mamma, vad har du i champinjonsåsen?".

Från huvudet och bakåt, och spadet från champinjonburken. Var svaren på DE frågorna.

Studentskylt. Det tänkte man inte på för sisådär tjugo år sedan. Nej, tog inte en bäbis-bild, en annan passade bättre.

Roast och toast

Den nya - nåja, det kanske funnits ett bra tag men i alla fall - att roasta tilltalar mig inte. Den speglar ett samhälle som jag starkt tar avstånd ifrån. Det blir tillåtet på något vis att strö vedervärdiga påhopp om var och varannan i sin omgivning. Och man ska ta det, med ett leende på läpparna.

För mig stannar skrattet i halsen, roas inte alls av det. Nej, var inte mobbad i skolan, det är inte det. Det är bara så himla dumt, att vara rolig på andras bekostnad i stället för att bara vara rolig. Det senare är svårt, det förra är säkerligen lättare. Och därför hemfaller nykomikerna åt detta. Gammelkomikerna skulle inte gjort det.

Varför ska man?

Ska hälsa på mamma och pappa i helgen

Mamma fyller 90. Den genen vill jag ha. Just den, för hon har liksom alla getter hemma, alla indianer i kanoten, alla hästar i hagen, alla mackor i lunchboxen. Man sätter sig liksom inte på henne, om man är kommun eller sjuksyster eller bara fånig ålderdomshemsföreståndare. För fåniga är just de. Det är dock en annan historia.

Det ska bli skönt att komma Hem. Till Rättvik. Vi ska bo i Rättvik, och kanske gå och äta på Annas eller så. Mamma orkar inte längre husera oss. Så är det. Det är som det är, men getterna finns där. Indianerna och alla de andra.

Ska förstås hälsa på pappa också, som sitter på ålderdomshemmet. Men mamma är nog huvudnumret den här gången. Fyller man nittio så gör man.

Grekland i lågor och vildgris

Grekland står i lågor. Man baxnar när man lyssnar på radion, det kastas in bomber
i banker. Där ser man...jag vet inte...har liksom kapitalet lyckats då? Förespråkar inte
kommunism - den fungerar ju inte, heller - utan någon slags sans och vett.

Det där med EU dessutom...var det så bra egentligen? Nu verkar ju oroshärden sprida sig till
fler länder; Portugal verkar vara på tur.

Träffade en fransman idag, det var dagens glädjeämne. Han sade "Han har varit i Paris, Chamonix,
Mount Blanc och Cavaillon". Cavaillon utropade jag, dit ska jag i sommar. Han blev intresserad genast och berättade att han ätit vildgris (sic!) där första gången 1958. Hoppas jag ser honom fler gånger.

Var? På Waynes så klart...:-)

Lagar mat - broccolisoppa

Nästan varje gång jag lagar mat tänker jag på pappa och mamma. Pappa var kock, mamma med. Slår det mig. De gav mig grunderna, vit sås, brun sås, korv stroganoff, pannbiff, (trippel)panerad rödspätta, potatismos, steka kött - varmt!, fisk - inte så varmt!, mjölkens beskaffenhet - den bränner lätt, vattenbaserade såser - bränner inte så lätt, toppredning - gaffelblandat smör och mjöl i något som ska redas, köttfärssås, sött, salt, beskt - i någon mån.

Och detta innan det fanns chili, olivolja, pilgrimsmusslor, sushi, auberginer, zuccini, sardeller och sådant. Jag tvekar inte att göra Oxfilé Provencale, inte heller rödspätta, eller testa något nytt. Det är som om grunderna är intrisikala - om det är ett ord... - på ett sätt jag inte tror andra har dem.

Tänker på mamma och pappa nästan varje gång jag lagar mat. De gav mig något bra att stå på. En matgrund. Och en orädsla, minns när pappa hade i två matskedar - eller så - i en såskastrull. Då pratar vi om en restaurangsåskastrull på sisådär tio liter... och han sade tja, det blir nog bra. Och gud så god den såsen var sedan. Den var till fläskkotlett. Paprika, hade inte pappa eller mamma på kotletterna. Det har Lotta lärt mig.

Just detta får mig att tveka.

Det är detta som får mig att tveka. Det kommer bli ett hårt slag mot de som verkligen behöver sin bil, och mot transporter överhuvudtaget. Det går inte att höja, menar jag, bensinskatterna innan man har ett bättre - alltså inte bra - alternativ. Det slår liksom bara tillbaka.

Tråkigt.

Just detta får mig att tveka.

Vulkaner och prinsessor

Vilka tider vi lever i...men man lär sig...

Okey, har ni lärt er säga Äjjafiattlajökull? Jag har just gjort det, men det skedde
på landet...där har man ro att sitta och träna på uttalet. Katla är ju lättare att säga
ifall den nu väljer att spy ut aska. Det får vi ju se, låter som något
som är hämtat ur en Astrid Lindgren-historia, vulkanen i Bröderna Lejonhjärta, eller
en ondskefull figur i samma saga.

