Vid övergångsstället alldeles nyss, på väg hem i bil (IG i Gympa får jag...:-) från fikastund med Andy så kommer hon. Helen, eller Helene inser jag just - för namnet är numera hört - med bortglömd efternamnsbokstav. Fortfarande.

Jag stannade, vevade ner rut...nä det gjorde jag inte. Har inte sportbil, jag tryckte på knappen och vips åkte rutan ner. Hojtade något "Heeeeeeej".

"Tack för igår!" ropade hon.
"Det är jag som ska tacka" skrek jag tillbaka, genom den nervevade (jo! det heter så trots frånvaron av sportbil) rutan.
"Vi ses senare!"
"Ja, det gör vi.".

Klockan vaddå kanske man kan undra, sådant undrar inte jag. Klockan slängde jag för snart 12 år sedan, eller tidigare. Pratade under den tiden med för många från österlandet. Dit vill jag fara, som bekant, där finns kärestan min.

Bort allt vad oro sjöngs igår, den enda nersuttna blandade sången som avhölls. Ingen manskör. Lika bra det, det är så härligt, och så starkt. Just då, just igår, stod taptoslagaren för den delen av livet.