En Richard och en Debra

Gentleman är han, arbetar gör hon.

Han ska bli flygare Richard. Siktar mot det, har haft det svårt har han. Richard. Och Debra kämpar på i en slags, ja, vad är det för slags fabrik? Vet inte så noga, sliter gör hon, med kompis på samma ställe och mamman med.

Mamman med. Pappan, den biologiska till Debra var också flygaraspirant. Men han köpte vingar för pengarna eller i alla fall använde dem, vingarna alltså, och flög sin kos.

Filmen började vid ett-tiden i natt, och slutade 3:20. Och jag tänkte "NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ. Jag ska inte vara vaken för att se den där romantiska, förutsägbara och lite larviga filmen".

Inlägget hade inte skrivits om jag inte sett den. Till slutet. Förstår inte vad det är som fängslar mig, nu var det musiken i bakgrunden som faschinerade. Den antyder liksom om vad som komma skall "The Lift Goes Up Where we belong, where the eagles fly...". Och så vidare. I bakgrunden kommer det temat liksom smygande. Smyger sig på. Man nynnar på låten i bakgrunden. Mer och mer och mer, ju närmare slutet desto mer hissar som går upp.

Har en kompis vars hiss faktiskt inte går ända upp slår det mig, bokstavligen, den stannar på sjätte, och kompisen bor på sjunde. Himlen kan man tro. Men icke. I alla fall.

Richard Gere spelar ju Zack Mayo, så klart, och Debra Winger spelar Paula Pokrifki. Underbart bra berättat. Listigt berättat. Rörande berättat. Än idag. Tycker romantikern i mig, och den delen i mig är stor på gränsen till gigantisk. Det är något jag döljer faktiskt, för det är inte riktigt comme-il-faut att vara det. I denna hårda värld.

Grät bara på slutet. Så det så. Jag har bättrat mig.