...och en sak till kom jag på

Apropå klassåterföreningar, alltså i skolsammanhang.

De tjejer man var betuttad i för 36 år sedan kände man igen omedelbums. På direkten. Utan tvekan.

Vi konstaterade också att killarna känner lättare igen tjejerna, och tvärtom. Ingen är ju förvånad över det. Väl?

Det slog mig igår vid hemkomsten och stillasittande (eller möjligen stilla stittande) i soffan att de människorna man träffade i lördags faktiskt danade mig under min mest påverkbara tid. I de flestas fall är tonårstiden den mest omvälvande tiden.

Så, kopplingar till niondeklassarna fanns där. Fortfarande. Det var ju liksom inte nya själar, bara nya konfigurationer av deras inneboende talanger, tillkortakommanden och funderingar.

Många möten minns jag länge, långt efter i lördags. Och då inte bara mötena med förälskerna, utan andra också.

Det finns liksom en trygghet i att vara omtyckt.
Fortfarande.

Bilden är långbryggan i Rättvik, vid tvåtiden på natten. Månen var lite senare i linje med bryggan.