Det var i Wien, troligen år 1994, eller 1995

Men det var i Wien.

Glömmer det inte, en mörkhyad man och jag satt på samma ställe, han tog en öl och jag en cappuchino. Vi satt så där bredvid varandra, på samma sätt som när man åker bil. Vi kikade mot caféets bardisk. Kyrkan mitt emot caféet höll på att renoveras. Byggnadsställningarna omgärdade kyrkobyggnaden. Nå, tänkte jag, det ska ju underhållas. Byggnaderna också.

Städar lite på jobbet, ett handskrivet blad kom fram, i en pappersbaserad kalender. Bourgognefärgad kalender. Det står ProPlan på den.

På papperet står det Ayishbije Gaspard och det står också UNIDO PROGRAM med spretigt textade bokstäver. Alla versaler.

Vi småpratade lite som man gör på ett café, min teori är att vissa personer sitter där just för att bli pratade med. Vi språkade ett bra tag.

Efter ett tag börjar han berätta:
"Du, vi har tändsticksfabriker i Rwanda, du förstår det är ju lite känslig tillverkning. I stort sett två ämnen som inte får ha kontakt med varandra förrän, ja, vid brukningstillfället. Annars kan det gå illa."

Ja, svarade jag.

Han fortsatte:
"Nu tänkte jag ställa en fråga till dig, för du 'håller ju på med datorer'".

Ja, svarade jag och skruvade lite på mig.

"Vi ska datorisera, men var ska vi börja i fabriken?"

Eh...svarade jag och ångrade att jag bara drack kaffe...men det fick duga och tur var väl det. Jag frågade, och bad om ursäkt för att jag gjorde det: Finns det vägar och ström till fabriken?

"Ja" sade han och log.

Då tycker jag ni ska datorisera någonstans en liten del för att lära er hur det fungerar. Och se fördelarna, ibland kan det räcka med en kortlåda. Och det fungerar bra. Datorer är ju liksom, fortfarande, lagringsställen för information.

"Tack" sa han. Och det var då han troligen skrev ner sina adress i min kalender, bourgognefärgade kalendern.

Han bodde i Kigali ser jag nu på papperet. Var har jag hört det förut?

Undrar om han lever.