Intervjun med Gulli och hennes dotter var för dålig. I början, de var på de höjder eller snarare lågvattenmärken som reklamkanalerna når. Men det tog sig markant. De två kvinnorna satt i soffan, morgonsoffan, länge. Det till synes ytliga samtalet gav en behövlig bakgrund till den genomlysning av läkemedelsförskrivning för våra äldre.
Ja. Våra äldre.
Och Gulli, som legat i koma i 11 år eller så, på grund av felaktig medicinering är ju helt underbar! En klok kvinna. Som de äldre ofta är, om man lyssnar på dem. Det gäller bara att verkligen lyssna. Ibland på det som inte sägs.
Socialstyrelsen slog så klart ifrån sig. "Vi har påpekat hela tiden för landstingen att läkarna ska ha vetskap och kännedom om alla mediciner, att de bör ha det", ja bör, han sa inte det, men impliceringen är sådan eftersom det sedan kom: "vi skall nu se över reglerna och våra rekommendationer och ålägga landstingen ett skall-krav".
Skall och bör. De två orden som byråkrater håller sig med. Som om de förändrar världen. En bra bok jag läser - nu vet jag inte om passagen är från Ann Heberleins 'Kränkningar och förlåtelse" eller Folke Tersmans "Så ska du leva" om moralfilosofi - säger att bör implicerar skall.
Så är det inte för en byråkrat. Står det du bör, som läkare ha vetskap om övrig medicinering så behöver man inte ha det. Står det skall så blir kravet högre. Kanske till och med juridiskt.
Och till min stora förvåning finns inte någon - vad jag förstår - som bär det så kallade yttersta ansvaret för att inte läkarna har koll på våra mediciner vi får. ALLA mediciner alltså. Läkarna kan alltså skriva ut en medicin, i den hast och med den stress som nu finns inom vården, som tar ut effekten av den redan förskrivna.
MEN HALLÅ! Finns den någon hemma? Och frågan är då just till vem eller vilken instans den frågan ska riktas. Det finns ju försök, eller till och med redan etablerade lösningssätt för problemet. En apotekare på varje klinik. Den yrkesgruppen har koll på mediciner. De har koll på vilka som tar ut varandra, de kan göra den översyn som uppenbarligen de vårdande läkarna klarar av.
Det hela får kafkaliknande förtecken. Det fanns, för jag undrar var det tagit vägen, ett begrepp som hette bemyndigande. Lärde mig att man ska fråga en kommuntjänsteman, politiker om vem som har bemyndigande i ett visst ärende. Det innebär (eller möjligen då innebar) faktiskt skyldighet att fatta ett beslut. Skyldighet.
Men tänk, kanske är det byråkraternas och de tre skiktens (kommun, stat och landsting - "vem ska bort?" som Brasse skulle sagt) politikers mål och mening. Att vi inte vet var frågan om bemyndigande ska ställas.
Men det bör (!) vi väl ändå inte tro...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Tyvärr är en av de största motståndarna Läkarförbundet (ganska naturligt iofs). De fortsätter att hävda att det bara är läkare som kan vårda patienterna och bara läkarna får mer resurser så löser de problemet.
Det känns om om de har haft några tusen år på sig att utveckla sin kompetens så det är nog dags att hitta andra lösningar. Låt läkarna ta hand om diagnosticering och vård, så kan apotekarna ta hand om läkemedlen.
Nu ska jag ta fram platinavågen...:-)
Läkare har en tendens, kanske i allt mindre utsträckning, att se på sig själva som allvetande, allkunnande och närmast Gud. Det sista var lite elakt sagt. Jag känner ingen i det skrået som har dessa epitet.
Men det finns kvar gamla vitrockar som ser sig som allvetande. Har varit stöd i IT-sammanhang till läkarkåren i slutet av åttiotalet. De förstod att statistik var något som måste till, oftast för deras avhandling, men de kastade all grund på vilken statistiken vilar över bord.
Och jagade signifikans. Det står i början av min statistikbok, gul och svart är den, att man ska börja med en hypotes och sedan utvärdera den. Inte gå bakvägen och hitta en signifikans och ställa upp en hypotes.
Det var en parentes, men den visar hur läkarkåren, en del av den, tänker, är funtad och rumstrerar om.
Jag brukar säga att man måste vara väldigt frisk för att vara sjuk. För läkarna gör lite som hipp och lite som happ.
Hade en intressant diskussion nyligen om just det jag skrev om, med en - så klart - apotekare. Nyexaminerad. TV-programmet som handlade om apotekare på klinikerna var underbart. Men de svenska läkarna byte säkert kanal. Till Färjan II eller så...ursäkta...men ibland blir jag så trött.
Förresten, slår det mig, det är ju inte ens läkarna som vårdar, de pekar med hela sin läkarhand till sköterskorna hur de ska vårda. Och verkar faktiskt stå bredvid på sina höga hästar och kika på. Sedan säga Oj då, operationen var lyckad men patienten dog.
Slå varandra på sina vitrocksaxlar och gå vidare.
Kan det ha med att det krävs genomgående femmor för att bli läkare? Har det med att göra att de är giriga? Vad har det med att göra?
Ner från hästarna ska de. Den saken är klar.
Jag håller med, det där är en riktig soppa. :(
Skicka en kommentar