Är lite trött på alla vulkanexperter som nu florerar i radion, det är fler och fler tycker
jag de spyr ut med samma intensitet som lavan tycker jag. De säger samma sak, de är lite
fördolt vulkankramare - i den mån man kan krama dessa...men i alla fall. Det hörs på entusiasmen
att de liksom gillar läget, de gillar aska, lava och sprutande magma ur underjorden.

På något vis är det som moder jord säger "bo inte här hörrnini, hitta någon annanstans att bo".

En norsk tjej har haft en affär ihop med Jonas, ett prinsessegemål, undrar stillsamt vilken affär
det var och var den låg. Kanske sålde de skor? Eller mattor. Mattor tror jag.

Kanske kastruller.

Tant Grön - inte en dag för sent

Var på Tant Grön i Västervik i helgen, räkmackorna de har där går inte av för hackor. Snart är det läge att sitta på uteserveringen med. Att bara sitta på Tant Grön är en njutning. Och de som är där verkar tycka detsamma, gäster såväl som personal.

En sann oas i Västervik. Egil var inte på plats, ägaren, han kanske var på en inspirationsresa. De brukar avverkas så här på vårkanten. Hoppas han är tillbaka nästa gång vi är på Tant Grön.

Någon på Vecko-Revyn har också hittat hit. Men det var flera år sedan...

Vid sidan av kylskåpet

har ordmagneterna förpassats. De används då och då för att sätta upp tillfälliga lappar på kylens och frysens framsida. Jag brukar ta en på måfå. Ibland tar jag bara en på måfå, utan att ha en lapp att sätta upp, som en slags ritual.

En ritual jag börjat med är att klippa ur vänners dödsannonser och sätta upp på kylen. Det var dags igen, Sollos lapp skulle upp. Ordet som kom att sättas på Sollos dödsannons var "SPECIELL".

Det är det minsta man kan säga. Han var speciellt glad, Sollo var speciellt inspirerande i allt han företog sig. Han var speciellt tillgiven och fällde aldrig ett ont ord om någon annan person. Alltid lika leende som lyssnande.

Pladask och Glad Påsk

Påsken är en skön helg, inte så mycket måsten tycker jag. Lite äggmåste kanske. Men det piggar ju bara upp. Och det är inte något måste-måste. Man klarar sig utan ägg. Det gör man. Funderar fortfarande på vännen Hans recept dock, med tabasco och så. Hm. Får fundera vidare.

Läser Lönnebos bok i påsk, kommit till andra nyckeln som är "tårarna". Lönnebos sätt att skriva böcker tilltalar mig som gammal SF-räv, det är lite Science-Fictionartat över hans sätt att bjuda in levande och döda kring bordet och tala om livet och nycklar. Boken är läsvärd. Varje sida räknas.

Han lite som en svensk Kahil Gibran tycker jag. När jag tänker efter. Och tänka efter, det ska man. På påsken.

Skolan som vänder ryggen

Inte bara mot det uppenbara offret, utan även förövaren. Det är hemskt att läsa om och jag är glad att jag inte tittade på Uppdrag Granskning igår. Det hade jag inte pallat med tror jag.

Dumheten har som sagt ingen begränsning.

Nagelfarande

I Linköping verkar eget företagande betyda nagelfix och don. Det verkar vara en trend i vår stad just nu att naglar är viktiga. Det är inte många gator i stan som saknar utrustning för tillfixning av naglar just. Märklig trend tycker jag.

Som om alla plötsligt får en iver att fixa till naglar och nagelband. Eller att alla ivriga nyföretagare får samma idé. Samma vecka, eller samma årstid.

Det verkar lite som om marknaden nu är mättad. Eller?

Bättre fly än illa fäkta

Ministern försvarar sig dåligt i artikeln om de nya reglerna.

Om de som ser vardagen höjer ett varningens finger är det nog dags att släpa sig bort från ministerskrivbordet. Och inte framhärda sin ståndpunkt. En enkät till 3 500 personer som möter sjukskrivna människor inom arbetsförmedlingens ram är en rätt tung kritik. Det går inte att bortse ifrån den, även om man väger in ringa eller kanske ingen erfarenhet att möta långtidssjukskrivna personer.

Men det väljer ministern att göra. Pressar liksom igenom beslut, vi har sett det förut. Det går aldrig bra. Aldrig. Varningsklockor är där för att lyssnas på, även om man har en god intention att få folk i arbete. Det går dock inte till vilket pris som helst.

22/6 2008 skrev jag detta..

Det vore väl fint, med en kulturbilaga, inte varje dag. Det tror jag inte redaktionen mäktar med. Men en liten liten kulturbilaga, sisådär 12 sidor. Med annonserna inför helgen som kommer givetvis, artiklarna kunde vara av allehanda slag.

Pallar man inte med att göra en bilaga i veckan, så gör den till en varannanveckas händelse då. Eller en månatlig. Kulturen har som bekant ingen lika fånig som samhällsekonomisk vidrig kvartalskapitalism att ta hänsyn till.Intervju med någon av de utflyttade kulturpersonerna - Winnerbäck, Hoffsten och Olle Persson med flera - eller kanske de inflyttade - läst något om en person i Kisa vars namn jag glömt och skäms över...

