Ibland stannar liksom världen upp

Och tänk, jag tror den gör det så fort man ser andra människor utföra något kulturellt. Idag var det teater. Hedda Gabler, i underbar uppsättning av Teater Inferno. Jag kommer att tänka på tonårssonen när han ätit den första tallriken mat på kvällen. Nio gånger av tio säger han "Mer av allt".

Så är det här med. Mer av allt Teater Inferno. Mer av allt.

Mer teater till folket. Det var underbart att bara sitta där och se ett skådespel. För bara oss, som var där. Just då. Just för oss.

Alla karaktärerna var noga utmejslade och instuderade, hörde av ensemblen efter föreställningen att något här och där missats. So what? Det störde inte mig, kanske fanns en och annan heddagablerist i publiken som saknade fyra meningar.

Det störde inte mig. Inte alls.

Gick hem i regnet, nej jag cyklade hem i regnet, det regn som hade börjat falla. Utanför ett av mina favirotölställen (ha! Låter det stå kvar) stod ett par under markisen. De hade varit på bio och skulle ta en öl, meddelade lite stolt faktiskt på ett sätt att jag varit på teater. De nyfikna frågorna hopade sig. Så publik finns, det gäller bara att den hittar till Sagateatern.

Denna oas i Linköpings kulturliv.

Jag hade kunnat var i Madrid, i stället såg jag en teater. Bytet gjorde mig gott. Nu lagar jag mat åt bara mig själv, lyssnar på Norah Jones, och nu ska jag googla på Hedda Gabler.