IK i SVT

Ingvar, denne grundare av IKEA. Han sitter IKEA-mässigt i röd kortärmad t-shirt. Frånvaron av kritstrecksränder är lika underbar som påtaglig. Så är det på IKEA, ingen är överklädd.

Han berättar om blockaden som IKEA utsattes för från de svenska träleverantörerna i starten på IKEA. De danska leverantörerna var inte delaktiga i denna blockad och levererar fortfarande till IKEA.

Polska leverantörer också. Platta paket tillkom vid denna tid, för att kunna frakta bokhyllorna effektivt.

Han är klok. Mycket klok.

På frågan om varför IKEA inte finns på vissa håll i världen svarar han att det är helheten som saknas i en del länder. Det ligger en motsats i deviset att "arbeta för de många", men IKEA måste neka eftersom de vill ta hand om alla delar av en etablering. Klokt.

K-G sade att det finns 150 varuhus i hela världen...jag tänkte...hmmm...njaa...det är nog hundra fler. Och IK rättade också, men inte då, utan senare i intervjun.

Han är ett geni, men beskriver sig som en man med många brister. Kanske det är just det som utmärker ett geni. Att verkligen veta sin begränsning och sina brister.

För mycket röst. Skriver Herr Svensk

Om vemdå? Jills. "Och röst har Johnson, tyvärr ibland lite för mycket, rent utav generande när hon ska visa känsla och inlevelse."

Generande. Ja, för herr Svensk men inte för Fru Johnson.

Andra brödinköpsdagen i Provence

Tog bilen ut genom grinden, dimmigt, molnigt och det var regn i luften. Men, tänkte jag, är ju faktiskt i Provence. Så sura inte över vädret, det brukar du inte göra.

Tidning först. På vägen dit mötte jag en man, som bonjourade, så jag återgäldade den hälsningen. Givetvis. Tidningsinköp - ett till Bonjour. Och jag vill förfina mig, jag vill kunna säga "God morgon damer och herrar", eller "God morgon herrar" eller då förstås "God morgon damer". Tror till och med att de har, men har inte råkat ut för den sammansättningen än, "God morgon damer och herre" samt vice versa.

Sedan bröd, mer Bonjour.

Funderade på vägen till caféet om ordet bekräftelse. Hemma, i Sverige, och framförallt inte i Linkeboda, säger vi inte alls hej, eller goddag. Det sista låte lite övermaga. Men ändå. Inget hej. Och godmorgon till vem det vara månde kunde man faktiskt kosta på sig.

Det känns att man finns liksom. På ett positivt sätt. "Titta, jag är inte osynlig idag". Heller.

Caféet var lugnt och stilla. Folk som läser tidningen och dricker sitt kaffe. Brevid mig satt ett israeliskt par. De skulle väl kika på ocra-stigen. Roussillon är berömt för sin ocra-färgade miljö. Allt går i ocra. Inte så det blir tjatigt, det är lite Roussillon-röd över det, som faluröd liksom.

Så hände det, det var jag och en kvinna på caféet. Då kommer hon in, en gammal gumma, i röd kappa. Jag förstår inte ett ord. Inte ens bonjouret. Som hon förstås sade till ägaren och kvinnan. Sedan stegar hon fram till mig! Och säger något. Jag gissar att hon sade något i stil med "jag vet inte ditt namn och känner dig inte men jag hälsar ändå".

Underbar kvinna.

Gjorde min dag. Som anglosaxerna skulle sagt.

Friskolorna tjänar pengar och väljer att dela ut dem.

Någon förvånad?

Som den tidigare läraren på Walthers frigymnasium sade i intervjun "de har valt att profitera på i stället för att konservera verksamheten". Med konservera menade inte Samuel Rosenkvist - gissar jag - att man inte ska utveckla verksamheten. Vinster i företag ska förstås gå till utveckling och ibland forskning för att göra produkterna bättre.

Friskolorna är dock i gott sällskap, Volvo har gjort samma sak, Volvo undanlät att satsa på miljöbilar för 3-5 år sedan, nu är de alltså 5 år efter. Det är för sent nu att börja utveckla en miljöbil. Toyota, Honda och andra ligger 5 år före Volvo. I denna tid när det är så viktigt med den tid det tar för produkter att komma ut på marknaden.

Att friskolorna tar våra skattepengar och stoppar i egna fickor är inte jag förvånad över. Den patetiska förklaringen från kanslichefen Stawström i friskolornas riksförbund lämnar mycket i övrigt att önska. Han menade att om man har bolagsformen aktiebolag så ska man bete sig som ett sådant och slutsatsen är, antar jag att man delar ut vinsten. Det må så vara i en verksamhet som ger reella vinster, det tror inte jag att friskolorna gör. De flesta kommunala skolor har ansträngda budgetar men de levererar - ursäkta uttrycket - vad de ska. Oftast.

