Borta bra, men hemma bäst!

Det var värst. Hade en sådan rubrik förut...måste kika på det inlägget.

Men är det hemma bäst? Jag raljerade lite i Joucas - eller rättare sagt i Lörrach men i alla fall... - om att varför ska man resa. "Där sitter en man och läser tidningen på samma sätt som mannen som sitter på ett café i Linköping". Jag fortsatte min reskritik "Och där sitter två tjejjer som säjert pratar om samma sak som två tjejjer på något fik i Linköping, förlorad kärlek, hittad kärlek, trött på mamman eller vad det nu kan vara..".

Man kommer raskare och raskare in liksom i hemlunket med märker jag med tilltagande ålder. Undrar vad det är så. Plötsligt så är man liksom bara här. Hemma. Där det ska vara bäst. Vusst, det är bäst på ett sätt. Men på ett annat sätt är det bättre - alltså inte lika bra - att vara borta. Eller borta.

En god vän skrev "nej, vi kan inte ses då är jag på annan ort". Så är det nog. Vännen skrev alltså inte "Nej, vi kan inte ses jag är inte hemma" utan "jag är på annan ort". Annan ort.

Och man ska resa så långsamt så själen hinner med. Det vet varenda indian.