Min och min brors mamma och pappa har drabbats av just detta. Det hände för något år sedan, uppslitande, tärande, sorgligt eller snarare tragiskt. Sviter finns fortfarande och man behöver inte leta efter dem; pappa på särskilt boende förstår inte riktigt var hans maka bor.
Pappa är 88 och mamma är 90. Pappa betalar säkerligen tredubbelt mot vad han betalade hemma, nu är det en annan sak, jag vet. Men i alla fall. Det är också en omställning. Bostadsbidrag ska man söka då, säger di på försäkringskassan. Suck.
Bra att någon tar upp tvångsseparationer. Det är som att läsa om mamma och pappa. Som just tvångsseparerats. Inför allas vår förestående ålderdom kommer vi att drabbas av detta, och det är inte välfärd. Inte alls. En urholkad välfärd, lika oönskad som förhållandevis lätt att råda bukt på. Man betalar ju för sig på särskilt boende.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar