Andra brödinköpsdagen i Provence

Tog bilen ut genom grinden, dimmigt, molnigt och det var regn i luften. Men, tänkte jag, är ju faktiskt i Provence. Så sura inte över vädret, det brukar du inte göra.

Tidning först. På vägen dit mötte jag en man, som bonjourade, så jag återgäldade den hälsningen. Givetvis. Tidningsinköp - ett till Bonjour. Och jag vill förfina mig, jag vill kunna säga "God morgon damer och herrar", eller "God morgon herrar" eller då förstås "God morgon damer". Tror till och med att de har, men har inte råkat ut för den sammansättningen än, "God morgon damer och herre" samt vice versa.

Sedan bröd, mer Bonjour.

Funderade på vägen till caféet om ordet bekräftelse. Hemma, i Sverige, och framförallt inte i Linkeboda, säger vi inte alls hej, eller goddag. Det sista låte lite övermaga. Men ändå. Inget hej. Och godmorgon till vem det vara månde kunde man faktiskt kosta på sig.

Det känns att man finns liksom. På ett positivt sätt. "Titta, jag är inte osynlig idag". Heller.

Caféet var lugnt och stilla. Folk som läser tidningen och dricker sitt kaffe. Brevid mig satt ett israeliskt par. De skulle väl kika på ocra-stigen. Roussillon är berömt för sin ocra-färgade miljö. Allt går i ocra. Inte så det blir tjatigt, det är lite Roussillon-röd över det, som faluröd liksom.

Så hände det, det var jag och en kvinna på caféet. Då kommer hon in, en gammal gumma, i röd kappa. Jag förstår inte ett ord. Inte ens bonjouret. Som hon förstås sade till ägaren och kvinnan. Sedan stegar hon fram till mig! Och säger något. Jag gissar att hon sade något i stil med "jag vet inte ditt namn och känner dig inte men jag hälsar ändå".

Underbar kvinna.

Gjorde min dag. Som anglosaxerna skulle sagt.