Så ja, visst kanslichefen, men du kunde sagt ett ord om att Walthers frigymnasium fått kritik från skolverket på vissa förhållanden på skolan. Så vinster ska alltså delas ut, menar kanslichefen antar jag, på bekostnad av kvaliteten.

Fy fan.

En 1664, lyssna på Filosofiska Rummet om uttrycket "jag älskar dig"

i Provence.

Det är något speciellt. Sonens gnissande på gräsklipparen, modell åk, ljuder i bakgrunden. Minnet, det nära, av fikastunden med dottern finns färskt. Hon såg fransk ut, och igår under läsning av franska tidningar sade hon "varför är det så mycket naket i franska tidningar".

Vi var överrens om att frankrike fortfarande har kvar ordet sensuellt, och vårdar just det sensuella. När vi vandrade i Gordes sade hon "Varför får jag gå i klackskor här men inte på järnvägsstationen i Tyskland?".

För att, svarade jag, i Frankrike tillåts kvinnor vara kvinnor. Och vackra, och uppklädda. Till vardags, låt vara att det är söndag i dag. Men i alla fall. De franska kvinnorna, och tonåringarna, är koketta. På ett positivt vis.
Franska killar också, de klär sig mer egensinnigt och modeomedvetet. De klär sig i de kläder som de trivs i, och är lite lite vackrare än de svenska "vanliga" kläder den "vanlige" och "vanliga" människan har på sig.

Ingen, och jag säger det för att jag studerade det, studerade närmare dotterns kläder. De tittade så klart, men inte dömande, inte sexualiserat, inte avklädande. Som de gjorde på tyska järnvägsstationen och som de sannerligen hade gjort på torget i Linkeboda. I kungliga huvudkommunen hade dottern granskats från topp till tå och sedan hade stureplanisterna konstaterat att det var för "billiga" kläder som inte var köpta på "rätt ställe".

Hon var och är vacker. Jag var glad att fika med henne. Mycket. Det hade inte kunnat hända någon annanstans än i Frankrike. I Frankrike får man faktiskt vara som man är, på ett helt annat sätt än i Sverige. Det gäller säkert ju närmare medelhavet man kommer; det är varmt och man klär sig mer "naket".

Och sedan har sensualismen bevarats. Den svenska sensualismen har stilla insomnat, om den ens har funnits.

En Provence II

Glömde förut att berätta om sonens uttalande när vi intog lunch alldeles innan Sisteron. Vi gick in, vi beställde mat (två getostsallad, två nuggets med pommes frittes, Pago - banan, Pago - special edition med lime och citron samt ett glas Cola och ett glas vitt vin) och satt ett tag, efter 140 mils körning med biltåg på natten för lite vila, var det skönt. Att bara sitta stilla.

Och inta mat i Frankrike. I lugn och ro, nu gör jag det annars också. Men inte övriga familjemedlemmar. Misstänker jag. Dock, lite spår av mitt lugna ätande har nog satt sig bland de yngre medlemmarna.

Sonen sade plötsligt "Vad skönt att vara i ett land där man förstår lite vad de säger".

Sambon log, jag med, och sambon konstaterade att de flesta skulle säga tvärtom. Om just Frankrike.

Fika med dotter är underbart

Speciellt i
Visa större karta tycker jag. Gordes.

Och nu, vid den här tiden, är det inte mycket amerikaner där. Det är skönt det med. Mest fransmän (och så klart franskvinns skulle kanske tokfeministerna kräva att man säger :-).

Arrive en Provence

Det är svalt, 20 grader eller så, på natten är det 9-12 grader. Det är skönt tycker jag, att det inte är 35 grader eller mer på dagen. Det är lite för mycket för mig. Faktiskt.

Installerat oss på maset. Idag tänker jag endast ta en (för dyr) espresso i Gordes. Kanske de sänkt priserna nu när de amerikanska turisterna och andra med för den delen sjappat från frankrike.

Det slog mig igår att det är lika tyst här som på landet på ostkusten. Och då tänkte jag...varför åker man inte dit en vecka och bara har ledigt. Det kan man verkligen undra. Funderar på att då, den veckan, införskaffa digital-TV och bara titta på franska TV-kanaler. Bemöda sig att tala franska på ICA i Valdemarsvik, hela tiden, jämt och ständigt.

Men det blir lurigt tror jag. MIn franska är lite knapp, och kan inte uttrycka meningar som "LCH förlorade igår mot Frölunda". Kanske jag ska börja där, att i ett franskt-franskt lexikon leta efter ordet förlorade torde ta hela veckan.

Jag lägger ner det med.

Nu tror jag att jag har bestämt mig. Jag är här. Dags att bara bara njuta.

Hade tänkt skriva om människans natur

Men det blir ett kvinnoinlägg istället. Det kanske går att kombinera, det visar sig med tiden.

EU har ju inte ändrat sig på länge, det är en sak som är säker. Inte i "toppen" i alla fall, det förefaller märkligt. Det är drygt 70 000 som skrivit på den här listan. Ibland undrar jag stillsamt om det gör någon skillnad.
Men det gör nog det, inte 72 000 namn då kanske av - låt oss säga - 500 miljoner. Men man vet aldrig, detta kan vara just den listan som kommer upp i 1 promille underskrifter. Eller så gör man ingen skillnad.

Nä, det får bli ett till inlägg om den mänsliga naturen och vårt behov på bekräftelse. Jämt och ständigt, kanske i alla åldrar. Se där! Det sammanfattar inlägget jag tänkte skriva. Så det får vara bra med det.

För övrigt konstaterar jag att Katrin slutat på TV4, enligt välunderrättade källor. Det är ju bra.

Och ni följer väl debatten om Victoria Benedictsson på kultursidorna i DN? Så klart ni gör, att varsamt fläta till Horace och Ebba är det inte många som gör. Men det pågår just nu, på en tidningssida nära dig. Vem Victoria Benedictsson var? Tja...googla eller wikia så får man säkert klarhet. Det ska jag göra nu, i detta fall är det fäktandet med varsamt utsnickrade argument för sin sak mot etablerade etablissemanget underhållning nog.

Ett skelett med grön keps...

fick bli symbolen för det gröna alternativet när Fredrik R med kompisarna i ralliansen vandrar omkring på en vårdcentral.

Göran H påpekar att en politiker ska vara flexibel. En mindre flexibel och dogmfylld politiker än Göran H får man söka efter med ljus och lykta.

Ett skelett med grön keps som symbol för de gröna, roligt?
Nej, bara plumpt.

Ibland stannar liksom världen upp

Och tänk, jag tror den gör det så fort man ser andra människor utföra något kulturellt. Idag var det teater. Hedda Gabler, i underbar uppsättning av Teater Inferno. Jag kommer att tänka på tonårssonen när han ätit den första tallriken mat på kvällen. Nio gånger av tio säger han "Mer av allt".

Så är det här med. Mer av allt Teater Inferno. Mer av allt.

Mer teater till folket. Det var underbart att bara sitta där och se ett skådespel. För bara oss, som var där. Just då. Just för oss.

Alla karaktärerna var noga utmejslade och instuderade, hörde av ensemblen efter föreställningen att något här och där missats. So what? Det störde inte mig, kanske fanns en och annan heddagablerist i publiken som saknade fyra meningar.

Det störde inte mig. Inte alls.

Gick hem i regnet, nej jag cyklade hem i regnet, det regn som hade börjat falla. Utanför ett av mina favirotölställen (ha! Låter det stå kvar) stod ett par under markisen. De hade varit på bio och skulle ta en öl, meddelade lite stolt faktiskt på ett sätt att jag varit på teater. De nyfikna frågorna hopade sig. Så publik finns, det gäller bara att den hittar till Sagateatern.

Denna oas i Linköpings kulturliv.

Jag hade kunnat var i Madrid, i stället såg jag en teater. Bytet gjorde mig gott. Nu lagar jag mat åt bara mig själv, lyssnar på Norah Jones, och nu ska jag googla på Hedda Gabler.

Är inte förvånad över att Karls verk får ett uppsving

Det är jag inte. Har länge anfört - kom inte på det själv tror jag - att Marx har rätt i så motto att vi nu faktiskt i stor utsträckning äger produktionsresurserna; våra hjärnor.

Finansmarknadens kollaps med rop på att staten ska rädda ditten såväl som datten, fordonsindustrin speciellt av någon anledning.

När marknadskrafterna råder så att vi andra, konsumenter, får betala då ropar ingen slipsnisse. Tänker på elen, bensinen eller varför inte mjölken och maten.

Men nu, när bankerna går på knän - en andra gång - för att de varit ovarsamma med riskbedömningen - igen! - då...ska våra skattepengar rädda dem. Och se till att bankdirektörernas bonusar kan och kunde betalas ut.