Betraktelser över livet som företeelse i smått och stort. Råttan kan ha en liten sida där. Barnen ska vi värna om, det är helt klart. Moster Stina i Boxholm med, vad tänker hon på? Hur ser hennes dag ut? Denna dag som idag som idag som idag.

Kanske någon betraktelse över bildkonsten utsocknes, eller i Kina, varför inte skriva om någon till synes perifer underlig yttring av litteratur som kan vara i vardande.Blandat med recensioner (lär mig aldrig stava till det ordet, orkar inte googla heller...:-) av lokala evenemang, i HELA Östergötland.

En tidningsbilaga att spara, och läsa, i stil med DNs söndagsbilaga, i familjen (51, 58, 17 och 15 år) slåss vi nästan om den bilagan. Nu är vi inte infanteristiskt lagda så slagsmålet låter jag vara en bild över hur åtråvärd den faktiskt är.

En åtråvärd kulturbilaga.

Tänk! Vilket devis för kulturbilagan på en tidning i kommunen där idéer blir verklighet.

============================

Och nu finns den! Inte varje dag, men till helgen kommer en kultur-bilaga med Corren. Så den finns, kultur-bilagan, med tillägget nöje. Som om kultur inte skulle inbegripa just nöje.

Men men...

Man blir matt av att läsa om matteundervisning

Lågstadielärare ska införas igen skriver SvD idag i sin tidning, det visade sig nyss när jag skulle twingla att det var huvudnyheten på nätupplagan. Gott nog, om det är bra eller inte med lågstadielärarnas återkomst låter jag vara osagt.

Däremot tar man sig för sin matematiska panna när det står att läsa om matematikundervisningen på Årstadalsskolan, där lärarna anser att man ska satsa på djupa kunskaper. Som exempel på bra - är nog tanken gissar jag - undervisning i matematik för en 9-10-åring redovisas en matematiklektion. Där har eleverna skapat en fiktiv djurpark av "kräppapper, klarlack, staplar med vattenfärg, tygstumpar och så glasspinnar förstås". De räknar på hur de ska driva den.

Flörtkulepedagogik i sin prydno. Inte underligt att dessa barn kommer till universitetet och inte vet vad 12 gånger 4 är, än mindre vad 25% av 120 kronor är.

Slutklämmen är mest beklämmande, eleverna och läraren får man förmoda, diskuterar vad en tigertämjare kan ha för löneanspråk. Det ämnet benämns inte matematik, det är förhandlingsteknik. Som jag ser det bidrar inte en sådan diskussion till någon djupare matematisk insikt. Möjligen om tigertämjares arbetssituation och borde hänföra sig till samhällskunskapslektionen.

Och igen, vart tog tal-linjen vägen? De lärosalar jag kikat in i under mina år som föräldrar saknar dem. Tal-linjens avsaknad är en totalmiss.

Låt oss hoppas att de så kallade djupa kunskaperna om kräpppapper, klarlack och glasspinnar slängs i soporna, inte i återvinningen. De har gjort sitt i matematikundervisningen. Ordning, reda, multiplikationstabellen och räkna pengar - inte förhandla om hur stor lön tigertämjare ska ha - är väsentligare för en grundläggande matematiskt tanke hos ungdomar och barn.

Man möter änglar ibland

Som sprider ljus. Det är bra, nu när vintermörket håller på att släppa sitt grepp. Oavsett om man tror på änglar eller inte så är de ju en slags sinnebild för ljuset och lugnet.

Ska vandra till caféet och ta en kaffe. Det ska jag göra.

Över nata paradisi

så är det.

Dessa sånger vill jag ska ljuda när jag lämnat jordelivet.

Över skogen över sjön. Den heter inte det, men alla manskorister vet vilken jag menar.

O nata lux. En ny favorit som återfinns på en skiva jag var med på förra året.

Paradisi Gloria. Återigen en ny favorit. Samma skiva. Samma år.

När dessa tre alster ska göras vete fåglarna eller gudarna. Men nu vet ni. Vilka församlingen ska höra.

O skogen Gloria. Eller Över lux i Gloria. Blanda och ge. Men sjunges lämpligen i rad. Vilken rad som helst.

Psalm? Ja. Härlig är jorden.

Lite seg början...

men efter en pratstund med vännen Dennis Ö. En promenad i ett lite kyligt Linköping. Några ljus tände jag i domkyrkan. Sedan var det lite varmare. Kikade igen på den hemlöse i domkyrkan, skulpturen alltså.

Läste lite i nye prästen Stoors bok om multikulturella frågor inom kyrkan.

Kort möte i kyrkan också med intressant samtal om tonårsuppfostran och genusskillnader med GN och MN Givande.

Sedan lite kaffe och inredningsprat. Tusen tack S! Och även då liten pratstund med L och S. Underbart. Värmen började stiga lite. Och nu är den varm. Ska dra mig hemåt, fastnade på en dator på jobbet.