Hon sitter snett framför mig på T-banan. Hon är 25 minus eller så, rotar i sin svarta väska. En slags sortering äger rum. Vi båda är på väg mot Kista, en torsdagsmorgon.

Kvinnan rotar omkring, ordnar MP3-spelarsladd, flyttar viktiga grejjor till ett fack för just viktiga grejjor, donar runt och bara liksom ordnar väskan.

Jag kväver en fråga: hur kom det sig att den blev så oordnad?

Det tog några stationer, två-tre. När det idoga arbetet var klart togs det upp Mossvikenfruar. I pocket. Hon läser, kvinnan - som hade vackra kläder och såg lite, hon såg lite nöjd ut. Alltså ingen magsurhet, ingen ilska, bara lugnt och metodiskt städande väskan. Mossvikenfruar läses, befinner sig på sidan 11, eller 14. Det var inte mycket läst.

Så händer det.

Hon ler. Åt det som läses, jag brinner av iver att veta vad. Jag kommer nu att nästa gång jag är på linköpingsbaserad bokhandel bläddra i Boken. Som fick metodiska flickan på T-banan att le. Så där varmt, du vet?

Le. Inte åt mig, det gör få...:-) Närå, men alltså bara le. Lugnt och fint, och om jag inte minns fel så lade hon huvudet lite på sne, inte mycket. Men lite.