Våra skattepengar går till direktörernas bonuspengar. Det är inte helt rätt anser jag stillsamt...

Tittarombudsmannen fick just detta mail

Hej,
Vedervärdigt framträtt i Idol, och lika vedervärdigt försvarat av Katrin själv.

Det är som om hon inte förstår att programmet sänds i flera delar av Sverige än Stockholm. Och hon vet nog inte det heller slår det mig. Hon är Sveriges Sarah Palin som inte vet att det faktiskt finns en värld utanför Stureplan, det finns sådana människor i Stockholm.

Jag tror TV4 allvarligt ska fundera över vilka personer som anställs och på vilka villkor (tänker på hennes uttalande att om hon inte provocerar så sparkas hon) och av vilken anledning. Man förleds lätt tro att anställningen av Katrin är medveten. Hon kommer att skapa rubriker och under parollen "all reklam är bra reklam" så anställer man henne.

Gert Fylkings ord ekar i mitt huvud, "hon är korkad, så enkelt är det". Och jag är beredd att hålla med.

Men det är klart, vill TV4s tittare identifiera sig med en korkad programledare så gärna för mig.

Men bra är hon ju inte.

Tittar gör jag inte - såg endast inslaget i Kvällsöppet - men kommer att påpeka så snart tillfälle ges att hon är en dålig förebild. Jag är över 50 år, och jag är inte målgrupp, det som borde mana ledningen på TV4 till eftertanke är att målgruppens företrädare också reagerar.
Inte de från ett visst riktnummerområde, men de andra.

...och en sak till kom jag på

Apropå klassåterföreningar, alltså i skolsammanhang.

De tjejer man var betuttad i för 36 år sedan kände man igen omedelbums. På direkten. Utan tvekan.

Vi konstaterade också att killarna känner lättare igen tjejerna, och tvärtom. Ingen är ju förvånad över det. Väl?

Det slog mig igår vid hemkomsten och stillasittande (eller möjligen stilla stittande) i soffan att de människorna man träffade i lördags faktiskt danade mig under min mest påverkbara tid. I de flestas fall är tonårstiden den mest omvälvande tiden.

Så, kopplingar till niondeklassarna fanns där. Fortfarande. Det var ju liksom inte nya själar, bara nya konfigurationer av deras inneboende talanger, tillkortakommanden och funderingar.

Många möten minns jag länge, långt efter i lördags. Och då inte bara mötena med förälskerna, utan andra också.

Det finns liksom en trygghet i att vara omtyckt.
Fortfarande.

Bilden är långbryggan i Rättvik, vid tvåtiden på natten. Månen var lite senare i linje med bryggan.

Träffat niorna

Det var kul, det jämfördes inga magar - eller jo, tre tjejer gjorde faktiskt det - och inte heller några skilsmässor - eller jo, efter magarbas jämförelse så skedde det med. Men mötet mellan de man gick i högstadiet med var underbart.

Minnen kom till liv som inte fanns där, eller som fanns där men som inte var liksom avdammade. Men när de blev det uppstod musik. Som man hade i öronen som tonåring. Lite till mitten hunnen fast ändå inte.

Den glöd som fanns i vissa personers ögon var fortfarande kvar, man kände så att säga igen själen på folk, inte kropparna. Dessa kroppar hade - med några undantag - åldrats. En del såg ut exakt som för 36 år sedan, preis som om de kommit in från rasen vid 10-tiden och lektionen skulle börja.

Jag påmindes om att det är inte alla förunnat att ha föräldrarna i livet. Det fick mig också att skämmas över att jag inte åker hem oftare, å andra sidan har man egen familj nu, egen syssla, eget liv. Man har lämnat boet.

Nu får de konkurrens, ordentligt

Kaféet som jag fikar på i Lund har fått en granne, och vilken granne! De har tarte aux citron eller kanske tarte au citron om det är bara på en citron. Väl? Det spelar nu ingen som helst roll. Det är Gott. Väldigt Gott.

De har också en specialité, comté och skink-macka. Jag menar MEN HALLÅ! Comté på en macka. Det är gott som det är, med comté. Det slår mig att jag borde frågat hur lagrad den är. För de mest lagrade comtéerna är ju godast.

Påminner om när jag åt hummersoppa på Sturehof för länge länge sedan. Ulf Adolfsson kom cyklandes förbi av någon anledning, sommarklädd i gul kavaj tror jag bestämt att det var. Innan hade Carl Bildts bror tågat förbi, men då kom jag inte på vad han hette och jag ropade inte på honom. Men, och det var det jag ville berätta, Sturehof hade överträffat sig själva - och det är inte lite då som de överträffat alla andra - genom att ha en taleggio i botten på hummersoppan. Gott som Tusan.

Varit på Dunkers kulturhus

och lyssnat på King's Singers.

Jag kan inte skriva något. Det är alldeles otroligt. Det är himmelen. Det är det. De började med madrigaler, engelska och franska.

Sedan Penny Lane och Blackbird. Och lite Queen och Sting och så.

Det finns liksom inget att skriva, ord blir så fattiga.

Nu är det bråttom bråttom på finansredaktionerna.

Eller vad sägs om "De svenska bostadsräntorna kan ha nått toppen. För nu faller marknadsräntorna på fred front, vilket normalt är en indiaktion på att bostadsräntorna också kommer att sänkas.

De faller på fred front. Tänk om det blev fred ändå tänkte jag. Alltså i världen, inte i finansvärlden. Och vad händer nu med Islands befolkning...blir de livegna liksom på något vis. När de går i konkurs. Hela landet går ju i konkurs.

Indiaktion. Vilken slags aktion är det? Är det de som kallas för indie, och är felstavat. Eller vad menas?

Nu är det bråttom bråttom på landets finansredaktioner. Detta utdrag var från Affärsvärldens hemsida. Raskt ska det gå, vill veta vill vi. Att efter femton minuters handel så gick börsen ner 4 procent. Efter femton minuter.

Jag minns när man visste först dagen efter hur börsen i USA gått. Och tänk...jag tror det är bättre med lite långsiktighet.

Blankningen, alltså att man kan handla aktier man inte har (!), lär vara en stor bov. Det har en finanskille sagt. Faktiskt.

Allvarligt sjuk - när är man det?

Ja, det strida inte de lärde om, det är troligen säkert. Men personligen har jag en uppfattning, ogrundad, om när man är allvarligt sjuk.

Den allvarlige sjuka i detta fall har opererats för hjärntumör. Det är väl allvarligt nog? Eller ska man liksom ha opererats för två hjärntumörer för att anses ha en - eller vänta nu - två allvarliga, eller hur är aritmetiken? Två rätt så allvarliga sjukdomar är en allvarlig. Så måste de tänka, på matematiklektionerna sov varesig politikerna eller försäkringskassetjänstemännen, så klart.

Så "spik i foten" som Lindeman myntade en gång är allvarligt. Eller spikar i foten då så klart med försäkringstjänstemannamatematiken.

HEJ MATEMATIK! var troligen deras katekes.

Någon instans verkar vara allvarligt sjuk, med min definition. En sjuk - allvarligt exempelvis - ska inte strida. Det orkar inte en sjuk person och ändå måste de det i dagens Sverige. En sjuk person ska inrikta sig på att bli...frisk. NÄHÄ!

Joho.

En Richard och en Debra

Gentleman är han, arbetar gör hon.

Han ska bli flygare Richard. Siktar mot det, har haft det svårt har han. Richard. Och Debra kämpar på i en slags, ja, vad är det för slags fabrik? Vet inte så noga, sliter gör hon, med kompis på samma ställe och mamman med.

Mamman med. Pappan, den biologiska till Debra var också flygaraspirant. Men han köpte vingar för pengarna eller i alla fall använde dem, vingarna alltså, och flög sin kos.

Filmen började vid ett-tiden i natt, och slutade 3:20. Och jag tänkte "NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ. Jag ska inte vara vaken för att se den där romantiska, förutsägbara och lite larviga filmen".

Inlägget hade inte skrivits om jag inte sett den. Till slutet. Förstår inte vad det är som fängslar mig, nu var det musiken i bakgrunden som faschinerade. Den antyder liksom om vad som komma skall "The Lift Goes Up Where we belong, where the eagles fly...". Och så vidare. I bakgrunden kommer det temat liksom smygande. Smyger sig på. Man nynnar på låten i bakgrunden. Mer och mer och mer, ju närmare slutet desto mer hissar som går upp.

Har en kompis vars hiss faktiskt inte går ända upp slår det mig, bokstavligen, den stannar på sjätte, och kompisen bor på sjunde. Himlen kan man tro. Men icke. I alla fall.

Richard Gere spelar ju Zack Mayo, så klart, och Debra Winger spelar Paula Pokrifki. Underbart bra berättat. Listigt berättat. Rörande berättat. Än idag. Tycker romantikern i mig, och den delen i mig är stor på gränsen till gigantisk. Det är något jag döljer faktiskt, för det är inte riktigt comme-il-faut att vara det. I denna hårda värld.

Grät bara på slutet. Så det så. Jag har bättrat mig.